Riksdagens intentioner avseende kärnkraftens
avveckling bör tydliggöras i lagstiftning. Kärntekniklagen
bör ändras så att tillstånd att driva en kärnreaktor kan
återkallas om detta är ett led i genomförandet av riksdagens
beslut om en avveckling senast år 2010 av kärnkraften.
Kärntekniklagen bör ändras så att det inte blir möjligt
att bevilja drifttillstånd för perioder som sammantaget
överstiger 25 år.
Kärntekniklagen bör ändras så att samtliga drifttillstånd
skall ha återkallats senast den 31 december 2010.
Regeringen bör utnyttja en i motionen föreslagen
lagändring till att skyndsamt återkalla drifttillståndet för
reaktorn Oskarshamn 1.
Utgångspunkten för den svenska lagstiftningen för
atomskador är att ansvaret för atomskador i första hand
skall bäras av kärnkraftindustrin. Atomansvarighetslagen
bör ändras så att anläggningsinnehavarens ansvar omfattar
anläggningsinnehavarens totala betalningskapacitet.
Kärnkraftens avveckling
Det svenska beslutet 1980 om en avveckling av
kärnkraften var framsynt. Den internationella utvecklingen
därefter visar på ett vikande engagemang i kärnkraften.
Efter folkomröstningen år 1980 beslöt riksdagen att
kärnkraften skall vara avvecklad senast år 2010. I den
aktuella propositionen konstaterades att en majoritet av de
röstande i folkomröstningen uttalat sig för att kärnkraften
skulle avvecklas i den takt som var möjlig med hänsyn till
behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning
och välfärd samt att högst de 12 reaktorer som var i drift,
färdiga eller under arbete skulle användas under sin
tekniska livslängd. Denna bedömdes vara 25 år. I
propositionen uttalades vidare att ingen ytterligare
kärnkraftsutbyggnad skulle förekomma och att
säkerhetssynpunkterna borde vara avgörande för i vilken
ordningsföljd reaktorerna skulle tas ur drift.
Näringsutskottet anslöt sig i sitt betänkande till
bedömningarna i propositionen och uttalade samtidigt som
sin mening att det var nödvändigt att klart ange den
tidsperiod inom vilken avvecklingen skulle ske. Med hänsyn
till att reaktorernas tekniska livslängd i propositionen
bedömdes vara 25 år, borde det enligt näringsutskottet slås
fast att den sista reaktorn i Sverige skulle stängas senast år
2010. Riksdagen biföll vad näringsutskottet hade hemställt
i betänkandet.
Riksdagen har senare preciserat riktlinjerna för
energipolitiken. Innebörden av riktlinjerna är, som
tidigare, att avvecklingen av kärnkraften skall vara
genomförd senast år 2010.
I början av 1991 träffades mellan socialdemokraterna,
folkpartiet liberalerna och centerpartiet en
partiöverenskommelse om energipolitiken. Under rubriken
''energipolitiska utgångspunkter'' konstaterades bl a att
riksdagen angivit ''att det bör slås fast att den sista reaktorn
skall stängas senast år 2010''. Frågan om när kärnkraften
skall vara avvecklad blev alltså inte föremål för förnyad
prövning eller nytt ställningstagande i samband med
partiöverenskommelsen.
Partiöverenskommelsen om energipolitiken låg senare
till grund för riksdagens beslut våren 1991 om riktlinjer för
den långsiktiga energipolitiken.
Den nytillträdande regeringen anförde i
regeringsförklaringen hösten 1991 att
partiöverenskommelsen om energipolitiken ligger fast.
Denna ståndpunkt bekräftades genom ett motsvarande
uttalande i regeringsförklaringen inför riksmötet 1992/93.
Så sent som i december 1992 har en nästan enig riksdag
konstaterat att riksdagens beslut om avveckling av
kärnkraften senast år 2010 inte i sak skiljer sig från
lagstiftning.
