Regeringens
näringspolitik -- löften och fakta4 2.2
Två
nyckelfrågor6 3.
En
socialdemokratisk näringspolitik7 4.
Program
för tillväxt7 5.
Stärk
inhemsk efterfrågan8 5.1
Finanspolitisk
stimulans8 5.2
Fasta
spelregler9 5.3
God
lönsamhet9 5.4
Kapitalförsörjning10 6.
Strukturomvandling11 6.1
Allmänt11 6.2
Produktförnyelse11 6.2.1
Uppfinnare12 6.2.2
FoU12 6.3
Kunskap
och kompetens13 6.3.1
Allmänt13 6.3.2 100
000 nya utbildningsplatser13 6.3.3
Ny
teknisk högskola14 6.3.4
Utveckling
i arbetslivet15 6.4
Infrastruktur16 6.4.1
Allmänt16 6.4.2
Informationsteknologi
för kunskapssamhället16 6.5
Statliga
aktörer17 6.6
Strukturinsatser
i vissa branscher18 6.6.1
Principer18 6.6.2
Skogsindustriellt
program19 6.7
Småföretag20 6.8
Exportfrämjande
och bistånd22 6.9
Energi23
1.
Sammanfattning
Näringspolitikens uppgift är att med utgångspunkt i en
sund penning- och finanspolitik befrämja en god utveckling
av näringslivet. Detta skall ske genom att understödja en
fortgående strukturomvandling mot en allt mer
högproduktiv varu- och tjänsteproduktion. Den
konkurrensutsatta sektorn måste växa. En aktiv
näringspolitik förutsätter att i stort sett alla politikområden
medverkar i detta arbete.
Det svenska näringslivet och den svenska ekonomin
uppvisar nu en tudelad bild. Exportindustrin spås lysande
framgångar, medan en död hand ligger över
hemmamarknaden. Vi menar att det för näringslivets
utveckling nu är två frågor som med olika tidsperspektiv
står i förgrunden:Hur kan vi få fart på den inhemska
marknaden, den som avser 4/5 av ekonomin? Hur kan vi
bäst understödja en långsiktig utveckling där den svenska
produktionen innehåller ett allt större inslag av kunskap?
Kopplat till detta är frågan om hur vi kan åstadkomma ett
förbättrat innovationsklimat?
I ett samlat grepp skall den socialdemokratiska politiken
tackla de problem som finns. En bred och offensiv
näringspolitik innebär att alla politikområden måste
samverka i målet att åter få tillväxt i hela ekonomin och att
pressa ned arbetslösheten. Det stora språnget i tillväxten
måste göras på ett ekologiskt uthålligt sätt.
Följande föreslås:
Stärk inhemsk efterfrågan -- investera nu
Finanspolitiska stimulanser
Finanspolitiska stimulanser krävs för att få fart i den
inhemska ekonomin. Stimulansen måste först och främst
syfta till att öka investeringarna i ekonomin. Framför allt
gäller det den typ av investeringar som varaktigt ökar
landets produktionsförmåga. Att industrins kapitalstock
har minskat sedan 1992, och förutses minska även i år och
nästa år, är ytterst allvarligt. Denna utveckling måste
brytas.
Under 1994 bör näringslivet ges möjlighet att göra extra
förmånliga avskrivningar för investeringar i maskiner. Det
innebär att de som senarelägger investeringar får betala
högre skatt.
Även andra investeringar bör göras. AXE-systemet bör
byggas ut snabbare än nuvarande planer. En detaljerad
genomgång av förslagen till nya investeringar finns i andra
motioner.
Fasta spelregler
Företagen kräver för investeringsbeslut att man känner
framtida villkor. Vi kommer att göra så få förändringar av
fattade beslut som möjligt. Förändringar på skatteområdet
bryter dock mot principerna i 1991 års skattereform. Vi
kommer att återställa aktiebolagens möjlighet till s.k.
