Från och med den 1 april 1993 får den som blir sjuk ingen
ersättning första sjukdagen. Anledningen till detta är
beslutet att införa en karensdag såväl i
sjukpenningförsäkringen som för dem som har rätt till
sjuklön från sin arbetsgivare.
För de flesta löntagare betyder detta att man går miste
om ersättning motsvarande en dagslön vid sjukdom. Men
det finns grupper som drabbas hårdare. Det är framför allt
inom sjukvården, äldreomsorgen och brandväsendet. Inom
de två förstnämnda verksamheterna förekommer ofta så
kallad koncentrerad deltid på kvällar och nätter. För
anställda inom brandväsendet förekommer
dygntjänstgöring eller del av dygn.
För dessa yrkesgrypper innebär denna karensdag ofta
löneavdrag motsvarande 10--20 procent av
månadsinkomsten. Frånvaro, ett arbetspass, på grund av
sjukdom betyder 1.000--1.500 kronor eller mer i minskad
inkomst.
För nattpersonal i äldreomsorgen betyder karensdagen i
praktiken tre dagars lönebortfall vid en natts sjukfrånvaro.
Resultatet av detta har blivit att många inte har råd att
stanna hemma vid sjukdom. Man går till sitt arbete och
utför det så bra man förmår, trots sin sjukdom. Det innebär
hälsorisker för den enskilde. Det innebär naturligtvis en
ökad risk för följdsjukdomar med längre, och för samhället
dyrare, sjukskrivningsperioder. Det innebär naturligtvis
också att det arbete man utför blir lidande. Detta kan få
livshotande konsekvenser för tredje part. Det vill säga
patienter i sjukvården, boende inom äldreomsorgen eller
människor som finns vid eller i närheten av brand.
Avsikten var säkert inte att skapa ett system med dessa
konsekvenser. Men resultatet av ett alltför schabloniserat
system blir det ovan beskrivna. Det är alltså angeläget att
så snart som möjligt korrigera bestämmelserna så att de
orättvisor som karensdagen får elimineras.
En högre grad av rättvisa i systemet med karensdag kan
uppnås genom att i lagstiftningen införa regler om
beräkningsgrunder som beaktar den utläggning av
arbetstiden som förekommer bl.a. i ovan angivna
verksamhetsområden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förändringar i
lagstiftningen om karensdag vid sjukdom.
Stockholm den 19 januari 1994
Hans Karlsson (s)
Inger Lundberg (s)
Håkan Strömberg (s)
Sture Ericson (s)