Centerns familjepolitik utgår från tre begrepp; rättvisa, valfrihet och grundtrygghet. Målet för vår familjepolitik är ett samhälle där föräldrarna tar sig tid att vara med sina barn, så att de kan fullfölja sitt ansvar för barnens uppväxt och uppfostran. Föräldrarna bär huvudansvaret för att barnen ges god uppväxt och uppfostran. Den kärlek och trygghet som föräldrarna ger är avgörande för att barn och ungdomar även i tider av oro, osäkerhet och arbetslöshet kan behålla sin framtidstro.
Samhällsutvecklingen har kraftigt förändrat förutsättningarna för familjerna att fullgöra denna viktiga uppgift. Sedan början av 60-talet har antalet hemarbetande minskat kraftigt. Kvinnornas förvärvsfrekvens (16--64 år) har ökat från 48 % till ca 80 % mellan 1960 och 1985. Inom gruppen småbarnsmammor (med barn 0--6 år) är förändringen störst, från 32 % till 84 % mellan 1960 och 1985. I takt med denna förändring har det skett en förskjutning i diskussionen från att värna om de hemarbetande kvinnornas villkor till att värna föräldrarnas valmöjlighet när det gäller att kombinera arbetsliv med att uppfylla föräldraskapet medan barnen är små.
Idag utgår de familjepolitiska systemen mer från arbetslivets behov än från de behov barnen har. Ett mer flexibelt arbetsliv som tillgodoser de behov som barnen har av att träffa sina föräldrar är en viktig del i den framtida familjepolitiken. Tid att tillbringa med sina barn har blivit något av en bristvara. Alltför ofta slits föräldrar av en stressig situation mellan yrkesliv och familjeliv. Ofta har detta lett till att en av föräldrarna stannat hemma huvuddelen av föräldraledigheten.
Idag missgynnas kvinnor, som har lägre lön i genomsnitt, av dagens föräldraförsäkring. Denna bygger på inkomstbortfallsprincipen vilket innebär att man tar med sig ojämlikheten i lönesättning in i familjesystemet. I alltför många fall har konsekvensen av detta blivit att det varit kvinnorna som stannat hemma under föräldraledigheten. Många familjer har resonerat i termer av att mannen inte haft råd att stanna hemma av familjeekonomiska skäl. Mot bakgrund av detta har vi fått en diskussion om s.k. pappamånad.
I ett samhälle präglat av avveckling och utveckling, inte minst inom socialpolitikens område, är det för mig bakåtsträvande att lagstifta om pappamånad. Tanken är ett uttryck för en gammal förlegad förmyndartanke där staten alltid vet bäst. Inom familjepolitikens område genomförs nu stora valfrihetsreformer, t.ex. vårdnadsersättning och barnomsorgsgarantin (även om vi var emot denna). Detta är en uppgradering av föräldrarna och ett erkännande av att det är föräldrarna som bäst kan avgöra vilka behov deras barn har och hur de bäst tillgodoser dessa.
Vi vet att det är ett problem att få fäder utnyttjar föräldrapenningen. Att detta är olyckligt är alla överens om. Barn behöver såväl en mamma som en pappa under den viktiga del av livet som de första levnadsåren utgör. En undersökning gjord av Riksförsäkringsverket, RFV informerar, statistisk rapport Is--R 1993:3, uppmärksammar detta faktum. Bl.a. påvisar undersökningen att pappor med låga inkomster tar ut fler dagar, i genomsnitt 58 dagar mot 44 för dem med medelhöga inkomster. Att pappor som arbetar i offentlig sektor jämfört med privat sektor använder föräldrapenningen i större utsträckning, 57 % jämfört med 48 %. I undersökningen finns även belägg för att vi fortfarande har en starkt könssegregerad arbetsmarknad. Bland de 15 yrken där det var vanligast för papporna att ta ut föräldrapenning fanns inget som tillhörde de 30 vanligaste yrkena för män.
Det är mycket angeläget att arbeta för jämställdhet för kvinnor och män på arbetsmarknaden. Detta kommer att leda till en inkomstutjämning mellan kvinnor och män. Ekonomisk jämställdhet innebär att incitamenten för att dela föräldraledigheten ökar när de ekonomiska hindren faller bort. Valfriheten att inom familjen avgöra hur man vill ordna sitt familjeliv kommer då att kvarstå. Jag avvisar därför alla inslag av tvång vad avser uttag av föräldraförsäkring.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valfriheten inom föräldraförsäkringen.
Stockholm den 20 januari 1994 Birgitta Carlsson (c)