med anledning av prop. 1993/94:210 Särskilda konkurrensregler för lantbruket
Sverige fick en ny konkurrenslag 1 juli 1993. Den nya
lagen avviker betydligt mot den förra. Den gamla lagen
byggde på den s k missbruksprincipen medan den nya
bygger på den s k förbudsprincipen. Det betyder att den nya
lagen förbjuder konkurrensbegränsade avtal och
samverkan.
Varje företag får själv avgöra om avtal eller annan form
av samverkan strider mot lagen och söka undantag för
denna verksamhet. Bryter man mot konkurrenslagen
riskerar man att få betala betydande skadestånd.
Först efter att den nya konkurrenslagen trätt i kraft stod
det klart att lantbrukets primärföreningar, bland dem
skogsägareföreningarna, bryter mot lagen. När enskilda
skogsägare samarbetar i en skogsägareförening begränsas
nämligen konkurrensen mellan skogsägarna.
Skogsägareföreningen och den ekonomiska föreningen har
därmed blivit ifrågasatt som företagsform. Detta är tvärtom
inte fallet när det gäller de stora skogsbolagen, som drivs
som aktiebolag.
Det här sades inte vara lagens avsikt, och därför tillsatte
regeringen en arbetsgrupp som skulle lägga förslag till
lagändring så att lantbrukets primärföreningar skulle kunna
fortsätta sin verksamhet. Utredningen är underlag för nu
lagda proposition.
I propositionen föreslår regeringen att lantbrukets
primärföreningar undantas från § 6 konkurrenslagen. All
verksamhet är dock inte undantagen; vissa begränsningar är
föreslagna. Det gäller medlems fria rörlighet på marknaden
och när föreningen fastställer försäljningspriser.
Det är viktigt för konkurrensen att medlemmarna i en
ekonomisk förening, exempelvis skogsägareförening, inte
genom stadgeregler förhindras att fritt röra sig på
marknaden. Men att, som nu föreslås, medlemsinsatser
omgående skall kunna betalas ut, det är nog att förenkla
problemet.
Medlemmarnas insatser är en viktig del av föreningens
eget kapital och därmed grunden för föreningens
verksamhet. Föreningen måste kunna skydda sitt kapital för
att ge en stabilitet åt den verksamhet man bedriver samt för
att skydda kvarvarande medlemmars insatser. Det är därför
rimligt att föreningen inte omedelbart tvingas betala ut
medlems insats vid utträde. Här kan erinras om den
särskilda lagstiftning som vidtogs för att skydda
insatskapitalet i föreningsbanken.
Regeringen föreslår också att en förening inte fritt skall
få sätta försäljningspriser mot tredje man. Propositionens
förslag skiljer på två fall. Det ena är när råvaran förädlas i
egen regi. I detta fall får föreningen fastställa
försäljningspriser. Det andra är när råvaran säljs vidare till
en utomstående köpare. Då undantas primärföreningarna
inte från förbudet att prissamverka.
Nu medger man ändå från regeringens sida att när
föreningen svarar för försäljningen till tredje part, kan det
uppstå sådana positiva effekter av denna samverkan att det
finns skäl att tillåta en mera långtgående prissamverkan.
Dock föreslås en viktig begränsning. Regeringen anser att
föreningarna får sätta försäljningspriser mot köpande
industri om man har mindre än 25 % av den relevanta
marknaden.
Denna begränsning innebär att skogsägareföreningen
diskrimineras jämfört med andra företagsformer.
Skogsbolagen och sågverken har inga sådana restriktioner
för sina verksamheter. Där har det enskilda företaget rätt
att fastställa försäljningspriser gentemot köpande industri,
egen sådan såväl som extern.
I propositionen beskriver regeringen mycket kortfattat
skogsägareföreningarna och de s k köpsågverken och den
marknad de verkar på. De stora skogsbolagen nämns inte,
vilket gör att bilden av virkesmarknaden blir både ensidig
och felaktig.
Genom företagsköp och fusioner har massa- och
pappersindustrin samlats i ett fåtal mycket stora koncerner
som samtidigt är stora markägare. De äger tillsammans ca
40 % av den produktiva skogsmarken. Sågverkens struktur
ser annorlunda ut. De flesta sågverksföretag är medelstora
företag, ca 250 av någon betydelse, som själva inte äger
skogsmark.
Privatpersoner äger ca 50 % av skogsmarken som
fördelas på ca 250 000 fastigheter. Medelfastigheten är inte
större än 50 ha.
God konkurrens är en viktig förutsättning för
livskraftiga företag och därmed för utvecklingen av det
svenska näringslivet. Därför får inte en företagsform
diskrimineras gentemot andra. Andra företagsformer som
inte hamnar under förbudet i § 6 konkurrenslagen har inga
sådana begränsningar. Deras andel av marknaden kan
begränsas på två sätt. Det ena genom § 19 konkurrenslagen
om missbruk av dominerande ställning. Det andra är § 34
samma lag om förbud mot företagsförvärv.
