Den socialdemokratiska regeringen föreslog i proposition 1985/86:73 att de dåvarande pensionsdelegationerna och försäkringsnämnderna skulle ersättas med enhetliga förtroendemannaorgan med benämningen socialförsäkringsnämnder.
I samband med detta förslag, som riksdagen biföll, avskaffade man läkarens rätt att ingå i beslutande organ inom försäkringskassan. Argumentet var att nämnderna skulle bestå av personer med erfarenhet och kunskaper på olika områden och att ingen yrkesgrupp skulle ges företräde enbart på grund av sina yrkeskunskaper.
I flera motioner med anledning av regeringens förslag påpekade representanter för Moderata samlingspartiet det allvarliga i att utesluta just läkare från rätten att ingå i de nya nämnderna. Det främsta skälet till att läkare borde ingå i nämnderna var, enligt motionärerna, att deras närvaro innebär en ökad trygghet för beslutsfattarna och ett mindre beroende av handläggande tjänstemän på kassorna. Jag delar dessa invändningar mot det beslut som riksdagen fattade (SfU 1985/86:12).
Mot bakgrund av att antalet arbetsskadeärenden och, inte minst, förtidspensioner, ökat dramatiskt synes det vara av stort värde att återinföra en skyldighet för socialförsäkringsnämnderna att utse läkare att ingå i nämnden. De flesta av nämndernas beslut rörande t.ex. förtidspensioner utgår ju från rent medicinska bedömningar. Att därför ha en kompetens som kan ge råd och bättre underlag för nämndens beslut måste ses som en trygghet både för den enskilde individen och för nämndens lekmannaledamöter.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läkares medverkan i socialförsäkringsnämnderna.
Stockholm den 13 januari 1994 Karin Falkmer (m)