med anledning av prop. 1993/94:94 Mottagande av asylsökande m.m.
I regeringens proposition 1993/94:94 föreslås en rad
förändringar beträffande mottagandet av asylsökande och
villkoren för deras vistelse i landet. I flera avseenden
innebär regeringens förslag en skärpning av
flyktingpolitiken. Många av förslagen i propositionen är
oklara, varför effekterna är svåra att bedöma.
Mina invändningar rör vissa organisatoriska frågor om
asylmottagandet, villkoren beträffande arbetsplikt för
asylsökande, föreslagna regler för beviljande av
tidsbegränsade uppehållstillstånd och kriterierna för bifall
till ny ansökan.
Organisatoriska frågor
Bland de riktlinjer för mottagande av asylsökande som
regeringen föreslår anges bl.a. att mottagandet skall vara
kostnadseffektivt. Ingen kan ha invändningar mot detta.
Men regeringens förslag torde i ett viktigt hänseende få
motsatt effekt. Det föreskriver nämligen att det skall finnas
förläggningsplatser för alla asylsökande samtidigt som
asylsökande på egen hand skall kunna skaffa sig bostad ute
i samhället. I sådana fall skall utöver dagersättning också
utgå bidrag för bostadskostnaderna.
En sådan ordning kommer att skapa ännu större
svårigheter att planera asylmottagandet på ett
kostnadseffektivt sätt än vad som gäller för närvarande.
Detta accentueras ytterligare av att all
förläggningsverksamhet skall vara öppen för entreprenad.
Risken är därför uppenbar att Invandrarverket tvingas att
kontraktera ett stort antal platser som inte kommer att
utnyttjas av asylsökande därför att somliga väljer att ordna
sin vistelse under viss tid i eget boende och erhåller bidrag
för detta.
Erfarenheterna från flyktingmottagandet under 1980-
talet har visat att det föreligger flera nackdelar både för de
asylsökande och kommunerna med den ordning regeringen
föreslår. Fram till i slutet av 1980-talet tillämpades nämligen
den ordningen att många asylsökande placerades i eget
boende i kommuner. Detta försvårade utredningen av deras
ansökan om uppehållstillstånd vilket bidrog till förlängda
handläggningstider. Det var framför allt för att skapa
förutsättningar för kortare väntetider som det nuvarande
systemet infördes vilket innebär placering i förläggning av
praktiskt taget alla asylsökande. Vi föreslår därför att
asylsökande i väntan på beslut om uppehållstillstånd
hänvisas till boende i förläggning. Detta bör inte hindra att
om särskilda skäl föreligger, t.ex. släktskapsförhållande till
någon i Sverige, asylsökande kan få bidrag för eget boende.
Regeringens förslag beträffande ansvaret för
svenskundervisningen av asylsökande synes vara dåligt
anpassat till att asylsökande skall få rätten att ordna sitt
boende på egen hand. Denna undervisning skall, enligt
regeringens mening, kommunerna inte ha ansvar för. Den
skall ordnas inom Invandrarverkets försorg. Det förefaller
vara en synnerligen opraktisk lösning. Om asylsökande
kommer att vara spridda i enskilt boende i ett stort antal
kommuner, där Invandrarverket inte har någon verksamhet
i övrigt, kan det inte vara rimligt att verket skall ha ansvar
för svenskundervisningen för dem.
Arbete för asylsökande
Regeringen föreslår ett system som i praktiken innebär
arbetsplikt utan ersättning för asylsökande. De villkor som
anges är synnerligen oklara både praktiskt och rättsligt.
Vilka arbetsuppgifter skall kunna komma i fråga? Vem kan
anvisa ifrågavarande arbetsuppgifter? Som exempel på
oklarheten i dessa avseenden vill jag peka på att
propositionen nämner arbeten inom landskaps- och
fornminnesvård. Det är svårt att se dessa uppgifter som
inslag i skötseln av förläggningar.
Enligt regeringens förslag skall en asylsökande som inte
deltar i anvisat arbete kunna drabbas av avdrag på
dagersättningen. Undantag skall kunna göras för den som
har giltiga skäl för att inte arbeta. Det bör, heter det,
ankomma på Invandrarverket att fatta beslut om en
eventuell nedsättning av dagersättningen. Men underlaget
för detta beslut kan tas fram och dokumenteras av en
entreprenör. Detta är, enligt min mening, ett orimligt
system som öppnar för ett stort mått av godtycke. Den
entreprenör som har avtal med Invandrarverket om att mot
viss ersättning driva en förläggning skall alltså kunna
utnyttja de asylsökande för de arbetsuppgifter
vederbörande entreprenör anvisar. Den asylsökande får
ingen ersättning. I stället kan han/hon straffas genom
nedsatt dagersättning ifall entreprenören bedömer att den
asylsökande utan giltig orsak undandragit sig arbetet.