Begränsningen av marknadsandelen till 25 % gäller
sålunda enbart skogsägareföreningarna. En förening som
överstiger ovan nämnda marknadsandel bryter mot lagen. I
propositionen talas det om den relevanta marknaden; vad
denna är framgår inte, vilket är mycket skrämmande. Här
lägger regeringen ett lagförslag som kan få till följd att
samverkan mellan privata skogsägare i ekonomiska
föreningar blir olaglig. Om nu detta förslag vinner
riksdagens stöd, så är det högst sannolikt, att det får
allvarliga konsekvenser för både konkurrensen och landet.
Skogsnäringen har en avgörande betydelse för landet.
Den inbringar ett exportnetto på över 50 miljarder kronor.
Den nu föreslagna lagstiftningen kan få mycket negativa
effekter på näringen. Virkesköpande industri har bl a av
kostnadsskäl dragit ned på sina virkeslager; därför är man
mycket beroende av ett jämnt och säkert virkesflöde. Här
har skogsägareföreningarna genom sin förmedling av virke
en viktig uppgift. Denna verksamhet kan svårligen bedrivas
utan att skogsägarna har prissamverkan. Det handlar
sålunda inte enbart om en diskriminering av en
företagsform, den ekonomiska föreningen, utan även om
att slå sönder en fungerande virkesmarknad.
Frågan om likabehandling av kooperativa företag
jämfört med andra företagsformer har nyligen behandlats
av näringsutskottet och riksdagen. I näringsutskottets
betänkande 1993/94:NU15 säger utskottet; ''Det är, enligt
utskottets mening, helt oacceptabelt om statsmakterna
genom utformning av regelsystem som missgynnar den
kooperativa företagsformen åstadkommer en styrning bort
från denna företagsform. Riksdagen bör genom ett
uttalande till regeringen klarlägga att de kooperativa
företagen skall behandlas likvärdigt med andra företag.''
Riksdagen ställde sig bakom denna skrivning.
Den nu föreslagna begränsningen av de ekonomiska
föreningarnas möjligheter att fastställa försäljningspriser
innebär att föreningarna diskrimineras jämfört med andra
företagsformer, vilket strider mot vad riksdagen nyligen
uttalat.
Sammanfattning
Regeringens förslag innebär att skyddet för de
ekonomiska föreningarnas eget insatskapital allvarligt
försämras, för att inte säga upphör. Regeringens förslag
innebär att den ekonomiska föreningen diskrimineras
jämfört med andra företagsformer. Exempelvis blir vissa
skogsägareföreningar olagliga och den yttersta
konsekvensen av detta blir att föreningarna måste upplösas.
Detta kommer att få allvarliga konsekvenser för landet.
Förslag till åtgärder
Någon form av undantag ifråga om medlems fria
rörlighet måste införas för att skydda föreningens eget
kapital och de kvarvarande medlemmarnas insatser.
Ekonomisk förening som företagsform måste ges villkor
som är likvärdiga med andra företagsformer. Det måste
innebära att föreningen får rätt att sätta försäljningspriser
mot tredje man. Detta kan man självfallet uppnå genom en
förändring i den föreslagna lagtexten. Man kan också uppnå
ovanstående målsättningar genom att bestämma vad den
relevanta marknaden är. Hela landet eller en uppdelning i
tre områden, Norrland, Svealand och Götaland, skulle
innebära att taket på 25 % inte skulle uppnås. Det kanske
mest naturliga och riktiga i detta sammanhang vore att de 25
procenten skulle utgöra en andel för hela virkesflödet
inom den relevanta marknaden. Detta skulle också
innebära att samverkan mellan privata skogsägare även
framdeles blir möjlig.
Vi utgår ifrån att, om motionens intentioner tillstyrks i
utskottsbehandlingen, utskottet utarbetar de nödvändiga
förändringarna i lagtexten eller till riksdagen lägger förslag
till förtydliganden eller uttalanden som garanterar den
ekonomiska föreningen fortsatt laglighet i vad det avser de
i motionen påtalade förhållandena.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda föreslås
1. att riksdagen, i enlighet med vad i motionen anförts,
beslutar om skydd för ekonomisk förenings eget kapital och
kvarvarande medlemmars insatser,
2. att riksdagen, i enlighet med vad i motionen anförts,
beslutar om sådan förändring av bestämmelserna om
prissamverkan att ekonomisk förening inte diskrimineras
som företagsform.
Stockholm den 27 april 1994
John Andersson (-)
Bert Karlsson (nyd)