Det finns starka motiv för riksdagen att främja ett
nyföretagande kring bioenergin. Detta skapar
arbetstillfällen i Sverige och minskar vårt beroeende av
importerade oljeprodukter och förbättrar därmed vår
handelsbalans.
En intressant och ofta lönsam nisch på värmemarknaden
är att en grupp lantbrukare bildar ett bolag som investerar
i en panncentral för att med långtidskontrakt sälja biovärme
till närbelägna byggnader. Det kan vara fråga om
försäljning till en eller flera stora fastigheter eller till många
fastigheter genom en distributör. Värmeanläggningarna är
vanligen i storleken 200 kW--2 MW.
De lantbruksägda värmebolag som finns i landet är
tämligen nya, och erfarenheterna visar att bolagen kan
drivas med god lönsamhet. Resultaten efter avskrivningar
visar på en förräntning av arbetande kapital på ca 12--15 %.
Det som utgör en allvarlig hämsko på utvecklingen av
dessa bolag är svårigheten att finansiera investeringarna.
Bolagen har ofta ett eget kapital på mindre än 20 %. Ett
nytt bolag med så litet eget kapital på en ny marknad har
generellt sett ofta svårt att få större krediter. Detta försvåras
av att anläggningarnas alternativvärde är svårt att uppskatta
av långivaren samt att byggnaderna ofta står på ofri grund.
Traditionellt drivs värmebolag inom den kommunala
sektorn.
Det största problemet vid belåningen är av institutionellt
slag. Även om bolaget bedöms ha mycket god ekonomisk
bärkraft så fordras säkerheter av traditionellt slag. Till följd
av värderingsproblem utgör företagsinteckningar
otillräckliga säkerheter. Då riktas intresset på pantbrev i
fastighet, vilka inte är tillgängliga då byggnaderna står på
ofri grund.
Industri- och nyföretagarfonden prövade våren 1993 en
ansökan från ett nybildat värmebolag av detta slag.
Ansökan avslogs av principiella skäl. Det motiv som angavs
var att fonden inte ansåg bolaget som nyföretagande.
Delägarna var redan tidigare företagare och rörelsen ansågs
som en närliggande utvidgning av befintliga
lantbruksföretags rörelser.
För att främja nystartandet och tillväxten av nya
energibolag bör statliga kreditgarantier kunna ställas till
förfogande. Det är här fråga om att överbrygga kredit- och
säkerhetstekniska problem.
Industri- och nyförtagarfonden bör genom ändring i
reglerna ges möjlighet att gå in i nya företag som inte är
nyföretagande i fondens nuvarande formella mening, men
där finansieringsproblemen är av institutionellt slag. Vidare
bör kriteriet att ge bärgning åt minst en person (till 100 %)
kunna likställas med att flera personer genom samverkan
skapar del av sin utkomst.
Är det inte lämpligt att ändra Industri- och
nyföretagarfondens regler enligt ovan bör statens
jordbruksverk kunna lämna de aktuella kreditgarantierna.
Behovet av investeringskrediter är i de enskilda fallen ca
2--8 miljoner kronor. Kreditgarantierna torde i allmänhet
inte inte behöva uppgå till mer än halva kreditbeloppet, och
inte heller gälla längre tid än 3--5 år. Sammanlagt bör därför
en kreditgarantifond på 50--100 miljoner kronor räcka.
Fonden bör förvaltas av Industri- och nyföretagarfonden
eller statens jordbruksverk.
Lämnas garantierna efter kompetent prövning i de
enskilda fallen är förlustriskerna mycket små och
statsverkets kostnader bör i allt väsentligt kunna begränsas
till kostnaderna för administrationen. Dessa kostnader kan
täckas av garantiavgifter motsvarande skillnaden i ränta
mellan lån mot säkerhet i företagshypotek och lån med
statlig garanti.
Denna stimulans av nyföretagande kring bioenergi
skulle främja produktionen av inhemsk energi på ett likartat
sätt som i dag sker i exempelvis Danmark.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att i syfte att främja nystartandet
och tillväxten av nya bioenergibolag bör statliga
kreditgarantier ställas till marknadens förfogande.
Stockholm den 20 januari 1994
Holger Gustafsson (kds)