Annell-avdrag. I övrigt görs förändringar så att
likformigheten i skattesystemet återställs.
Till fasta spelregler hör i högsta grad enighet om
energipolitiken. Energiuppgörelsen från 1991 utgör en bra
grund för detta. För att säkerställa enigheten föreslås att en
parlamentarisk beredning tillsätts som följer upp 1991 års
energiöverenskommelse och bedömer energi- och
näringspolitiska konsekvenser av en s.k. avreglering av
elmarknaden.
God lönsamhet
De svenska företagen inom K-sektorn måste ha en god
lönsamhet, dels för att kunna generera kapital för
investeringar, dels för att kunna vara attraktiva för
placerare i en allt hårdare internationell konkurrens. Vi
kommer att aktivt arbeta för förståelse för behovet av en
god vinstnivå inom näringslivet. Det gäller inte minst de
mindre företagen. För att få en bred uppslutning kring detta
mål krävs att företagen nyttjar vinsterna för produktiva
investeringar, att man gör stora insatser för att höja de
anställdas kompetens samt därvid moderniserar
arbetsorganisationen.
Förbättra kapitalförsörjningen
Bankernas räntemarginaler måste bli mindre.
Utvecklingsbolagens fond för ''mjuk'' finansiering av
småföretag bör ökas med 300 miljoner
kronor. Beloppet tillförs genom försäljning av
statens aktier i förvaltningsbolagen Atle och Bure. AP-
fonderna bör ges rätt att placera för ytterligare 10 miljarder
kronor i små och medelstora företag.
Understöd en långsiktig strukturomvandling och
förbättra innovationsklimatet
Underlätta produktförnyelsen
Uppfinnarverksamhet har blivit styvmoderligt
behandlad av regeringen. FoU-verksamheten bör i högre
grad inriktas på att befrämja att nya produkter tas fram.
Den tillämpade FoU-n samt teknikutveckling bör få en
större andel i det svenska FoU-stödet. Ytterligare 150 miljoner
kronor bör anslås under en treårsperiod.
Stärk arbetskraftens kunskap och kompetens
På sikt bör ytterligare ca 100 000 permanenta
utbildningsplatser erbjudas. Särskilda
insatser måste göras för att öka examination av naturvetare
och tekniker, i synnerhet bland kvinnor. För att klara det
ökade intaget bör en ny teknisk högskola etableras. Redan
till nästa budgetår bör platsantalet i högskolan öka med 10 000.
Vidare bör kommunerna nästa budgetår få bidrag
för att erbjuda 70 000
fler platser i gymnasieskolan och komvux. Ett
särskilt program för kompetensutveckling på
arbetsplatserna måste startas. Målsättningen är att 2 %
av arbetstiden skall användas för kompetenshöjande
utbildning.
Förbättra infrastrukturen
En nationell plan för infrastruktur måste tas fram.
Särskilda insatser skall göras för att förbättra
informationsteknologins infrastruktur. AXE-systemet skall
nå hela Sverige 1997. Som långsiktigt mål skall gälla att
ytterligare 1 %
av BNP går till infrastruktur.
Bibehåll statliga aktörer
De statliga infrastrukturverken och bolagen, som Telia,
Posten, SJ m fl, är en viktig tillgång i det närings- och
regionalpolitiska arbetet. De måste förbli i statlig ägo.
Gör struktursatsningar i vissa branscher
I likhet med EU bör vi nationellt kunna göra särskilda
insatser i branscher. Insatser bör göras bl.a. för
skogsindustrin, mineralprospekteringen och
livsmedelsindustrin.
Utveckla småföretag
Omsorgen att få till stånd en positiv utveckling för
småföretag är ett bärande tema i alla insatser som föreslås.
Ett särskilt exportprogram för att småföretagare lättare
skall nå Europa-marknaden föreslås. Eko-brotten skall
bekämpas kraftfullt.
