Centerns familjepolitik utgår från tre begrepp; rättvisa,
valfrihet och grundtrygghet. Målet för vår familjepolitik är
ett samhälle där föräldrarna tar sig tid att vara med sina
barn, så att de kan fullfölja sitt ansvar för barnens uppväxt
och uppfostran. Föräldrarna bär huvudansvaret för att
barnen ges god uppväxt och uppfostran. Den kärlek och
trygghet som föräldrarna ger är avgörande för att barn och
ungdomar även i tider av oro, osäkerhet och arbetslöshet
kan behålla sin framtidstro.
Samhällsutvecklingen har kraftigt förändrat
förutsättningarna för familjerna att fullgöra denna viktiga
uppgift. Sedan början av 60-talet har antalet hemarbetande
minskat kraftigt. Kvinnornas förvärvsfrekvens (16--64 år)
har ökat från 48 % till ca 80 % mellan 1960 och 1985. Inom
gruppen småbarnsmammor (med barn 0--6 år) är
förändringen störst, från 32 % till 84 % mellan 1960 och
1985. I takt med denna förändring har det skett en
förskjutning i diskussionen från att värna om de
hemarbetande kvinnornas villkor till att värna föräldrarnas
valmöjlighet när det gäller att kombinera arbetsliv med att
uppfylla föräldraskapet medan barnen är små.
Idag utgår de familjepolitiska systemen mer från
arbetslivets behov än från de behov barnen har. Ett mer
flexibelt arbetsliv som tillgodoser de behov som barnen har
av att träffa sina föräldrar är en viktig del i den framtida
familjepolitiken. Tid att tillbringa med sina barn har blivit
något av en bristvara. Alltför ofta slits föräldrar av en
stressig situation mellan yrkesliv och familjeliv. Ofta har
detta lett till att en av föräldrarna stannat hemma
huvuddelen av föräldraledigheten.
Idag missgynnas kvinnor, som har lägre lön i genomsnitt,
av dagens föräldraförsäkring. Denna bygger på
inkomstbortfallsprincipen vilket innebär att man tar med sig
ojämlikheten i lönesättning in i familjesystemet. I alltför
många fall har konsekvensen av detta blivit att det varit
kvinnorna som stannat hemma under föräldraledigheten.
Många familjer har resonerat i termer av att mannen inte
haft råd att stanna hemma av familjeekonomiska skäl. Mot
bakgrund av detta har vi fått en diskussion om s.k.
pappamånad.
I ett samhälle präglat av avveckling och utveckling, inte
minst inom socialpolitikens område, är det för mig
bakåtsträvande att lagstifta om pappamånad. Tanken är ett
uttryck för en gammal förlegad förmyndartanke där staten
alltid vet bäst. Inom familjepolitikens område genomförs
nu stora valfrihetsreformer, t.ex. vårdnadsersättning och
barnomsorgsgarantin (även om vi var emot denna). Detta
är en uppgradering av föräldrarna och ett erkännande av att
det är föräldrarna som bäst kan avgöra vilka behov deras
barn har och hur de bäst tillgodoser dessa.
Vi vet att det är ett problem att få fäder utnyttjar
föräldrapenningen. Att detta är olyckligt är alla överens
om. Barn behöver såväl en mamma som en pappa under
den viktiga del av livet som de första levnadsåren utgör. En
undersökning gjord av Riksförsäkringsverket, RFV
informerar, statistisk rapport Is--R 1993:3,
uppmärksammar detta faktum. Bl.a. påvisar
undersökningen att pappor med låga inkomster tar ut fler
dagar, i genomsnitt 58 dagar mot 44 för dem med
medelhöga inkomster. Att pappor som arbetar i offentlig
sektor jämfört med privat sektor använder
föräldrapenningen i större utsträckning, 57 % jämfört med
48 %. I undersökningen finns även belägg för att vi
fortfarande har en starkt könssegregerad arbetsmarknad.
Bland de 15 yrken där det var vanligast för papporna att ta
ut föräldrapenning fanns inget som tillhörde de 30
vanligaste yrkena för män.
Det är mycket angeläget att arbeta för jämställdhet för
kvinnor och män på arbetsmarknaden. Detta kommer att
leda till en inkomstutjämning mellan kvinnor och män.
Ekonomisk jämställdhet innebär att incitamenten för att
dela föräldraledigheten ökar när de ekonomiska hindren
faller bort. Valfriheten att inom familjen avgöra hur man
vill ordna sitt familjeliv kommer då att kvarstå. Jag avvisar
därför alla inslag av tvång vad avser uttag av
föräldraförsäkring.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om valfriheten inom
föräldraförsäkringen.
Stockholm den 20 januari 1994
Birgitta Carlsson (c)