Lagstiftning nödvändig
Det finns således en uttalad bred majoritet bakom
uppfattningen att kärnkraften ska vara avvecklad senast år
2010. Emellertid uttalas från tid till annan, bl a av ledande
företrädare för kraftindustrin men också från andra delar av
näringslivet, att man inte kommer att vidta några konkreta
åtgärder för kärnkraftens avveckling förrän man tvingas till
detta genom lagstiftning.
Uttalanden som ifrågasätter dels inriktningen på en
avveckling av kärnkraften till senast år 2010, dels
bedömningarna om en livslängd på 25 år för enskilda
reaktorer, skapar osäkerhet hos energisystemets aktörer.
Riksdagen bör skapa klarhet i och grund för avvecklingen
av kärnkraften genom att i kärntekniklagen införa en
särskild bestämmelse. Denna bör möjliggöra att tillstånd att
bedriva kärnteknisk verksamhet återkallas som ett led i
genomförandet av avvecklingen i enlighet med riksdagens
beslut.
Riksdagen bör därför besluta om ett tillägg till
kärntekniklagen i en 15 § 4 med innehåll i enlighet med vad
som här föreslås.
Lagen bör självfallet ha en utformning som också
omöjliggör drifttillstånd för mer än totalt 25 års drifttid.
Riksdagen bör därför besluta om ett tillägg till
kärntekniklagen i en 15 a § med innehåll i enlighet med vad
som här föreslås.
Lagen bör i enlighet med riksdagens beslut om en
avveckling till senast år 2010 också ges en sådan utformning
att samtliga reaktorer är stängda senast den 31 december
2010.
Riksdagen bör därför besluta om ett tillägg till
kärntekniklagen i en 15 b § med innehåll i enlighet med vad
som här föreslås.
Startår och givna tillstånd
De svenska kärnkraftverken och deras startår n
Oskarshamn
1
1972
Oskarshamn 2
1974
Oskarshamn 3
1985
Barsebäck 1
1975
Barsebäck 2
1977
Ringhals 1
1976
Ringhals 2
1975
Ringhals 3
1981
Ringhals 4
1983
Forsmark 1
1980
Forsmark 2
1981
Forsmark 3
1985
För fyra av de 12 svenska kärnkraftsreaktorerna
(Barsebäck 1, Oskarshamn 1 och 2 samt Ringhals 1) gäller
tillstånden utan tidsbegränsning. Det är naturligtvis en
motsägelse i sig att de äldsta reaktorerna har tillstånd utan
tidsbegränsningar. För en reaktor (Ringhals 2) är gällande
tillstånd begränsat till utgången av år 1995. För övriga
reaktorer gäller tillstånden till utgången av år 2010.
Reaktorn Oskarhamn 1 är sedan mer än ett år tillbaka
tagen ur drift. Reparationerna bedöms mycket tids- och
kostnadskrävande. Belopp i miljardklassen har nämnts
samtidigt med tidsramar som sträcker sig på andra sidan
sommaren 1994.
Oskarshamn 1 är den äldsta svenska reaktorn. Den når
25-årsgränsen år 1997. Regeringen bör med den i denna
motion föreslagna 15 § 4 i kärntekniklagen som grund
permanent återkalla tillståndet för reaktorn Oskarshamn 1.
Av hänsyn till anläggningsinnehavarens planering och
investeringsbeslut är det angeläget med ett skyndsamt
regeringsbeslut.
Vad som här anförts om regeringens utnyttjande av den
i denna motion föreslagna 15 § 4 i kärntekniklagen bör
riksdagen ge regeringen till känna.
Ersättningsfrågor
Regeringsform och Europakonvention
Det finns ingen del i grundlagen -- regeringsformen --
som skulle kunna innebära en begränsning i den här
föreslagna förändringen av kärntekniklagen.
Bestämmelserna i 2 kap 18 § RF talar om ersättning när
''egendom tages i anspråk'' och om ingreppet kan betecknas
som ''expropriation eller annat sådant förfogande''. Den
aktuella egendomen övertages ju inte av det allmänna. Det
sker ingen förmögenhetsöverflyttning. Det är rådigheten
över viss egendom som inskränkes.
