Dagens trygghetssystem är resultatet av olika beslut som
tillkommit under flera decennier. Systemen har utformats i
tider av växande ekonomi. Resultatet har blivit ett
trygghetssystem med olika ersättningsnivåer och varierande
finansieringar. Trots att den enskildes behov rimligen är lika
stort oberoende av orsak till inkomstbortfallet finns alltså
betydande skillnader i ersättningarna. Den pågående
debatten om trygghetssystemen motiveras av behovet av
utgiftsminskningar, orättvisor i systemen samt tendenser till
överutnyttjande. Incitamenten till sparande och arbete är i
vissa fall otillräckliga.
Det finns nu olika trygghetssystem för att täcka
inkomstbortfall under människans aktiva ålder --
sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring, lönegaranti och
föräldraförsäkring. Utformningen av systemen är inte i alla
delar enhetlig. Sjukförsäkringen är obligatorisk och
garanterar inkomst vid sjukdom. Vid långvarig sjukdom
och bestående nedsatt arbetsförmåga övergår
sjukpenningen till sjukbidrag/förtidspension.
Sjukförsäkringen finansieras genom egenavgifter, genom
arbetsgivaravgifter och över statsbudgeten. För den som
drabbas av arbetsskada kan ersättning erhållas ur
arbetsskadeförsäkringen, efter viss samordning med
sjukförsäkringen. Arbetsskadeförsäkringen ger full
ersättning för inkomstbortfall och finansieras med
arbetsgivaravgifter. Arbetslöshetsförsäkringen är från och
med 1 januari 1994 allmän och obligatorisk och finansieras
med egenavgifter och arbetsgivaravgifter. Lönegarantin
gäller för den som arbetar i företag som går i konkurs och
garanterar lön under sex månader, dock max 100 000
kronor. Lönegarantin finansieras helt med
arbetsgivaravgifter. Föräldraförsäkringen ger rätt till
ersättning vid föräldraledighet och finansieras i huvudsak
på samma sätt som sjukförsäkringen.
Ersättningsnivåerna i de beskrivna systemen varierar
från 70 % för de långvarigt sjukskrivna till 100 % för
arbetsskadade. Inkomsttaken i systemen är inte heller
enhetliga. I a-kassan gäller exempelvis årsinkomster upp till
5,5 basbelopp (193 600 kronor) medan sjukförsäkringen
sträcker sig upp till 7,5 basbelopp (264 000 kronor).
''Golven'' i de olika systemen varierar också kraftigt. T.ex.
i arbetslöshetsförsäkringen är lägsta belopp 245 kr/dag
(drygt 5 000 kr/månad) medan den lägsta ersättningen i
föräldraförsäkringen (garantibeloppet) ligger på 60 kr/dag.
Utöver de offentliga trygghetssystemen finns
avtalsförsäkringar kopplade till de olika kollektivavtalen
som ''fyller på'' ersättningen för den enskilde vid långvarig
sjukdom, arbetsskada och i vissa fall arbetslöshet. Dessa
försäkringars konstruktion och samordning med de
offentliga försäkringarna varierar. De har delvis en annan
fördelningsprofil än socialförsäkringarna. Villkoren i
avtalsförsäkringarna kan många gånger leda till att
förstärka incitamenten att söka förtidspension.
Utgångspunkter och överväganden vid en reformering
Viktiga grundpelare i den kristdemokratiska ideologin är
personalismen, broderskapstanken och
förvaltarskapstanken. Personalismen betonar frihet och
personligt ansvarstagande. Varje människa är unik.
Broderskapstanken betonar solidaritet och tar sin
utgångspunkt bland annat i den gyllene regeln.
Förvaltarskapstanken betonar ansvaret för våra
gemensamma resurser. I detta ligger också en
effektivitetsaspekt. Att bygga system som är ineffektiva,
och som möjliggör och i vissa fall premierar negativ
anpassning och utnyttjande, strider mot
förvaltarskapstanken.
För oss är det inget självändamål att ifrågasätta det
system som finns. Vi tror dock att trygghetssystemet kan
göras bättre genom en ökad fokusering på tre grundbultar:
solidaritet, arbetslinje och renodlade mål. Nödvändiga
förändringar bör genomföras successivt och varligt.
