Det finns ca 12 000 deltidsbrandmän av båda könen i Sverige. Dessa utgör en viktig del av den totala räddningstjänsten i vårt land. Att vara deltidsbrandman innebär normalt sett att man har en huvudanställning inom ett område som inte har någon anknytning till räddningstjänsten, det kan vara att vara programmerare, butiksanställd eller lärare.
Ersättningen för arbetet i räddningstjänsten är till allra största delen beroende av antalet tjänstgjorda timmar, dvs. det beror på antalet larm och kan alltså variera kraftigt under året och mellan olika orter i landet. Utöver detta utgår ersättning för beredskapsskyldighet och ett antal fastställda övningstimmar per år. Den i förväg fastlagda övningstiden (48--50 tim/år) är den enda tid som är planerad och ingår i den totala årsarbetstiden enligt lagen om allmän försäkring (AFL). Ur lönesynpunkt är dock inkomsten från räddningstjänsten en betydligt större del av årsinkomsten.
I det normala sjukfallet, då deltidsbrandmannen helt och hållet avhåller sig från arbete, innebär detta inga problem eftersom inkomstförlusten från räddningstjänsten ingår i den totala inkomstförlust som ersätts via sjukförsäkringssystemet i AFL.
Arbetet som brandman är dock mycket speciellt och det är ganska vanligt att en skada eller annan sjukdom gör att brandmannen inte kan tjänstgöra i räddningstjänst, men mycket väl arbeta som vanligt i sitt ordinarie jobb. Ett annat exempel är den kvinnliga deltidsbrandmannen som på grund av långt gången graviditet inte kan tjänstgöra som brandman men som kan arbeta i sin huvudanställning.
I dessa fall vore det önskvärt att kunna sjukskriva sig från enbart räddningstjänsten, men på grund av AFL:s regler om minst 1/4 avhållsamhet från arbete med den totala årsarbetstiden som beräkningsgrund blir detta i praktiken en omöjlighet. Det som står till buds är att begära tjänstledighet utan lön. Detta innebär i sin tur ett stort ekonomiskt avbräck för den enskilde, vilket inte sällan lett till att man t.o.m. på försäkringskassan har rekommenderat brandmän att sjukskriva sig även från huvudanställningen.
Varken för samhället, huvudarbetsgivaren eller den enskilde anställde är detta ett bra alternativ. I stället borde man kunna lösa problemet med en uppdelning av årsarbetstiden hos de olika arbetsgivarna, kopplad till möjligheten till sjukfrånvaro från en av flera arbetsgivare, beroende på arten av sjukdom eller liknande. Detta kan ske på samma sätt som den uppdelning som i dag sker av den sjukpenninggrundande inkomsten i vissa fall.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpning av lagen om allmän försäkring vid sjukfrånvaro hos en av flera arbetsgivare.
Stockholm den 18 januari 1994 Ines Uusmann (s) Björn Ericson (s)