Europakonventionen till skydd för de mänskliga
rättigheterna skulle teoretiskt kunna åberopas i
ersättningsfrågan. Det måste betraktas som osäkert hur
Europadomstolen skulle komma att tolka avvägningen i
detta fall mellan det allmännas och företagens intresse.
Nu aktuella förändringar i regeringsformen och
Europakonventionen föranleder inte några andra
bedömningar i ersättningsfrågan.
Tillstånd utan tidsbegränsning
I Atomlagstiftningskommitténs betänkande diskuterades
frågan om ersättning vid en avstängning senast år 2010 av de
reaktorer för vilka tillstånden inte tidsbegränsats. När inte
säkerhets- eller strålskyddsskäl motiverade avstängningen,
ansåg kommittén att en eventuell ersättning borde utgå
endast när det framstod som uppenbart obilligt att inte
ersättning lämnades. Detta med hänsyn till
tillståndshavarnas goda förutsättningar att anpassa sin
verksamhet och avskriva anläggningen med hänsyn till den
beslutade tidsgränsen. Departementschefen godtog denna
slutsats utan att i övrigt ta ställning till uttalandena.
Detsamma gjorde lagrådet. Näringsutskottet yttrade sig
inte i frågan.
Det torde stå klart att ersättning avseende en
begränsning av de hittills icke tidsbegränsade tillstånden till
år 2010 inte kan komma i fråga.
Uppenbar risksituation
Reaktordrift är det mest typiska exemplet på vad som
inom skadeståndsrätten betecknas som farlig verksamhet.
Företagaren får anses själv ha satt sig i en uppenbar
risksituation.
Vidare har kärnkraftföretagens verksamhet sedan länge
blivit alltmera omstridd. Sedan den tidigt under 1970-talet
kommit i förgrunden också för det politiska intresset måste
det förutsättas att företagen har insett att deras situation
varit osäker även sedan tillstånd till reaktordriften
meddelats. En politisk omsvängning eller en
kärnkraftsolycka i Sverige eller i utlandet hade lätt kunnat
få till följd ett politiskt beslut om en snabb avveckling.
Företagen har aldrig med fog kunnat känna sig trygga efter
tillståndet på samma sätt som andra koncessionsinnehavare
utan har hela tiden varit tvungna att räkna med en
utveckling liknande den nu aktuella. Det har för alla
berörda aktörer varit uppenbart att 25 år betraktats som
gräns för den tekniska livslängden och att denna tidsrymd
också varit grunden för den slutliga gränsen år 2010 för
kärnkraften som en del av det svenska energisystemet.
Det torde i tillägg till vad som redan sagts om de icke
tidsbegränsade tillstånden stå klart att ersättning avseende
tiden som infaller efter det att 25 år har förflutit från det
datum då reaktorn togs i kommersiell drift inte kan komma
i fråga.
Viss ersättning
Även om avvecklingssituationen framstår som skild från
andra situationer, bör en lagstiftning eftersträvas som är
förenlig med de ersättningsprinciper som hittills tillämpats
i Sverige och av Europadomstolen. Det är rimligt att knyta
en rätt till ersättning till den tid som har förflutit från
tidpunkten då respektive reaktor togs i kommersiell drift till
tidpunkten för dess urdrifttagning. Om denna tid på grund
av återkallelse av tillstånd enligt 15 § 4 understiger 25 år bör
skälig ersättning för därvid uppkommande förlust kunna
utgå.
Kärntekniklagen bör därför tillföras en ny regel i en 15
c § som ger innehavaren av ett tillstånd att bedriva
kärnteknisk verksamhet rätt till skälig ersättning av staten
avseende tiden mellan urdrifttagningen 25 år räknat från det
datum då reaktorn togs i kommersiell drift. Ersättning för
utebliven vinst skall inte utgå, ej heller ersättning för tid när
reaktor av säkerhetsskäl avstängs genom beslut av
tillsynsmyndighet.
Riksdagen bör därför besluta om ett tillägg till
kärntekniklagen i en 15 c § med innehåll i enlighet med vad
som här föreslås.
