med anledning av prop. 1993/94:94 Mottagande av asylsökande m.m.
Förändra asylpolitiken!
Under 80- och 90-talen har många väpnade konflikter
utbrutit och förstärkts runt om i världen. Många människor
lider svårt och utsättes för diktatorers härjningar och
monstruösa illdåd. Inte ens Europa, som i huvudsak sedan
andra världskriget undgått krigshandlingar, är numera
skonat. Dagligen förmedlas dessa katastrofer i media.
Miljoner människor i f.d. Jugoslavien utsättes dagligen
för kränkningar och de grövsta förbrytelser och många flyr
från krigsområdet. I forna Sovjetunionen lever också
miljontals människor i en ekonomisk situation vi knappast
kan föreställa oss. Det går inte att bortse från att många
kommer att försöka undgå fattigdom, förnedring och
otrygghet genom att fly från sina hem.
Det är således av största vikt att orsakerna till väpnade
konflikter undanröjes eller minimeras. Inga möjligheter får
lämnas oprövade i kampen mot mänsklig förnedring och
förtryck. Det är därför ytterst nödvändigt att FN erhåller
det helhjärtade stöd av alla medlemmar som krävs för att
organisationen framgångsrikt skall kunna verka i
fredsbevarande syfte. FN måste dessutom agera mer
kraftfullt vid väpnade konflikter. Så har dessvärre inte alltid
varit fallet och detta är beklagligt. Det är närmast genant
att bevittna de trakasserier som de stridande parterna i f.d.
Jugoslavien utsätter FN-personal för. Enskilda ledare för
olika ''banditgäng'' förödmjukar och stör dagligen FN:s
verksamhet. Skall FN behålla sin trovärdighet måste
organisationen få möjlighet att agera med större kraft.
Sverige har sedan lång tid tillbaka bidragit ekonomiskt i
avsikt att hjälpa de människor som är på flykt från sina
hemländer. Att bistå människor i nöd är en handling av
verklig solidaritet och bör på alla vis stödjas. Däremot finns
det anledning att kritisera det sätt varpå svensk asyloch
flyktingpolitik bedrivits.
Sverige har bedrivit och bedriver en asyl- och
flyktingpolitik som är unik i jämförelse med övriga Europa.
I motsats till andra europeiska länder har vi sänt ut signaler
vilka tolkats som att vi har närmast obegränsade resurser.
Detta har skapat felaktiga och orealistiska förväntningar
bland många som lider av krig och fattigdom. Våra resurser
är begränsade och borde därför utnyttjas på ett bättre sätt.
Svensk asyl- och flyktingpolitik har sedan länge
kännetecknats av ryckighet och inkonsekvens. Bosnien-
beslutet och turerna kring detta är ett exempel på en
svårbegriplig politik. Den förda politiken har resulterat i att
endast en minoritet av dem som beviljats asyl är flyktingar
enligt Genèvekonventionens definition. De flesta är således
inte politiska flyktingar utan har fått sina uppehållstillstånd
främst av humanitära skäl.
Men Sverige kan inte hjälpa alla. Istället vore det bättre
om huvuddelen av våra resurser sattes in i och nära
konfliktområden. Så har vi gjort tidigare, men numera är
det helt tvärtom. Vi hjälper i första hand dem som genom
egna möjligheter, lånade pengar eller kontakter lyckas
komma hit. De som inte har dessa möjligheter erhåller i
stort sett ingen hjälp. Detta är djupt orättvist och inhumant.
En annan och mer realistisk politik följd av tydliga signaler
skulle vara en bättre hjälp för världens tyvärr alltför många
flyktingar.
Dessutom har svenska folket i flera
opinionsundersökningar sedan lång tid tillbaka klart uttalat
sin tveksamhet till den nuvarande asyl- och
flyktingpolitiken. En bidragande anledning är säkert den
ekonomiska situation vi befinner oss i. Inom alla områden
sker neddragningar och besparingar. Men inom asyl- och
flyktingpolitiken verkar detta inte gälla. De folkliga
yttringarna kring nämnda politik har medborgarnas valda
ombud hitintills nonchalerat. Denna attityd har inneburit
att allmänhetens förtroende för politiker och deras
verksamhet minskar. Detta är allvarligt i en demokrati.
I proposition 94 fortsätter regeringen att föreslå åtgärder
vilka än tydligare sänder ut signaler om Sverige som
''paradiset'' för dem som drabbats av politisk förföljelse,
krig, ekonomiska och sociala katastrofer. På ett än mer
konkret vis än tidigare ges budskapet att de kan komma till
Sverige. Och strömmen in i landet fortsätter. Att signalerna
missuppfattas och varit felaktiga bevisas av de många som
efter utredning tvingas lämna landet. Detta kostar -- utan
nytta för någon -- svenska folket enorma belopp och endast
få har blivit hjälpta.
Förslaget i propositionen om att asylsökande under
utredningstiden skall kunna arbeta inom den reguljära
arbetsmarknaden i Sverige är förvånansvärt mot bakgrund
av den lagstiftning som gäller i övriga Europa. Dessutom är
det en tydlig signal till många att söka sig till Sverige.
Erhåller man inte uppehållstillstånd så får man under en
ganska lång tid en behaglig tillvaro, jämfört med vad som
gäller i hemlandet.
Mindre genomtänkt är också förslaget om att
asylsökande under utredningstiden skall kunna bo på egen
hand i de fall detta är möjligt. Detta måste leda till stora
praktiska problem under hela utredningsförfarandet och
riskerar förlänga utredningstiden och orsakar ökande
kostnader för skattebetalarna. Asylsökande bör precis som
i andra länder bo i förläggning under utredningstiden.
Den svenska asyl- och flyktingpolitiken bör
koncentreras till att erbjuda fristad åt flyktingar enligt
Genèvekonventionens definition. I övrigt bör vår hjälp i
huvudsak förläggas till närområden för olika konflikter.
FN:s möjligheter till att undanröja eller minimera
konflikter bör förstärkas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillåta asylsökande arbeta
inom den reguljära arbetsmarknaden under
utredningstiden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att låta asylsökande bo utanför
förläggning under utredningstiden.
Stockholm den 17 december 1993
Sten Andersson (m)
i Malmö