Från och med den 1 april 1993 får den som blir sjuk ingen ersättning första sjukdagen. Anledningen till detta är beslutet att införa en karensdag såväl i sjukpenningförsäkringen som för dem som har rätt till sjuklön från sin arbetsgivare.
För de flesta löntagare betyder detta att man går miste om ersättning motsvarande en dagslön vid sjukdom. Men det finns grupper som drabbas hårdare. Det är framför allt inom sjukvården, äldreomsorgen och brandväsendet. Inom de två förstnämnda verksamheterna förekommer ofta så kallad koncentrerad deltid på kvällar och nätter. För anställda inom brandväsendet förekommer dygntjänstgöring eller del av dygn.
För dessa yrkesgrypper innebär denna karensdag ofta löneavdrag motsvarande 10--20 procent av månadsinkomsten. Frånvaro, ett arbetspass, på grund av sjukdom betyder 1.000--1.500 kronor eller mer i minskad inkomst.
För nattpersonal i äldreomsorgen betyder karensdagen i praktiken tre dagars lönebortfall vid en natts sjukfrånvaro.
Resultatet av detta har blivit att många inte har råd att stanna hemma vid sjukdom. Man går till sitt arbete och utför det så bra man förmår, trots sin sjukdom. Det innebär hälsorisker för den enskilde. Det innebär naturligtvis en ökad risk för följdsjukdomar med längre, och för samhället dyrare, sjukskrivningsperioder. Det innebär naturligtvis också att det arbete man utför blir lidande. Detta kan få livshotande konsekvenser för tredje part. Det vill säga patienter i sjukvården, boende inom äldreomsorgen eller människor som finns vid eller i närheten av brand.
Avsikten var säkert inte att skapa ett system med dessa konsekvenser. Men resultatet av ett alltför schabloniserat system blir det ovan beskrivna. Det är alltså angeläget att så snart som möjligt korrigera bestämmelserna så att de orättvisor som karensdagen får elimineras.
En högre grad av rättvisa i systemet med karensdag kan uppnås genom att i lagstiftningen införa regler om beräkningsgrunder som beaktar den utläggning av arbetstiden som förekommer bl.a. i ovan angivna verksamhetsområden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förändringar i lagstiftningen om karensdag vid sjukdom.
Stockholm den 19 januari 1994 Hans Karlsson (s) Inger Lundberg (s) Håkan Strömberg (s) Sture Ericson (s)