Det får förutsättas att ersättning inom denna ram
kommer att bestämmas för varje reaktor för sig efter
förhandlingar mellan staten och tillståndshavaren.
För Oskarshamn 1 gäller att med tanke på reaktorns
kondition och reparationsbehov torde ersättningsanspråk
för tiden från ett beslut om återkallat tillstånd fram till den
tidpunkt då 25 år gått sedan den togs i kommersiell drift
(1997) knappast kunna aktualiseras.
Domstolsprövning
Om en överenskommelse inte kan nås har naturligtvis
tillståndshavaren rätt att väcka ersättningstalan mot staten
vid allmän domstol. På grund av ersättningsfrågornas
komplexa natur är det lämpligt att frågorna prövas vid en
och samma tingsrätt i första instans. Denna bör lämpligen
vara Stockholms tingsrätt.
För att inte ersättningsfrågan skall hållas svävande under
en alltför lång tid bör föreskrivas att rätten till ersättning
förfaller om ersättningstalan inte har väckts inom tre år från
beslutet om återkallelse.
Riksdagen bör därför besluta om ett tillägg till
kärntekniklagen i en 15 d § i enlighet med vad som här
föreslås.
Atomansvarighet
Paris- och Wienkonventionerna med sina respektive
tilläggskonventioner reglerar på internationell (europeisk
respektive världsomfattande) nivå bestämmelser om
ansvarighet för skador som orsakats av atomolyckor.
Konventionerna vilar på fyra grundprinciper: strikt
ansvar ansvaret kan endast utkrävas av innehavaren av
en anläggning ansvaret är begränsat till beloppet
anläggningsinnehavaren är skyldig att vara försäkrad för
skador eller ha annan godkänd ekonomisk garanti upp till
begränsningsbeloppet.
Beloppsgräns?
Det finns ingen övre gräns satt för
anläggningsinnehavarens ansvar. En nedre finns dock om 5
milj särskilda dragningsrätter (SDR) (1 SDR = ca 8 kr).
OECD:s (Organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling) atomenergiorgan NEA (Nuclear Energy
Agency) har rekommenderat staterna en enhetlig nivå om
150 milj SDR vilket motsvarar 1 200 milj kr. Sverige har
ratificerat Pariskonventionen. De svenska reglerna om
atomansvaret återfinns i atomansvarighetslagen. Den
tillkom 1968 för att underlätta introduktionen av
kärnkraften som då ansågs som en för samhället värdefull
och önskvärd energikälla. Idag är situationen en annan.
Kärnkraften skall avvecklas bl.a. därför att den anses
riskabel. Den skall inte stöttas.
Atomansvarighetslagens själva existens, inte minst i en
sunt fungerande marknadsekonomi, kan därför
ifrågasättas. Men om den skall finnas kvar så bör den nu
självfallet ha som huvudsyfte att skydda den enskilde för
effekterna av olyckor som kan inträffa i kärnkraftverk. Den
bör inte heller innebära en subvention av kärnkraften i
förhållande till andra energikällor.
Med denna grund (och med den gällande svenska
utgångspunkten att ansvaret för atomskador i första hand
skall bäras av kärnkraftsindustrin) borde ansvarsbeloppet
fastställas.
Orimligt lågt belopp
Det belopp som idag gäller -- 1 200 milj kr per
olyckstillfälle -- grundar sig på en rekommendationen från
NEA.
Rekommendationen har tillkommit mot bakgrund av att
de olika ersättningsnivåerna i de olika staterna har kommit
att variera kraftigt under de år som gått sedan
Pariskonventionen trädde i kraft. Vissa stater har höjt
nivåerna med betydande belopp medan andra har kommit
att ligga kvar i närheten av de miniminivåer som
konventionen ställer upp. NEA har ansett det angeläget
med en enhetlig ersättningsnivå. NEA:s rekommendation
grundar sig också på att man undersökt kapaciteten på den
internationella försäkringsmarknaden och funnit att den
''tål'' en ökning av ansvaret.