Utnyttja exportfrämjande och bistånd
EKN och BITS måste i överväganden om olika typer av
krediter fästa större vikt vid frågan om industriell utveckling
i Sverige. Småföretag måste uppmärksammas på
möjligheterna till exportstöd. Återföringen av det
multilaterala biståndet måste bli högre.
De insatser som föreslås i vårt tillväxtprogram innebär
en kraftsamling för en sund näringslivsutveckling. Följande
översikt redovisar kostnaderna för de insatser vi vill göra:
n
Åtgärd
-- Kostnad (Mdr kr)Utgifter
Förstärkning av utvecklingsfonden
-- 0,300
Uppfinnarverksamhet
-- 0,150
Ökat antal utbildningsplatser
-- 1,500
Div. strukturprogram
-- 0,600
Export för småföretag
-- 0,350
Eko-brott
-- 0,128Intäkter
Försäljning av aktier i Atle och Bure
-- 1,500 2.
Utgångspunkter 2.1
Regeringens näringspolitik -- löften och fakta
Utfallet av den borgerliga näringspolitiken sedan
regeringsskiftet 1991 måste värderas utifrån de
målsättningar som regeringen själv ställt upp. I
regeringsdeklarationen från 1991 utlovades att 1990-talet
skulle innebära en renässans för små- och nyföretagandet.
Vidare gavs löftet att ''Sverige skulle återupprättas som en
tillväxt- och företagarnation med en stark och växande
ekonomi''.
Regeringens stolta paroller skall nu avläsas mot vad som
faktiskt hänt. Dessvärre har utvecklingen av det svenska
näringslivet under de gångna åren på 1990-talet varit en
lidandets historia. Bakom dessa siffor, som lett till närmast
ofattbart höga arbetslöshetstal ligger ett BNP-fall tre år i
följd. Detta har aldrig tidigare hänt under hela 1900-talet.
Fallet uppgår till 5 %, vilket motsvarar ca 75 miljarder
kronor i bortfall av produktion. Nedgången har varit
särskilt stark inom industrin.
Antalet konkurser har aldrig varit högre. Sedan
regeringen Bildt tillträdde har över 45 000
småföretag gått i konkurs. För första gången
överstiger antalet konkurser antalet nyetablerade företag.
Det som skulle bli en ''småföretagandets renässans'' blev
istället en utslagning av småföretagare utan motstycke.
Den katastrofala ekonomiska utvecklingen beror till en
del på faktorer som inte regeringen rått över. Den dåliga
utvecklingen i vår omvärld har dock förvärrats av
regeringens misstag. Den svenska nedgången är, relaterad
till andra länder, så stor att den måste förklaras av inhemska
faktorer. Regeringens ödesdigra misstag har varit att strama
åt en redan i utgångsläget extremt svag inhemsk
efterfrågan. Detta har särskilt drabbat småföretagen, vilka
är starkt beroende av utvecklingen på hemmamarknaden.
Sysselsättning hade kunnat räddas och flera av
småföretagens konkurser hade kunnat undvikas om
regeringen fört en annan politik.
Förutom detta generella fel i den ekonomiska politiken
har regeringen i sin näringspolitik gjort ett, på sitt sätt,
allvarligare misstag genom att fatta beslut som drivits fram
enbart av ideologiska hänsyn, utan att bry sig om vad som
är sakligt riktigt. Det främsta exemplet är här regeringens
privatiseringskampanj.
Den ideologiska kampanjen för privatisering av statliga
företag som regeringen drivit har kraftigt försämrat det
politiska samarbetsklimatet. Regeringens ursprungliga
planer var att sälja ut statliga företag i en takt av 10 miljarder
kronor per år. På det sättet skulle ideologiskt
motiverade affärer ''tränga sig före'' och försvåra för andra
företag att få tillgång till kapital. Detta lyckades vi stoppa i
samband med krisuppgörelsen i september 1992. Ett
moratorium infördes och krav på samråd med oppositionen
infördes. Detta bekräftades i ett riksdagsbeslut.
