med anledning av prop. 1993/94:40 Småföretagsutveckling
Propositionen handlar i huvudsak om förändrad
organisation för utvecklingsfonderna. I propositionen tas
också upp en del om den fortsatta inriktningen av
verksamheten.
Bl.a. sägs:
Verksamheten kommer även fortsättningsvis att främst
vara inriktad på information, rådgivning och finansiering.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt finansiell och
strategisk rådgivning. Vidare skall bolagen i samverkan
med andra regionala och lokala organ bedriva verksamhet
inriktad på att främja nyföretagande.
Vidare sägs:
Liksom hittills bör verksamheten riktas till såväl
aktiebolag som företag som bedrivs i andra former,
exempelvis ekonomiska föreningar.
Kooperativ verksamhet bedrivs i Sverige främst i form av
ekonomiska föreningar, vilket är den associationsform som
är anpassad för kooperativ verksamhet. Under flera
decennier, från 1920-talet och fram till 1970-talet, utgjordes
den svenska kooperationen av en stabil krets av företag
inom konsument- och lantbrukskooperationen. Kunskapen
om kooperation och ekonomiska föreningar kom att bli en
intern angelägenhet i dessa organisationer. Detta
återspeglades bl.a. i ekonomi- och juristutildningarna, där
kooperationen knappast förekom. Något behov av dessa
kunskaper fanns ju inte i arbetslivet.
Under 1970-talet inträffade ett trendbrott för efterfrågan
på kooperativa lösningar i form av personalkooperativa
företag inom industrin. Att dessa trots allt inte blev fler
torde ha sin förklaring bl.a. i den brist på kunskaper som
fanns hos jurister, revisorer och andra rådgivare.
I slutet av 1980-talet såg vi nästa våg av efterfrågan på
kooperativa lösningar, nu med anknytning till offentlig
sektor. Det tillkom bl.a. ett stort antal föräldrakooperativa
daghem. Som ett resultat av omstruktureringen av offentlig
sektor har den tidigare offentliganställda personalen bildat
företag med entreprenaduppdrag gentemot den tidigare
arbetsgivaren.
Enligt vår uppfattning är det fortfarande stor brist på
kunskaper om kooperation och ekonomiska föreningar
bland olika kategorier av rådgivare. Denna uppfattning
stöds också av olika undersökningar.
Hösten 1986 beslutade riksdagen om ett femårigt system
för främjande av kooperativ utveckling, Kooperationens
utvecklingssystem. Det kom att bestå av tre program,
Lokala kooperativa utvecklingscentra (LKU), Koop-
service-programmet och BAS-programmet. Systemet
finansierades gemensamt av den etablerade konsument-
och lantbrukskooperationen och staten via Kooperativa
Rådet.
Av de tre delprogrammen finns i dag LKU:na kvar och
uppgår till 18 stycken. De har inbördes olika omfattning,
karaktär och inriktning. Vissa av dem har ett bra samarbete
med respektive utvecklingsfond.
Den fortsatta förändringen av offentlig sektor ger enligt
vår uppfattning stort utrymme för kooperativa lösningar,
både i form av brukarkooperativ och personalkooperativ.
Detta står också helt i överensstämmelse med utvecklingen
i Europa, där EG och EG-länderna positivt främjar den s.k.
sociala ekonomin, dvs. olika kooperativa ömsesidiga och
frivilliga organisationer. Flera EG-länder ger särskilt stöd
till kooperativa företag genom struktur- och socialfonder
samt för kooperationen förmånlig lagstiftning om offentlig
upphandling.
Den ökade efterfrågan på kooperativa lösningar som
visats ovan, återspeglas knappast i ökade kunskaper om
kooperationen.
Vi ser det därför som angeläget att utvecklingsfonderna
i sin egen kompetens och i sin rådgivning ger kooperativa
lösningar ett större utrymme. Det kan bl.a. ske genom
utökat samarbete med LKU:na.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade kunskaper och rådgivning
om kooperativa lösningar.
Stockholm den 16 november 1993
Roland Sundgren (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Marianne Carlström (s)
Anita Johansson (s)
Nils T Svensson (s)
Björn Ericson (s)