Den svenska nivån grundar sig också på uppgifter till
Justitiedepartementet från atomförsäkringspoolen om
kapaciteten på försäkringsmarknaden.
Om man, som i den svenska lagstiftningen, ska kunna
kräva att kraftindustrin ska ta huvuddelen av ansvaret så
måste man rimligen först skaffa sig en uppfattning om vad
detta ansvar innebär. Det förefaller bakvänt att precisera
det med utgångspunkt från hur mycket pengar som finns
tillgängliga.
Begränsningen i kapaciteten hänger bl.a. samman med
att kärnkraftsföretagen för sin egen sakförsäkring per
reaktor disponerar ett utrymme på ca 10 000 milj kr.
Riksdagen har konstaterat att ''sett med allmänhetens ögon
kan det te sig föga rimligt''.
Riksdagen har också markerat att det mot den
bakgrunden ''kan finnas anledning för regeringen att ta upp
överläggningar med kärnkraftsindustrin i syfte att framtida
kapacitetsökningar på försäkringsmarknaden främst ska
ställas till de skadelidandes skydd''.
Bedömda kostnader
Bedömningar av kostnaden för olyckor i kärnkraftverk
varierar. Enligt den s.k. Sandia-rapporten och omräknat till
svenska kronor kan kostnaderna uppskattas till 330 000 milj
kr för en medelstor olycka och 9 600 000 milj kr för en stor
olycka. Används de svenska värdena istället för de
amerikanska på ett människoliv och allvarlig skada blir
motsvarande siffror 280 000 milj kr respektive 6 600 000
milj kr. Det är uppenbart att ansvarsbeloppet enligt
atomansvarighetslagen på 1 200 milj kr inte står i någon
rimlig proportion till dessa bedömda kostnader.
Med utgångspunkten att ansvaret i första hand skall
bäras av kärnkraftsindustrin och att ansvaret skall vara täckt
av försäkringar eller annan ekonomisk garanti borde
ansvarsbeloppet enligt atomansvarighetslagen höjas till
6 600 000 milj kr. Eller något belopp som på goda grunder
kan bedömas avspegla de verkliga kostnader som kan
uppstå vid en kärnkraftsolycka.
Nu är det uppenbart att en sådan höjning inte är möjlig
att genomföra. Det finns inte försäkringskapacitet för detta.
Och därmed är man tillbaka i det gamla konstaterandet att
det krävdes, ursprungligen i USA med den s.k. Price-
Anderson Act, en speciallagstiftning för att kärnkraften
skulle kunna etableras i samhället, mot alla
marknadsekonomiska principer.
Andra länder har, med utgångspunkt från det ökande
kravet att det är kärnkraftsindustrin och inte allmänheten
som ska bära ansvaret vid en olycka, förändrat sin
lagstiftning på området. Det gäller t.ex. Tyskland och
Schweiz. I Tyskland har man infört ett obegränsat ansvar för
anläggningsinnehavaren. På grund av förhållanden som
redovisats ovan har man där satt ett begränsat belopp för
den ekonomiska säkerhet som genom försäkringar ska
ställas till förfogande av kärnkraftsföretaget. Staten ikläder
sig dessutom ansvaret från försäkringsbeloppet och upp till
det belopp som följer av anslutningen till
Pariskonventionen och dess tillägg.
Den svenska atomansvarighetslagen bör ges ett liknande
innehåll. För detta finns mycket klara rimlighetsskäl:
Man kan anta att en olycka inträffar i t.ex. en
Barsebäcksreaktor och att olyckan resulterar i att reaktorn
totalskadas samt i skador på omgivningen som uppgår till 50
000 milj kronor. Det är ett antagande om kostnaderna efter
en olycka som med ledning av redan inträffade olyckor och
andra beräkningar måste anses mycket försiktigt bedömd.
