1991 fick försäkringskassorna inom ramen för det s.k. Dagmar 400-projektet rätt att upphandla sjukvård och sjukvårdande behandling genom avtal med sjukvårdshuvudmännen. Syftet var att sänka ohälsotalet så att utbetalningarna från sjukförsäkringen minskade med minst det belopp som härvid avsatts. Genom detta samarbete har man kunnat avvärja några av de obalanser i samhällets insatser på vårdområdet som blivit följden av att ett statligt organ, försäkringskassan, har kostnader för sjukskrivning och vissa rehabiliteringsinsatser, medan ett kommunalt organ ansvarar för sjukvården.
Samarbetet har långt ifrån enbart kommit att handla om upphandling av sjukvård. I Uppsala län har t.ex. en stor del kommit att handla om metodutveckling, utbildningsinsatser och bidrag till inköp av viss medicinsk utrustning för ökad poliklinisering för att bara nämna några exempel. Resultatet har varit mycket gott för såväl landstinget som försäkringskassan. Vid en samlad utvärdering har konstaterats att de gjorda insatserna varit samhällsekonomiskt lönsamma.
Patienterna vinner på det förbättrade samarbetet och totalt sett innebär det bättre använda skattemedel. Ingen patientgrupp har ställts åt sidan som vissa befarade när arbetet startade.
Omfattningen av samarbetet inom respektive försäk ringskassas/sjukvårdshuvudmans område är emellertid begränsad av centrala beslut. Även om det skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt, ja direkt kostnadsminskande för försäkringskassorna, är de förhindrade att överstiga det belopp som regeringen fastställt.
Trots att mycket kunnat uträttas hittills med de medel som avsatts i Uppsala län, finns ytterligare möjligheter att med samma goda utfall som hittills utvidga samarbetet. Denna uppfattning delas av såväl försäkringskassan som landstinget.
De centrala besluten bör nu ändras så att försäkringskassorna i respektive län själva i samråd med sjukvårdshuvudmännen kan besluta om omfattningen och inriktningen av samarbetet inom ramen för Dagmar-medel, förutsatt att det bedöms vara samhällsekonomiskt lönsamt. Systemet med i förväg fastställda belopp utgör ett hinder för att på bästa sätt använda de ekonomiska resurserna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat samarbete mellan försäkringskassa och landsting.
Stockholm den 21 januari 1994 Ingrid Andersson (s) Gunnar Thollander (s) Björn Kaaling (s)