Det finns ca 12 000 deltidsbrandmän av båda könen i
Sverige. Dessa utgör en viktig del av den totala
räddningstjänsten i vårt land. Att vara deltidsbrandman
innebär normalt sett att man har en huvudanställning inom
ett område som inte har någon anknytning till
räddningstjänsten, det kan vara att vara programmerare,
butiksanställd eller lärare.
Ersättningen för arbetet i räddningstjänsten är till allra
största delen beroende av antalet tjänstgjorda timmar, dvs.
det beror på antalet larm och kan alltså variera kraftigt
under året och mellan olika orter i landet. Utöver detta
utgår ersättning för beredskapsskyldighet och ett antal
fastställda övningstimmar per år. Den i förväg fastlagda
övningstiden (48--50 tim/år) är den enda tid som är planerad
och ingår i den totala årsarbetstiden enligt lagen om allmän
försäkring (AFL). Ur lönesynpunkt är dock inkomsten från
räddningstjänsten en betydligt större del av årsinkomsten.
I det normala sjukfallet, då deltidsbrandmannen helt
och hållet avhåller sig från arbete, innebär detta inga
problem eftersom inkomstförlusten från räddningstjänsten
ingår i den totala inkomstförlust som ersätts via
sjukförsäkringssystemet i AFL.
Arbetet som brandman är dock mycket speciellt och det
är ganska vanligt att en skada eller annan sjukdom gör att
brandmannen inte kan tjänstgöra i räddningstjänst, men
mycket väl arbeta som vanligt i sitt ordinarie jobb. Ett annat
exempel är den kvinnliga deltidsbrandmannen som på
grund av långt gången graviditet inte kan tjänstgöra som
brandman men som kan arbeta i sin huvudanställning.
I dessa fall vore det önskvärt att kunna sjukskriva sig
från enbart räddningstjänsten, men på grund av AFL:s
regler om minst 1/4 avhållsamhet från arbete med den totala
årsarbetstiden som beräkningsgrund blir detta i praktiken
en omöjlighet. Det som står till buds är att begära
tjänstledighet utan lön. Detta innebär i sin tur ett stort
ekonomiskt avbräck för den enskilde, vilket inte sällan lett
till att man t.o.m. på försäkringskassan har rekommenderat
brandmän att sjukskriva sig även från huvudanställningen.
Varken för samhället, huvudarbetsgivaren eller den
enskilde anställde är detta ett bra alternativ. I stället borde
man kunna lösa problemet med en uppdelning av
årsarbetstiden hos de olika arbetsgivarna, kopplad till
möjligheten till sjukfrånvaro från en av flera arbetsgivare,
beroende på arten av sjukdom eller liknande. Detta kan ske
på samma sätt som den uppdelning som i dag sker av den
sjukpenninggrundande inkomsten i vissa fall.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillämpning av lagen om allmän
försäkring vid sjukfrånvaro hos en av flera arbetsgivare.
Stockholm den 18 januari 1994
Ines Uusmann (s)
Björn Ericson (s)