Trots detta har regeringen gått vidare och genomfört
utförsäljningar som av en enig expertkår betraktas som
uppseendeväckande utmanande. Utförsäljningen av det
statliga försvarsföretaget Celsius, där minst en halv miljard
av skattebetalarnas pengar överfördes till ett fåtal
aktieägare, framstår som en av 1990-talets största politisk-
ekonomiska skandaler. Riksdagens revisorer kommer nu
att granska hela förfarandet.
Även utförsäljningen av SSAB har skett på ett sätt som
är upprörande. Utan att ikläda sig någon risk har de som
fått teckna optioner kunnat tjäna sammanlagt 1 700 miljoner
kronor på skattebetalarnas bekostnad. Även
detta ärende måste granskas av Riksdagens revisorer.
Ett ytterligare missgrepp i privatiseringsarbetet är
utförsäljningen av det nya statliga skogsbolaget Assi-
Domän. Redan innan bolaget var bildat och i strid med
tidigare uttalande i regeringens proposition meddelade
näringsministern att företaget skulle privatiseras.
Näringsministern meddelade samtidigt att man avsåg att
strunta i riksdagsbeslutet om samråd med
socialdemokraterna.
Enligt vår uppfattning har regeringen missbrukat det
bemyndigande man fått av riksdagsmajoriteten att sälja ut
statliga företag. Det är enligt vår uppfattning
utomordentligt tveksamt från principiell synpunkt att ge
regeringen så långtgående befogenheter som man på ett så
bräckligt underlag fått i fråga om privatiseringar. Det kan
inte ha varit riksdagens avsikt att legitimera det förfarande
som vi sett exempel på. Riksdagen bör återkalla det
bemyndigande som gavs i slutet av 1991. Riksdagen bör
också påtala det uppenbara brott mot krisuppgörelsens
beslut som näringsministern gjort sig skyldig till.
2.2 Två nyckelfrågor
Regeringens politik för näringslivsutveckling är ett
misslyckande. Det är en ödets ironi att den enda ljuspunkt
som nu kan skönjas, uppgången för exportindustrin, är
frukten av vad regeringschefen själv betecknar som ett
politiskt misslyckande, nämligen oförmågan att bibehålla
den fasta växelkursen.
Deprecieringen av kronan och den förmånliga inhemska
kostnadsutvecklingen har skapar extremt gynnsamma
förutsättningar för den konkurrensutsatta delen av svenskt
näringsliv. Den svenska industrins arbetskraftskostnad per
producerad enhet beräknas ha fallit med omkring 30 %
i förhållande till konkurrentländerna. Det är därför
inte märkligt att exporten tagit fart och att
industriproduktionen har vänt uppåt.
Samtidigt som detta är glädjande finns det anledning att
påminna om att den del av näringslivet som nu har goda
framtidsutsikter bara utgör 1/5 av ekonomin som helhet.
Exportökningen är därför inte en tillräcklig förutsättning
för en genuin återhämtning i ekonomin. Det finns även
andra frågetecken inför den kommande
näringslivsutvecklingen. Vi vill här peka på två
nyckelfrågor, som blir aktuella i olika tidsdimensioner.
Den första nyckelfrågan gäller hur den inhemska
efterfrågan, den som riktar sig till 4/5 av ekonomin,
kommer att utvecklas de närmaste åren. Det gäller
byggsektor, handel, privata tjänster och den offentliga
sektorn. Utvecklingen inom dessa sektorer kommer att
avgöra framtiden för många av de 600 000
personer som idag står utanför den reguljära
arbetsmarkanden och för de 20 000--30 000
småföretag som riskerar att gå i konkurs.
Den andra nyckelfrågan avser den strukturella
utvecklingen på sikt och kopplat till denna, hur
innovationsklimatet kan förbättras.
