med anledning av prop. 1993/94:94 Mottagande av asylsökande m.m.
Grunden i svensk flyktingpolitik måste vara ansvaret för
medmänniskors mäsnkliga rättigheter, innefattande rätten
till liv, personlig säkerhet och trygghet. Människans värde,
oavsett ras och livsåskådning, liksom solidariteten och
ansvaret inom den internationella gemenskapen skall vara
utgångspunkter i invandrings-, flykting- och
invandrarpolitiken.
I proposition 1993/94:94 föreslås ett antal positiva
åtgärder som möjliggör för den asylsökande att ta större
ansvar för sin situation. Det gäller förslaget att
Invandrarverket skall erbjuda asylsökande någon form av
meningsfull sysselsättning under väntetiden och att
asylsökande under vissa förutsättningar skall kunna arbeta.
Dessutom skall asylsökande, till skillnad mot vad som
gäller idag, ha rätt till bistånd oberoende av om de vistas på
en förläggning eller har ordnat bostad på egen hand.
Att asylsökande barn i princip får tillgång till samma
hälso- och sjukvård som barn bosatta i Sverige ser vi också
som ett viktigt steg i att förbättra flyktingpolitiken, liksom
möjligheten att flyktingförläggningar drivs på entreprenad.
Däremot ifrågasätter vi de försämringar i
rättstryggheten som blir följden av propositionens förslag.
Människovärdet och allas lika värde inför lagen måste i en
demokrati vara fast förankrat.
Ny ansökan
I propositionen föreslås ändrade regler när det gäller
möjligheten att få ansökan om uppehållstillstånd prövad
när lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning
föreligger. Kriterierna för bifall till en ny ansökan skärps
genom ändring i 2 kap. 5 § utlänningslagen (1989:529).
Begreppet ''synnerliga skäl av humanitär art'' försvinner.
Fara för livet på grund av de politiska förhållandena i det
land dit verkställighet skall ske kommer inte att beaktas,
utan endast fara för liv i medicinsk mening när
verkställigheten innebär fara för livet eller risk för
bestående men. Bristande vårdresurser i hemlandet, eller i
det land dit verkställigheten skall ske, för en viss sjukdom
medför inte i sig att bestämmelsen är tillämplig, till skillnad
från nuvarande bestämmelse. Trots att en utredning nyligen
tillsatts med uppgift att utreda om praxis skärpts över tiden
föreslås nu en skärpning av lagen.
I propositionen föreslås begreppet ''synnerliga skäl av
humanitär art'' ersättas helt till att enbart gälla om ''ett
genomförande av avvisningen eller utvisningen skulle
innebära fara för utlänningens liv eller bestående men för
hans psykiska eller fysiska hälsa.'' Detta strider mot syftet
med införandet av begreppet ''synnerliga skäl av humanitär
art''. I förarbetena till utlänningslagen och i
specialmotiveringen har tolkningen av begreppet inte
begränsats. Tvärtom ges det i proposition 1988/89:86 en
mycket stor möjlighet till ställningstaganden i det enskilda
fallet. I specialmotiveringen vid införandet av 1989 års
utlänningslag står det att starka skäl av humanitär art t ex
kan vara:
om det föreligger en risk för självmord eller om ett
avlägsnande annars skulle medföra allvarlig fara för
utlänningens liv eller hälsa. Humanitära skäl kan finnas
också i andra situationer t.ex. om verkställandet av det
första beslutet har fördröjts under avsevärd tid på grund av
omständigheter som utlänningen inte har kunnat råda över.
I de senare fallen torde ibland ett tidsbegränsat
uppehållstillstånd kunna ges.
Den föreslagna skärpningen innebär att humaniteten
minskas i svensk flyktingpolitik.
Vi anser att ny ansökan om uppehållstillstånd efter ett
beslut som har vunnit laga kraft även fortsättningsvis skall
kunna bifallas om det finns synnerliga skäl av humanitär art
på det sätt begreppet beskrivs i specialmotiveringen till
utlänningslagen.
Utgångspunkten för bedömning av ny ansökan måste
vara tidigare ej prövade omständigheter som anförs och inte
nya kriterier för uppehållstillstånd. Att som i propositionen
hävda att denna skärpning skulle vara i den enskilde
sökandens intresse är en oacceptabel argumentering när det
gäller människor som flytt från t.ex. förföljelse eller krig.
Rättshjälp
Ytterligare ett allvarligt ingrepp i rättstryggheten är den
i propositionen föreslagna inskränkningen av möjligheterna
till rättshjälp. I praktiken blir rättshjälpen nästan helt
bortskuren vid ny ansökan. Enligt propositionen skall
rättshjälp endast kunna beviljas om Utlänningsnämnden
efter en ny ansökan meddelat beslut om inhibition i ärendet
om avvisning eller utvisning. Ansökningarna får då i de
flesta fall i fortsättningen göras utan någon rättshjälp.
Samtidigt införs i utlänningslagen 7 kap. en ny paragraf, 17
§, med nya formkrav på ansökan. Utan juristhjälp vid
utformningen kanske den nya ansökan inte uppfyller
formella krav och kan lätt sållas bort redan av det skälet.
Skärpningarna stänger nästan alla möjligheter att framställa
ny ansökan och att få den beviljad utan juridisk hjälp. Vi
anser att detta är att gå för långt.
En eftersträvad begränsning av antalet nya ansökningar
torde uppnås genom juristers bedömning av de nya
omständigheternas tyngd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår propositionens förslag om en
ändring av 2 kap. 5 § utlänningslagen (1989:529),
2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen
till känna vad i motionen anförts om uppehållstillstånd på
grund av synnerliga skäl av humanitär art,
3. att riksdagen beslutar om följande lydelse av 41 § p. 8
rättshjälpslagen:
Regeringens förslag
Motionens förslag
8. angående uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 § tredje
stycket utlänningslagen, om Utlänningsnämnden
meddelat beslut om inhibition i ärendet om avvisning eller
utvisning,
8. angående uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 § tredje
stycket utlänningslagen, som grundar sig på tidigare icke
prövad omständighet.
4. att riksdagen avslår föreslagen ändring av 43§
rättshjälpslagen.
Stockholm den 17 december 1993
Jan Erik Ågren (kds)
Ulf Björklund (kds)
Ingrid Näslund (kds)
Harry Staaf (kds)