Från och med den 1 april 1993 får den som blir sjuk ingen
ersättning första sjukdagen. För de flesta löntagare betyder
detta att man går miste om en daglön vid sjukdom.
Emellertid drabbas vissa grupper ännu hårdare. Det är
grupper som har koncentrerad deltid på kvällar och nätter
och de som har dygntjänstgöring.
För dessa grupper innebär karensdagen ofta löneavdrag
motsvarande 10--20 procent av månadsinkomsten.
Frånvaro av ett arbetspass på grund av sjukdom betyder 1
000--1 500 kronor eller mer i minskad inkomst.
Resultatet av detta har blivit att många inte har råd att
stanna hemma när de är sjuka. Man går till sitt arbete och
utför det så bra man kan. Detta innebär hälsorisker för den
enskilde i form av en ökad risk för följdsjukdomar med
längre sjukdomsperioder som följd.
Avsikten var säkert inte att skapa ett system som får
dessa konsekvenser. Det är därför angeläget att så snart som
möjligt ändra bestämmelserna så att de orättvisor som
karensdagen på det ovan beskrivna sättet får elimineras.
En större rättvisa kan uppnås om man i lagstiftningen
inför regler om beräkningsgrunder som beaktar
utläggningen av arbetstiden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar i lagstiftningen om
karensdag vid sjukdom.
Stockholm den 24 januari 1994
Jan Andersson (s)
Bo Nilsson (s)