Regeringen avvisar tanken att Invandrarverket skulle
samråda med facklig organisation eller Länsarbetsnämnd
innan avtal om sysselsättning för asylsökande träffas. Om
en sådan ordning skulle införas finns det, säger regeringen,
risk för att vissa arbeten inte skulle komma att stå öppna för
asylsökande. Regeringen vill uttryckligen ge
Invandrarverket rätt att bedöma huruvida de arbeten som
de asylsökande utför är sådana som inte kan utföras på
marknadsmässiga villkor och att deltagande i verksamheten
inte går över till att bli ett reguljärt arbete. Jag finner det
oacceptabelt att arbetsmarknadsmyndigheten och de
fackliga organisationerna på detta sätt fråntas avgöranden i
så centrala frågor inom arbetsmarknadspolitiken. Jag anser
därför att regeringens förslag i dessa hänseenden bör avslås.
Tidsbegränsade uppehållstillstånd
Regeringen föreslår att möjligheterna att ge asylsökande
tidsbegränsade uppehållstillstånd skall vidgas utöver det
som gäller för närvarande. Detta förslag väcker många
allvarliga betänkligheter. Som lagen är utformad i
regeringens proposition ser jag risker för att tidsbegränsade
uppehållstillstånd kan komma att tillämpas i växande
omfattning.
Jag tycker att det också i detta fall är viktigt att bygga
lagstiftningen på de erfarenheter som redan gjorts. Ser man
i backspegeln på de förhållanden som gällt under hela tiden
efter andra världskriget kan jag inte finna något exempel
när tillämpning av ett kollektivt beslut om tidsbegränsat
uppehållstillstånd kunnat underlätta eller lösa något
problem. Alla de konflikter som uppstått och gett anledning
till flykt till vårt land har varit av sådan art och varaktighet
att tidsbegränsade tillstånd om ett år inte fyllt någon
funktion. Om en sådan lagstiftning hade tillämpats skulle
den troligen bara ha medverkat till fördröjd handläggning
och förlängd tid i ovisshet för den asylsökande.
Regeringen anför att tidsbegränsade tillstånd främst bör
användas då skyddssökande flyr undan konflikter och kriser
som kan bedömas ha en kortare varaktighet. Av
formuleringen framgår att regeln kan tillämpas också i
andra sammanhang. Vilka framgår dock inte. Detta öppnar
för godtycke.
Ett system som innebär att vissa grupper av asylsökande
får tidsbegränsade uppehållstillstånd torde skapa en B-klass
av flyktingar i vårt land. Detta framgår också av regeringens
förslag om att dessa inte skall ingå i det kommunala
flyktingmottagandet utan omfattas av mottagandet av
asylsökande. De torde därför i flertalet fall komma att få bo
kvar i förläggningar trots att de har uppehålls- och
arbetstillstånd.
Det förtjänar att påpekas att alla flyktingar med
permanenta uppehållstillstånd har full frihet att återvända
till sitt hemland när de själva önskar och bedömer det
möjligt. Erfarenheten visar också att många vill göra
detta -- i synnerhet om möjligheten öppnas efter en relativt
kort tids vistelse i mottagarlandet. Även många av dem som
bott länge i Sverige väljer att återvända när förutsättningar
för detta öppnas i hemlandet. Så pågår för närvarande en
omfattande återflyttning till Chile. Men det har varit av stor
betydelse för dem och andra grupper att de fått möjligheten
att själva välja och under tiden veta att de har rätten att bo
kvar i Sverige om de så önskar. Jag befarar att om man nu
vidgar möjligheten att tillämpa tidsbegränsade
uppehållstillstånd, då ökar risken för en ytterligare
utvidgning av detta system. Därmed kommer allt fler att
tvingas vistas under allt längre tid i ovisshet om de får stanna
eller ej. Jag yrkar mot denna bakgrund avslag på
regeringens förslag om tidsbegränsade uppehållstillstånd.
Förnyad ansökan
Regeringen föreslår i ovannämnda proposition också att
kriterierna ändras för bifall till förnyad ansökan om
uppehållstillstånd efter lagakraftvunnet beslut om avvisning
eller utvisning. Detta förslag syftar till att minska
rundgången i systemet. Det är ett vällovligt syfte. Jag tycker
därför att det är rätt att flytta avgörandet i dessa frågor från
Invandrarverket till Utlänningsnämnden. Men jag kan inte
tillstyrka lagförslaget om ändrade kriterier.
För närvarande finns möjlighet att bifalla förnyad
ansökan om det finns ''synnerliga skäl av humanitär art''.
Denna formulering vill regeringen ändra till ''innebära fara
för utlänningens liv eller bestående men för hans psykiska
eller fysiska hälsa''. Jag anser detta vara en oacceptabel
skärpning av lagtexten och föreslår därför att den
nuvarande utformningen av lagen bibehålls.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylsökandes boende,
2. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag
beträffande arbete utan ersättning för asylsökande,
3. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag
beträffande tidsbegränsade uppehållstillstånd,
4. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till
ändring av 2 kap. 5 § i utlänningslagen beträffande skärpta
kriterier för bifall till förnyad ansökan.
Stockholm den 16 december 1993
Georg Andersson (s)