Det finns en risk att nedskrivningen av kronan och
sänkta arbetsgivaravgifter dämpar omvandlingstryck och
försvagar drivkrafterna för produktivitetsutveckling. Det
svenska näringslivet har nu en extremt god produktivitet.
Det kan dock vara farligt att dra för långtgående slutsatser
av detta. Den till synes mycket goda
produktivitetsutvecklingen de senaste åren är delvis
illusorisk då den är en följd av en stagnerande ekonomi.
Gamla ineffektiva arbetsplatser har slagits ut, men de har
inte ersatts av nya.
Det finns vidare en risk att devalveringar konserverar
näringsstrukturen. Erfarenheterna från 1970- och 1980-
talen visar på detta. För att undvika ständiga nedskrivningar
av kronan måste Sverige få ett näringsliv som förmår
upprätthålla konkurrenskraft av egen kraft. Vår framtid
ligger inte i att konkurrera med enkel produktion och låga
löner. I vår absoluta närhet finns länder som erbjuder
arbetskraft med löner som är en tiondedel av de svenska.
Den svenska produktionen måste bygga på en hög
förädlingsandel, dvs. med allt större inslag av kunskap.
Detta gäller såväl ''gamla'' som ''nya'' branscher.
3. En socialdemokratisk näringspolitik
Näringspolitikens uppgift är att med utgångspunkt i en
sund penning- och finanspolitik befrämja en god utveckling
av näringslivet. Detta skall ske genom att understödja en
fortgående strukturomvandling mot en allt mer
högproduktiv varu- och tjänsteproduktion. Den
konkurrensutsatta sektorn måste växa. En aktiv
näringspolitik förutsätter att i stort sett alla politikområden
medverkar i detta arbete.
Vi socialdemokrater har en annan näringspolitisk
grundsyn än regeringen. Marknaden styrs inte av en
''osynlig hand'', som automatiskt leder till det bästa
samhällsekonomiska resultatet. I vårt komplexa samhälle,
där den viktigaste produktionsfaktorn är den kunskap och
kompetens som människorna besitter, blir insatser av det
offentliga allt viktigare. Statliga och kommunala insatser
inom näringspolitiken -- tvärtemot vad den nyliberala
ideologin påstår -- spelar en större roll än tidigare. Detta är
ett synsätt som vunnit allt större gehör i vår omvärld.
Staten har enligt vår uppfattning två viktiga
huvudfunktioner för att bidra till näringslivets utveckling.
Det handlar dels om att sätta regler och ge allmänna
förutsättningar, dels om att uppträda på ett mer aktivt sätt.
I den sistnämnda rollen krävs att staten uppträder såväl som
katalysator som accelerator av näringslivsutvecklingen. I
det arbetet krävs även selektiva insatser.
Ett grundläggande fel i regeringens politik är således att
man betraktar näringspolitiken som ett avvecklingsområde.
En bisarr ordning råder inom regeringen. Landets
näringsminister vill avveckla ''sitt'' politikområde, men låter
istället insatserna göras av arbetsmarknadsministern. Det
kanske mest flagranta exemplet är AMS s.k. starta-eget-
bidrag, som förmedlas av länsarbetsnämnderna. Bidraget
utgår med ca 500 miljoner
kronor, vilket skall jämföras med att hela
småföretagspolitiken via Näringsdepartementet ges 164
miljoner kronor. Samma märkliga fördelning finns i fråga
om stöd till uppfinnare, där Näringsdepartementet de
senaste åren dragit ner bidragen. Inom
arbetsmarknadspolitiken finns exempel på att stöd ges till
uppfinnare inom ett län med belopp som överstiger
Näringsdepartementets stöd för hela riket. Detta är inte
rimligt. De näringspolitiska medlen borde istället gå till de
kvalificerade näringspolitiska organen NUTEK,
utvecklingsfonder m.fl.
