Arbetets art och krav har ändrats successivt från jordbrukarsamhällets dagar, över den industriella eran, fram till dagens informations- och kunskapssamhälle. Detta kräver idag av den enskilde en annan kunskap och en annan individuell förmåga än vid gårdagens samhälle. Idag behöver den arbetande mindre muskler, men betydligt mer intellektuell kompetens.
Utbildning medförande speciell kompetens för olika uppgifter krävs. Allt fler personer saknar möjlighet att försörja sig beroende på för dålig utbildning och/eller bristande intellektuell utrustning. För dessa utgör förtidspensionen en möjlighet till försörjning och möjlighet att ''behålla ansiktet'' inför familj och vänner. Samtidigt kostar detta samhället orimliga summor, när antalet förtidspensionerade börjar närma sig en halv miljon, och antalet som vill sluta arbeta bara ökar. På detta sätt ställs dessutom en mycket stor del av befolkningen utanför arbetsmarknaden.
Rätten till förtidspension är liksom sjukpenningrätten beroende av två faktorer: ett medicinskt sjukdomstillstånd och en därav avhängig arbetsoförmåga. Arbetsförmågan kan också vara beroende av icke-medicinska faktorer (ej sjukdom), t.ex. psykologiska eller sociala skäl. I samband med ökande arbetslöshet ökar trycket på försäkringssystemet från dem som har svårigheter att komma in på arbetsmarknaden (t.ex. invandrare och ungdomar) eller att hålla sig kvar där (för låg kompetens).
Normalt krävs det på försäkringskassorna vid ställningstagande till förtidspensionering att den individ som söker pension skall lämna in ett läkarintyg där den sökandes subjektiva problem skall motsvaras av objektiva medicinska fynd.
Vid varje sådan konstaterad sjukdom skall sedan arbetsoförmågan fastställas. Det finns många sjukdomstillstånd, även allvarliga sådana, där arbetsförmågan inte alls är påverkad eller endast i ringa grad.
På senare år har vi fått en glidning så att förtidspension beviljas på subjektiva besvär (t.ex. smärta eller nervositet) utan att objektiva fynd kan registreras eller arbetsoförmåga kan konstateras. Enbart på grund av att passande arbete inte är inom synhåll får vederbörande förtidspension på grund av att den sökande själv anser att han är sjuk. En speciell grupp är de flesta arbetslösa bosnier eller kosovoalbaner som förr eller senare kommer att träffas hos psykiater för att få diagnosen ''posttraumatiskt stresstillstånd''. Är det meningen att dessa skall få förtidspensioner mer eller mindre automatiskt på dessa diagnoser? Idag kommer till och med andra generationen med krav om förtidspension på psykiatrisk grund.
Enligt min mening är detta fel. Man skall inte utnyttja ett välfärdssystem för problem som ligger på ett annat plan. Å andra sidan har vi här att göra med svaga grupper som bör omfattas av välfärden, men på en annan nivå. En lösning på detta vore att skapa en alternativ arbetshindersförsäkring för dem som är arbetsoförmögna av andra skäl än objektivt konstaterad sjukdom. Det skulle alltså inte längre räcka med smärta, nervositet eller liknande, än mindre ren arbetslöshet, för att vara berättigad till nuvarande förtidspension enligt AFL. Ersättningsnivån på denna arbetshindersförsäkring skulle kunna motsvara socialvårdsnormen. De som får denna försäkring skulle kunna betraktas som ''stående till arbetsmarknadens förfogande''. Till en början kan den finansieras av socialförsäkringssystemet. Detta får ju samtidigt en betydande avlastning genom att de betydligt dyrbarare förtidspensionerna i så fall inte skulle utgå.
Det torde ankomma på socialförsäkringsutskottet att utforma erforderlig lagtext.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar i socialförsäkringssystemet.
Stockholm den 21 januari 1994 Hans Hjortzberg-Nordlund (m)