En första fråga att ta ställning till är om
trygghetssystemen ska vara obligatoriska eller frivilliga. En
obligatorisk försäkring är att föredra av flera skäl. Dels vet
vi att en del skulle avstå från frivilliga försäkringar, men
skattebetalarna skulle ändå vara tvungna att garantera
åtminstone en skälig levnadsnivå om de råkar illa ut. Andra
skulle visserligen försäkra sig, men otillräckligt. Ett tredje
och mycket viktigt skäl för en obligatorisk försäkring är att
individer med särskilt höga risker i olika avseenden skulle
få svårt att erhålla, eller få betala oerhört dyrt, för egna
privata försäkringar.
Samtidigt skulle konkurrensen med frivilliga och privata
försäkringar kunna driva fram bra försäkringar och en
tydligare koppling mellan avgift och förmån skulle erhållas.
Trots detta menar vi att skälen är starkare för ett
obligatoriskt och i huvudsak offentligt trygghetssystem.
Utrymme för egna lösningar bör finnas.
En annan viktig förutsättning i ett reformerat och robust
system är att nivåerna i de försäkringar som är utbytbara
mot varandra överensstämmer. Samma ersättning bör
därför gälla vid sjukdom, arbetslöshet och föräldraledighet.
En nettosamordning med individuellt tecknade
försäkringar och avtalsförsäkringar är önskvärd. Detta
minskar risken för överutnyttjande.
Skiss på ett reformerat trygghetssystem
Samhällets skyldigheter måste anses kunna avta i takt
med ökade inkomster, vilket motiverar ett tak för
ersättningsnivåerna. Vi menar att taket bör sättas vid den
nuvarande högsta nivån i sjukförsäkringen på 7,5
basbelopp.
Vi menar också att det bör finnas en enhetlig lägsta nivå
(golv) i trygghetssystemet på förslagsvis 2 basbelopp, det
vill säga knappt 6 000 kr per månad.
Mellan golvet och taket skulle ersättningen kunna ligga
på 80 % av inkomsten upp till 5 basbelopp och därefter 50
% av inkomsten mellan 5 och 7,5 basbelopp. Den maximala
ersättningen skulle då bli drygt 15 000 kr per månad. I
förhållande till nuläget innebär det en förbättrad ersättning
för högre inkomster vid arbetslöshet och en lägre ersättning
för högre inkomster i sjuk- och föräldraförsäkringen.
Antalet karensdagar i de olika delsystemen behöver inte
nödvändigtvis vara lika. Däremot bör de samordnas i någon
form så att det finns ett tak på antalet karensdagar som
sammantaget kan drabba en person under ett år.
Trygghetssystemet, exklusive föräldraförsäkringen, bör
ligga utanför statsbudgeten och finansieras genom egen-
och arbetsgivaravgifter. Jämfört med dagens system är ett
ökat inslag av egenavgifter önskvärt. Enhetliga
procentuella avgifter bör tas ut på inkomster upp till 7,5
basbelopp. Alla inkomster bör vara med och finansiera
basnivån i trygghetssystemet. Detta kan åstadkommas
genom att ta ut förslagsvis en halv avgift på inkomster över
7,5 basbelopp. Härigenom ges systemet en
fördelningspolitisk profil till förmån för inkomsttagare med
lägre inkomster. Samtidigt lämnas utrymme för frivilliga
försäkringslösningar för dem som önskar ett förbättrat
skydd.
När det gäller föräldraförsäkringen, som ju är en del av
familjepolitiken, bör den i huvudsak finansieras över
statsbudgeten.
Utredning
Ovan har vi pekat på några brister vi ser i de befintliga
trygghetssystemen. Vi har översiktligt skissat på principer
för en reformering av desamma. Vi har inte berört alla
delar. Arbetsskadeförsäkringen och förtidspensionerna har
vi lämnat utanför ovanstående skiss. Dessutom har vi inte
gjort några kopplingar till den pågående
pensionsutredningen.
Vi menar att det är angeläget att en grundlig översyn
görs av det nuvarande systemet och att förslag tas fram till
hur detta kan reformeras och göras robust för kommande
generationer. En parlamentariskt tillsatt utredning bör
snarast tillsättas med denna uppgift.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning för reformering av
trygghetssystemen.
Stockholm den 21 januari 1994
Harry Staaf (kds)
Rose-Marie Frebran (kds)