4. Program för tillväxt
De näringspolitiska insatserna måste göras både med
utgångspunkt i de problem vi har på kort sikt och de mer
långsiktiga problemen. Det ställer krav inte bara på en
tidsanpassning av åtgärderna, utan även på reell
samordning av olika politikområden. Att se till att politiken
inom bl.a. utbildnings-, kommunikations-,
arbetsmarknads- och handelsområdena samordnas i det
övergripande målet om uthållig tillväxt är den viktigaste
uppgiften för näringspolitiken. Denna samordning existerar
inte idag.
Ett bärande tema i den socialdemokratiska
näringspolitiken är att stärka småföretagandet.
Storföretagen kommer inom överskådlig tid att vara
näringslivets ryggrad i Sverige och ha avgörande betydelse
för att upprätthålla balans i de utrikes affärerna. Men
sysselsättningsmässigt kommer småföretagen att spela en
allt större roll. Det gäller såväl tillverkande som
tjänsteproducerande företag. Det är ur dessa plantor som
morgondagens tillväxtföretag skall skapas.
Ökning av sysselsättningen måste ske inom såväl
industrisom tjänsteproduktion. I ett modernt
västeuropeiskt land är det fullt naturligt att industrisektorns
andel av näringslivet minskar. Men den nedgång som skett
i Sverige de senaste åren är inte rimlig. Sverige har den
minsta industrisektorn av alla jämförbara länder. Något
tillspetsat kan sägas att industrivolymen måste öka för att
åter komma till en normalt långsiktigt vikande bana.
Likväl är det rimligt att anta att de nya jobben framför
allt kommer att finnas inom tjänstesektorn. Tjänstesektorn
är allt från avancerad hjärnkirurgi till servering av
hamburgare. Vår inställning till utbildning,
informationsteknologi, forskning m.m. avgör om de nya
tjänstejobben kommer inom den kvalificerade eller
lågproduktiva delen. Vi vill genom en aktiv och bred
näringspolitik styra utvecklingen mot den högproduktiva
delen av tjänstesektorn.
Målet med våra insatser är att skapa tillväxt i ekonomin.
När vi använder begreppet tillväxt vill vi understryka att
denna måste vara uthållig. Med detta förstås att kretsloppen
i naturen skall slutas och ändliga tillgångar sparas. Ny
teknik, nya produktionsmetoder, nya transportsätt, nya
insatsvaror och ny kunskap är några konsekvenser av kravet
på uthållig tillväxt. Det stora språng som behövs i tillväxten
måste göras på ett ekologiskt uthålligt sätt.
I det följande lämnas förslag till åtgärder inom ramen för
en bred och offensiv näringspolitik.
Vi anser att en kraftigare uppgång av BNP än den som
regeringen räknat med är nödvändig. Finanspolitiska
stimulanser krävs. Den finanspolitiska stimulansen måste,
enligt vår mening, först och främst syfta till att öka
investeringarna i ekonomin. Framför allt gäller det den typ
av investeringar som varaktigt ökar landets
produktionsförmåga. Att industrins kapitalstock har
minskat sedan 1992, och förutses minska även 1994 och
nästa år, är ytterst allvarligt. Denna utveckling måste
brytas.
Även andra investeringar måste öka. Byggandet är
rekordlågt samtidigt som många bostäder behöver rustas
upp. Kommunikationssystemen behöver byggas ut och
underhållas bättre. Upprustade skolor och fler
äldrebostäder är nödvändiga. Miljöinvesteringarna
behöver en kraftig stimulans.
Utöver dessa investeringsstimulanser bör hushållens
köpkraft stärkas genom olika skattepolitiska åtgärder.
Regeringens åtgärder inom skattepolitikens område
försvagar hushållens köpkraft och stimulerar sparandet i
helt fel läge.
För att vår stimulerande politik i det korta perspektivet
skall fungera och vinna trovärdighet måste det bli balans i
de offentliga finanserna. Utöver den positiva effekt på
statsbudgeten som följer med högre sysselsättning -- vilket
vår politik leder till -- krävs även utgiftsminskningar och
inkomstförstärkningar. Inkomster och utgifter måste
anpassas så att statens finanser saneras. Sverige får inte
hamna i en skuldfälla med galopperande statsskuldräntor.
