När riksdagen antog den konkurrenslag som trädde i kraft den 1 juli 1993 förutsattes att ekonomiska föreningar skulle få fortsätta sin verksamhet och därmed vara undantagna från förbudet enligt 6 § konkurrenslagen. När Konkurrensverket fastslog att lagen förbjuder samverkan mellan t ex enskilda skogsägare/lantbrukare i en ekonomisk förening tillsatte regeringen den 16 december 1993 en arbetsgrupp med uppgift att utreda vilka speciella konkurrensrättsliga regler som krävs för att enskilda jordbrukares och andra råvaruproducenters samverkan i föreningar (primärföreningar) inom lantbrukets område inte onödigtvis skall komma i konflikt med konkurrenslagen.
Propositionen ''Särskilda konkurrensregler för lantbruket'' (1993/94:210), som regeringen lagt på grundval av arbetsgruppens förslag, innehåller många värdefulla klarlägganden och markeringar. Alltjämt återstår emellertid en del, enligt vår mening, onödiga begränsningar för samverkan. För skogsbrukets del torde den främsta orsaken härtill vara att arbetsgruppen inte haft tillräckligt med tid eller specialistkunskaper för att närmare analysera de speciella förhållanden som gäller inom den svenska virkesmarknaden och den internationella konkurrenssituation som råder på detta område.
Vår principiella inställning är att samverkan i en primärförening bör vara tillåten fullt ut. Det rör sig om ett stort antal företagare -- t ex skogsägare -- och en helt frivillig samverkan. Det finns då, enligt vår mening, inga behov av regler som förbjuder eller begränsar effekterna av en sådan samverkan. Det synes oss vara möjligt att med relativt enkla förändringar uppnå väsentliga förbättringar i regeringens förslag.
I propositionen ägnas frågan om medlems fria rörlighet stor uppmärksamhet. Kontentan är att det t ex inte bör göras åtskillnad på medlemmar när det gäller rätten att återfå det synliga ägarkapitalet beroende på av vilken anledning medlemmen begär utträde. Enligt lagen om ekonomiska föreningar, utfärdad den 11 juni 1987, har föreningarna erhållit frihet att utforma regler för återbetalning av medlemsinsatser. Denna frihet har flertalet föreningar använt för att stadga olika regler beroende på orsaken till utträdet. De som begär utträde på grund av ''att de varaktigt upphört med sin produktion'' erhåller snabbare återbetalning än de som begär utträde av missnöje eller annan ej preciserad orsak. Då sådana regler står i överensstämmelse med bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar finns det, enligt vår mening, inga skäl att från konkurrenslagstiftningens synpunkt lägga hinder i vägen. Vårt förslag är att de delar i lagförslaget som innebär medlems fria rörlighet i dessa berörda delar utgår. Det räcker enligt vår mening med de bestämmelser som finns i lagen om ekonomiska föreningar vad avser medlems rättigheter och skyldigheter.
I propositionen föreslås att dispens skall krävas om de i en primärförening samverkande medlemmarna -- t ex skogsägare -- har en marknadsandel som överstiger 25 procent av utbudet från ''relevant marknad''. För det första är det inte meningsfullt att söka precisera begrepp som ''relevant marknad''. Den skiljer sig åt från fall till fall och det kan inte vara rimligt att ett företag skall behöva leva med den osäkerhet som en lagstiftning som innehåller så vaga begrepp som ''relevant marknad'' innebär. För det andra finns det, t ex inom skogsnäringen, inom en ''relevant marknad'' aktörer väl så starka som någonsin en skogsägarförening kan bli. Det hör samman med vad som bl a redovisas på sidan 33 i propositionen, där det anges att skogsägarrörelsens andel av skogsarealen motsvarar ca 23 procent av den totala svenska skogsarealen, dvs knappt hälften av privatskogsbrukets areal. Skogsbolagen äger efter bolagiseringen av Assidomän ca 40 procent. Då skogsbolag i princip arbetar med hela Sverige som fångstområde finns det alltid starka konkurrerande parter. Periodvis sker dessutom betydande import av virke. För det tredje synes det möjligt att ändra andelen genom att helt enkelt köpa upp förädlingskapacitet, t ex ett sågverk. Förädlade produkter inom föreningen ingår ej i begreppet ''relevant marknad''. Effekterna av förvärv måste snarast bli mindre konkurrens, vilket inte är syftet med konkurrenslagstiftningen. Vårt förslag i ovanstående del är att bestämmelserna om begränsningar för föreningar att fastställa försäljningspriser utgår i § 18 c, andra stycket punkt 2.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att jämställa kooperativa företag i konkurrenshänseende med andra företagsformer.
Stockholm den 27 april 1994 Anders G Högmark (m) Jan-Olof Franzén (m)