Motion till riksdagen
1993/94:N38
av Anders G Högmark och Jan-Olof Franzén (m)

med anledning av prop. 1993/94:210 Särskilda konkurrensregler för lantbruket


När riksdagen antog den konkurrenslag som trädde i
kraft den 1 juli 1993 förutsattes att ekonomiska föreningar
skulle få fortsätta sin verksamhet och därmed vara
undantagna från förbudet enligt 6 § konkurrenslagen. När
Konkurrensverket fastslog att lagen förbjuder samverkan
mellan t ex enskilda skogsägare/lantbrukare i en ekonomisk
förening tillsatte regeringen den 16 december 1993 en
arbetsgrupp med uppgift att utreda vilka speciella
konkurrensrättsliga regler som krävs för att enskilda
jordbrukares och andra råvaruproducenters samverkan i
föreningar (primärföreningar) inom lantbrukets område
inte onödigtvis skall komma i konflikt med
konkurrenslagen.
Propositionen ''Särskilda konkurrensregler för
lantbruket'' (1993/94:210), som regeringen lagt på grundval
av arbetsgruppens förslag, innehåller många värdefulla
klarlägganden och markeringar. Alltjämt återstår
emellertid en del, enligt vår mening, onödiga begränsningar
för samverkan. För skogsbrukets del torde den främsta
orsaken härtill vara att arbetsgruppen inte haft tillräckligt
med tid eller specialistkunskaper för att närmare analysera
de speciella förhållanden som gäller inom den svenska
virkesmarknaden och den internationella
konkurrenssituation som råder på detta område.
Vår principiella inställning är att samverkan i en
primärförening bör vara tillåten fullt ut. Det rör sig om ett
stort antal företagare -- t ex skogsägare -- och en helt frivillig
samverkan. Det finns då, enligt vår mening, inga behov av
regler som förbjuder eller begränsar effekterna av en sådan
samverkan. Det synes oss vara möjligt att med relativt enkla
förändringar uppnå väsentliga förbättringar i regeringens
förslag.
I propositionen ägnas frågan om medlems fria rörlighet
stor uppmärksamhet. Kontentan är att det t ex inte bör
göras åtskillnad på medlemmar när det gäller rätten att
återfå det synliga ägarkapitalet beroende på av vilken
anledning medlemmen begär utträde. Enligt lagen om
ekonomiska föreningar, utfärdad den 11 juni 1987, har
föreningarna erhållit frihet att utforma regler för
återbetalning av medlemsinsatser. Denna frihet har flertalet
föreningar använt för att stadga olika regler beroende på
orsaken till utträdet. De som begär utträde på grund av ''att
de varaktigt upphört med sin produktion'' erhåller snabbare
återbetalning än de som begär utträde av missnöje eller
annan ej preciserad orsak. Då sådana regler står i
överensstämmelse med bestämmelser i lagen om
ekonomiska föreningar finns det, enligt vår mening, inga
skäl att från konkurrenslagstiftningens synpunkt lägga
hinder i vägen. Vårt förslag är att de delar i lagförslaget som
innebär medlems fria rörlighet i dessa berörda delar utgår.
Det räcker enligt vår mening med de bestämmelser som
finns i lagen om ekonomiska föreningar vad avser medlems
rättigheter och skyldigheter.
I propositionen föreslås att dispens skall krävas om de i
en primärförening samverkande medlemmarna -- t ex
skogsägare -- har en marknadsandel som överstiger 25
procent av utbudet från ''relevant marknad''. För det första
är det inte meningsfullt att söka precisera begrepp som
''relevant marknad''. Den skiljer sig åt från fall till fall och
det kan inte vara rimligt att ett företag skall behöva leva
med den osäkerhet som en lagstiftning som innehåller så
vaga begrepp som ''relevant marknad'' innebär. För det
andra finns det, t ex inom skogsnäringen, inom en ''relevant
marknad'' aktörer väl så starka som någonsin en
skogsägarförening kan bli. Det hör samman med vad som
bl a redovisas på sidan 33 i propositionen, där det anges att
skogsägarrörelsens andel av skogsarealen motsvarar ca 23
procent av den totala svenska skogsarealen, dvs knappt
hälften av privatskogsbrukets areal. Skogsbolagen äger
efter bolagiseringen av Assidomän ca 40 procent. Då
skogsbolag i princip arbetar med hela Sverige som
fångstområde finns det alltid starka konkurrerande parter.
Periodvis sker dessutom betydande import av virke. För det
tredje synes det möjligt att ändra andelen genom att helt
enkelt köpa upp förädlingskapacitet, t ex ett sågverk.
Förädlade produkter inom föreningen ingår ej i begreppet
''relevant marknad''. Effekterna av förvärv måste snarast bli
mindre konkurrens, vilket inte är syftet med
konkurrenslagstiftningen. Vårt förslag i ovanstående del är
att bestämmelserna om begränsningar för föreningar att
fastställa försäljningspriser utgår i § 18 c, andra stycket
punkt 2.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att jämställa kooperativa företag
i konkurrenshänseende med andra företagsformer.

Stockholm den 27 april 1994

Anders G Högmark (m)

Jan-Olof Franzén (m)