Det svenska folket har i folkomröstningen 1980 uttalat
sin mening att kärnkraften skall ses som en parentes i vår
energiförsörjning. Argumenten för ett sådant
ställningstagande är många.
Kärnkraften ger ett avfall som kräver hantering under
tidsperioder som är omöjliga att överblicka. Till detta
kommer att det, trots omfattande säkerhetsåtgärder,
fortfarande finns risker kvar för reaktorhaveri. Kärnkraften
förutsätter dessutom med hänsyn till bl.a. risken för
sabotage, en bevakning som normalt inte krävs för
anläggningar för energiproduktion.
Riksdagen uttalade efter folkomröstningen att
kärnkraften skulle vara avvecklad senast år 2010. Det är
viktigt att det beslutet ligger fast. Riksdagens uttalande har
emellertid hittills inte givits en form som gör det rättsligt
bindande för energimarknadens aktörer.
Ledningen för kraftproducenternas samarbetsorgan
Kraftsam har offentligt deklarerat att kraftindustrin inte gör
några förberedelser för en kärnkraftsavveckling till år 2010,
eftersom man inte ser riksdagens beslut som bindande.
Därför är det angeläget att riksdagen antar en lag som
uttryckligen förbjuder drift av kärnkraftsreaktorer efter
utgången av år 2010. Detta görs lämpligen genom en
komplettering till kärntekniklagen. Någon ersättning bör
heller inte utgå till kärnkraftsinnehavarna för att de inte får
driva verken efter denna tidpunkt.
Atomsopor
Riksdagen har däremot beslutat i lag att Sverige inte
skall ta emot utländskt radioaktivt avfall för slutförvaring.
Lagen tillkom då många oroades över att ett medlemskap i
EG skulle kunna innebära att Sverige skulle kunna tvingas
ta emot atomsopor från EG-länder.
Frankrike har också en motsvarande lag. I
förhandlingarna mellan Sverige och Europeiska unionen
har medlemsstaterna givit uttryck för att de respekterar den
svenska lagstiftningen på detta område. Det är mycket
positivt och kan tas som intäkt för att utländska atomsopor
inte kommer att tas emot i Sverige för slutförvaring --
åtminstone inte på kort sikt.
Frågan är emellertid huruvida dessa försäkringar från
EU:s sida är juridiskt bindande. Svensk lag kommer vid ett
medlemskap att underordnas EG-rätt. Om frågan komer
att prövas i EG-domstol är utfallet, vad jag förstår inte helt
givet.
Till saken hör att det numera finns utländska ägare till
svenska företag som hanterar slutförvaring av radioaktivt
avfall. Då inställer sig frågan om ett ökat utländskt ägande
kan leda till att det kan uppstå svårigheter i att förbjuda
omhändertagande av radioaktivt avfall för slutförvaring.
Det är väsentligt att Sverige även i framtiden får
garantier för att utländska atomsopor inte kan föras in i
landet. Därför bör regeringen noga följa denna fråga.
IAEA
Internationella Atomenergiorganet (IAEA) har på olika
sätt verkat för att sprida kärnenergiteknik i världen.
Eftersom Sverige tagit ställning för att kärnkraften skall
vara en parantes i energiförsörjningen på grund av de faror
som den för med sig så bör vi inte medverka till att
kärnkraften introduceras i t.ex. tredje världen.
Sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen kan inte
heller bortses ifrån. När det gäller kärnvapen så har Sverige
tagit mycket stark ställning för att motverka spridning av
dessa massförstörelsevapen. Därför bör vi inte stödja ett
spridande av kärnkraften.
IAEA:s roll bör mot denna bakgrund klart begränsas till
att vara ett renodlat kontrollorgan för att förhindra
spridning av kärnvapen och kärnteknik. Regeringen bör
verka för en sådan begränsning av IAEA:s verksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kärnkraftens avveckling senast
år 2010,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud att införa utländskt
radioaktivt avfall för slutförvaring,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Internationella
Atomenergiorganets roll.1
Stockholm den 24 januari 1994
Ingela Mårtensson (fp)