Den socialdemokratiska regeringen föreslog i
proposition 1985/86:73 att de dåvarande
pensionsdelegationerna och försäkringsnämnderna skulle
ersättas med enhetliga förtroendemannaorgan med
benämningen socialförsäkringsnämnder.
I samband med detta förslag, som riksdagen biföll,
avskaffade man läkarens rätt att ingå i beslutande organ
inom försäkringskassan. Argumentet var att nämnderna
skulle bestå av personer med erfarenhet och kunskaper på
olika områden och att ingen yrkesgrupp skulle ges företräde
enbart på grund av sina yrkeskunskaper.
I flera motioner med anledning av regeringens förslag
påpekade representanter för Moderata samlingspartiet det
allvarliga i att utesluta just läkare från rätten att ingå i de
nya nämnderna. Det främsta skälet till att läkare borde ingå
i nämnderna var, enligt motionärerna, att deras närvaro
innebär en ökad trygghet för beslutsfattarna och ett mindre
beroende av handläggande tjänstemän på kassorna. Jag
delar dessa invändningar mot det beslut som riksdagen
fattade (SfU 1985/86:12).
Mot bakgrund av att antalet arbetsskadeärenden och,
inte minst, förtidspensioner, ökat dramatiskt synes det vara
av stort värde att återinföra en skyldighet för
socialförsäkringsnämnderna att utse läkare att ingå i
nämnden. De flesta av nämndernas beslut rörande t.ex.
förtidspensioner utgår ju från rent medicinska
bedömningar. Att därför ha en kompetens som kan ge råd
och bättre underlag för nämndens beslut måste ses som en
trygghet både för den enskilde individen och för nämndens
lekmannaledamöter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om läkares medverkan i
socialförsäkringsnämnderna.