Som ett resultat av olyckan erhåller ägaren till
Barsebäcksreaktorn -- Sydkraft AB -- täckning för den
förlorade reaktorn med ca 10 000 milj kr genom egna
sakförsäkringar. Till de skadelidande utgår först ersättning
med den av Sydkraft AB tagna ansvarsförsäkringen, dvs 1
200 milj kr, och sedan det tillkommande
statsansvarsbeloppet upp till ett totalt belopp på 3 000 milj
kr, alltså inkl de 1 200 från ansvarsförsäkringen. Därutöver
utgår ingen ersättning om inte riksdagen fattar beslut i
särskild ordning. De skadelidande med skador på totalt 50
000 milj kr får alltså dela på 3 000 milj kr medan Sydkraft
AB får full ersättning för sina skador på den egna
anläggningen. Sydkraft AB:s övriga tillgångar, t ex andra
energianläggningar, berörs inte! Sydkraft AB:s övriga
anläggningstillgångar som kan uppgå till många miljarder
berörs inte av händelsen medan katastrofen kan vara
fullständig, även ekonomiskt, för de kringboende vid
Barsebäck. Genom ett specialundantag i
hemförsäkringarna för just kärnkraftsolycka kan inte heller
den vägen de skadelidande få ersättning. Allt detta är
uppenbart stötande och orimligt med vanliga rättvisemått
mätt.
Med hänvisning till vad som anförts föreslås här att
atomansvarighetslagen ändras så att
anläggningsinnehavarens ansvar begränsas till
anläggningsinnehavarens, räknat på eventuella
ägarkoncerner, totala betalningskapacitet samtidigt som det
försäkringsbelopp som av anläggningsinnehavaren ska
ställas till förfogande av skäl som redovisats ovan -- tyvärr --
fortfarande måste begränsas till 1 200 milj kr.
Det svenska statsansvaret förblir oförändrat vid
beloppet från 1 200 milj kr till det ''tak'' (3 000 milj kr) som
gäller enligt de aktuella konventionerna och
atomansvarighetslagen. Över ''taket'' kan sedan
anläggningsinnehavarens betalningsförmåga i övrigt tas i
anspråk för täckande av i riket uppkomna skador.
Riksdagen bör därför besluta om en ändring i 17 §
atomansvarighetslagen i enlighet med vad som här föreslås.
Författningsförslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet dels
att 15 § och rubriken närmast före 15 § skall
ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya
paragrafer, 15 a, 15 b, 15 c och 15 d §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Återkallelse av tillstånd 15
§
Ett tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet kan
återkallas av den som har meddelat tillståndet om 1.
villkor eller föreskrifter som uppställts med stöd av 8
eller 9 § i något väsentligt avseende inte iakttas,
2. vad som föreskrivs i 11 eller 12 § inte iakttas och det
föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt,
eller 3.
det i annat fall föreligger synnerliga skäl från
säkerhetssynpunkt.
Föreslagen lydelse
Återkallelse av tillstånd, m.m.
15 §
Ett tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet kan
återkallas av den som har meddelat tillståndet om 1.
villkor eller föreskrifter som uppställts med stöd av 8
eller 9 § i något väsentligt avseende inte iakttas,
2. vad som föreskrivs i 11 eller 12 § inte iakttas och det
föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt,
3. det i annat fall föreligger synnerliga skäl från
säkerhetssynpunkt, eller 4.
återkallelse är ett led i genomförandet av
riksdagens beslut om riktlinjer för en avveckling senast år
2010 av kärnkraften.
15 a §
Ett tillstånd enligt denna lag att bedriva kärnteknisk
verksamhet får inte meddelas för den tid som överstiger 25
år från det att reaktorn togs i kommersiell drift.
15 b §
Tillstånd enligt denna lag att bedriva kärnteknisk
verksamhet skall senast den 31 december ha återkallats med
stöd av 15 § 4 om det inte dessförinnan återkallats med stöd
av 15 § 1--3 eller driften upphört genom beslut av
anläggningsinnehavaren.
15 c §
Om ett tillstånd att driva en kärnreaktor återkallas
med stöd av 15 § 4, har tillståndshavaren rätt till skälig
ersättning av staten för förlust som uppkommer till följd av
att tillståndet upphör att gälla tidigare än 25 år från det att
reaktorn togs i kommersiell drift. Utebliven vinst ersätts
inte.
15 d §
Talan om ersättning enligt 15 c § skall väckas mot
staten vid Stockholms tingsrätt inom tre år från beslutet om
återkallelse. Gör tillståndshavaren inte det, förlorar han sin
rätt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994
Specialmotivering 15
§
I paragrafen har införts en ny grund för återkallelse av
tillstånd till kärnteknisk verksamhet. Enligt den nya
punkten 4 får den som har meddelat tillstånd återkalla detta
när återkallelsen är ett led i genomförandet av riksdagens
beslut om riktlinjer för en avveckling senast år 2010 av
kärnkraften.
Med riksdagens beslut avses i detta sammanhang de
antagna riktlinjerna för kärnkraftens avveckling.
Bemyndigandet innebär att regeringen inom ramen för
dessa riktlinjer får bestämma när ett tillstånd skall
återkallas samt vilken kärnkraftsreaktor det är som till följd
av återkallelsen skall ställas av.
15 a §
Paragrafen är ny.
Den reglerar förhållandet om en reaktor har ett tillstånd
som är tidsbegränsat för en tid som understiger 25 år.
15 b §
Paragrafen är ny.
Den syftar till att säkerställa att kärnkraften i Sverige är
slutligt avvecklad med utgången av år 2010 i enlighet med
intentionerna i folkomröstningen år 1980 och i enlighet med
riksdagens beslut.
15 c §
Paragrafen är ny.
Lagen har tidigare inte innehållit bestämmelser om
ersättning för den som har fått sitt tillstånd till kärnteknisk
verksamhet återkallat. Den nya bestämmelsen avser det
fallet att ett tillstånd som avser driften av en
kärnkraftsreaktor har blivit återkallat med stöd av den nya
bestämmelsen i 15 § punkt 4.
Ersättning kan endast utgå till den som har ett tillstånd
om urdrifttagningen sker med stöd av en återkallelse enligt
15 § punkt 4 innan 25 år har gått till ända. Utgångspunkten
för beräkningen av tiden är det tillfälle då reaktorn togs i
kommersiell drift. Härmed avses den tidpunkt då
produktionen från en viss reaktor kopplades in på elnätet
och därmed började bidra till tillståndshavarens inkomster.
Anspråk på ersättning skall framställas av den som har
tillstånd till verksamheten. Ersättning utgår i skälig
omfattning.
Återkallelse enligt den nya bestämmelsen i 15§ punkt 4
avser tiden fram till år 2010. Vid tidigare
riksdagsbehandling har det ansetts att ersättning skulle utgå
endast om det vore uppenbart obilligt vid en avstängning år
2010. Någon särskild bestämmelse om ersättning för en
avveckling år 2010 ansågs inte behövlig. Ju närmare år 2010
en avveckling sker desto mindre skäliga framstår
ersättningsanspråken, särskilt för de reaktorer som då har
den kortaste kvarvarande livslängden.
Av lagtexten framgår att ersättning inte betalas för
utebliven vinst. I övrigt kan tillämpningen av
ersättningsbestämmelsen variera med hänsyn till
förhållandena i det enskilda fallet.
15 d §
I paragrafen finns regler om ersättningstalan.
Uppträdande ersättningsfrågor bör i första hand lösas
genom överenskommelser som baseras på förhandlingar
mellan företrädare för staten och tillståndshavarna. Enligt
paragrafen föreligger dock inte någon obligatorisk
förhandlingsskyldighet.
Talan om ersättning måste väckas senast tre år från den
dag då beslutet om återkallelse meddelades. Annars går
rätten till ersättning förlorad.
Talan skall alltid väckas vid Stockholms tingsrätt.
Förslag till
Lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)
Härigenom föreskrivs att 17 § atomansvarighetslagen
(1968:45) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
För innehavare av atomanläggning i Sverige är
ansvarigheten enligt denna lag begränsad till 1 200 miljoner
kronor för varje atomolycka. Såvitt gäller anläggning
enbart för framställning, behandling eller förvaring av
obestrålat uran är ansvarigheten dock begränsad till 100
miljoner kronor för varje olycka. Detsamma gäller i fråga
om atomolyckor som uppkommmer under transport av
sådant uran. För innehavare av atomanläggning utom riket
bestämmes ansvarighetsbeloppet enligt anläggningsstatens
lag. I fråga om atomolycka som inträffar under transport av
atomsubstans avser anläggningsinnehavarens ansvarighet
enligt denna lag för andra skador än skada på
transportmedlet icke i något fall lägre sammanlagt belopp
än 100 miljoner kronor.
De belopp som anges i första stycket innefattar icke
ränta eller ersättning för rättegångskostnad.
Föreslagen lydelse
För innehavare av atomanläggning i Sverige är
ansvarigheten enligt denna lag begränsad till
anläggningsinnehavarens totala betalningskapacitet.
Det ansvarighetsbelopp för vilket säkerhet skall ställas
genom försäkring är enligt denna lag begränsat till 1,2
miljarder kronor för varje atomolycka. Såvitt gäller
anläggning enbart för framställning, behandling eller
förvaring av obestrålat uran är ansvarigheten dock
begränsad till 100 miljoner kronor för varje olycka.
Detsamma gäller i fråga om atomolyckor som
uppkommmer under transport av sådant uran. För
innehavare av atomanläggning utom riket bestämmes
ansvarighetsbeloppet enligt anläggningsstatens lag. I fråga
om atomolycka som inträffar under transport av
atomsubstans avser anläggningsinnehavarens ansvarighet
enligt denna lag för andra skador än skada på
transportmedlet icke i något fall lägre sammanlagt belopp
än 100 miljoner kronor.
De belopp som anges i första stycket innefattar icke
ränta eller ersättning för rättegångskostnad.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994
Specialmotivering
§ 17
Enligt Pariskonventionen skall anläggningsinnehavarens
ansvar för atomolycka vara begränsat. Samtidigt är det
angeläget att så stort belopp som möjligt ställs till de
skadelidandes förfogande i händelse av olycka. Enligt den
svenska atomansvarighetslagen är det i första hand
anläggningsinnehavaren som skall bära ansvaret. Det är
också rimligt med hänsyn till det allmänna
rättsmedvetandet att det i första hand är
anläggningsinnehavarens tillgångar och inte de
skadelidandes som tas i anspråk för täckande av skada som
kan uppkomma. Med anläggningsinnehavare avses även
eventuella ekonomiska enheter, t ex koncerner, i vilka den
aktuella anläggningsinnehavaren kan ingå.
Ansvarsbeloppet bör alltså begränsas till
anläggningsinnehavarens totala betalningskapacitet
samtidigt som det garantibelopp som enligt de aktuella
konventionerna skall ställas till förfogande alltjämt
begränsas till ett lägre belopp, begränsat av bl a tillgänglig
försäkringskapacitet.
Ersättning mellan garantibeloppet och det belopp som
Sverige enligt de aktuella konventionerna åtagit sig skall
även fortsättningsvis betalas av svenska staten. För belopp
över denna beloppsgräns, f n 3 000 milj kr, skall
anläggningsinnehavarens övriga betalningsförmåga tas i
anspråk för ersättning till skadelidande inom riket.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om tillägg till kärntekniklagen
genom 15 § i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar om tillägg till kärntekniklagen
genom 15 a § i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar om tillägg till kärntekniklagen
genom 15 b § i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar om tillägg till kärntekniklagen
genom 15 c och 15 d §§ i enlighet med vad som anförts i
motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användande av bemyndigandet i
15 § 4 i kärntekniklagen,
6. att riksdagen beslutar om ändring i 17 §
atomansvarighetslagen i enlighet med vad som anförts i
motionen.1
Stockholm den 20 januari 1994
Lennart Daléus (c)
Kjell Ericsson (c)
Ivar Franzén (c)
Karin Starrin (c)
1 Yrkande 6 hänvisat till LU