5.2 Fasta spelregler
Att företagen investerar stort de närmaste åren är
nödvändigt för att klara målen om tillväxt och
sysselsättning. Men sådana beslut kräver besked om vad
som skall gälla i framtiden. Fasta spelregler framhålls av de
många företag vi har kontakt med som betydligt viktigare
än ändringar i t ex skatte- eller anställningsvillkor.
Kravet på fasta spelregler är rimligt. Företagsamhet
bygger inte på beslut på årsbasis. En situation där viktiga
regler ändras med korta mellanrum är förödande. Det är
därför varje regerings skyldighet att söka samförstånd och
att hitta breda lösningar som ger beständighet åt regler som
berör näringslivet.
Vi beklagar djupt att regeringen fullständigt åsidosatt
denna grundläggande princip. Man har t.o.m. inte dragit sig
för att bryta ingångna avtal om samråd. Så har skett i fråga
om moratoriet för privatisering av statliga företag. Vidare
har regeringen drivit igenom förslag i fråga om
företagsskatter och anställningsregler utan att på något sätt
försöka få en bred uppslutning kring förslagen. Regeringen
har valt kompanjonskap med Ny Demokrati framför
samverkan med oss. Den osäkerhet som detta skapar är till
förfång för näringslivet. Investeringar får vänta.
Vi vill för att undanröja den osäkerhet som nu finns ge
klart besked. Det finns många beslut under den gångna
mandatperioden som vi har varit kategoriska motståndare
till men vi kommer -- om vi återfår regeringsmakten -- att
minimera ändringar av de beslut som berör näringslivet.
Det finns dock undantag. Vi socialdemokrater ger nu
besked i motionen ''Skattepolitik för rättvisa och tillväxt''
om vilka dessa undantag är. Vi vill återställa den likformiga
och enhetliga kapitalbeskattning som var en av
hörnstenarna i 1991 års skattereform. Det innebär att
mottagna utdelningar av aktier åter skall tas upp med 30 %.
Samma nivå skall gälla för beskattning av reavinster
på aktier. Aktiebolag bör åter få rätten att göra avdrag för
utdelning på nyemissioner. Övriga förändringar framgår av
den nämnda motionen.
5.3 God lönsamhet
En god lönsamhet i näringslivet är nödvändig, dels för
att kunna generera det stora kapital som behövs för
investeringar, dels för att kunna attrahera placerare i en allt
hårdare internationell konkurrens. Vinstnivån i industrin
har under de borgerliga regeringsåren varit katastrofalt låg.
Det synes råda ett samband mellan borgerliga regeringsår
och dålig lönsamhet. Vinstnivån för företagen har, sett över
den senaste 15-årsperioden, varit betydligt bättre under
socialdemokratiska regeringar. Lönsamheten inom
industrin uttryckt som rörelsemarginal (resultat efter
avskrivningar i procent av omsättningen) var under
borgerliga regeringsår i snitt 3,1 %.
Motsvarande siffra för de socialdemokratiska
regeringsåren var 5,1 %.
För
att generera det kapital som behövs för investeringar
krävs nu en vinstnivå som betydligt överstiger de i och för
sig framgångsrika åren på slutet av 1980-talet. Höga vinster
kan dock samtidigt vara ett potentiellt problem i samband
med avtalsförhandlingar. Många arbetare och tjänstemän
bär fortfarande på minnet av 1980-talet då stora
devalveringsvinster gick till fastigheter och andra finansiella
placeringar. För att det skall vara möjligt att få en
fullständig uppslutning kring målet om kraftigt höjda
vinster kommer det att krävas tydliga motprestationer av
följande slag:vinsterna måste nyttjas för produktiva
investeringar företagen måste göra omfattande insatser
för att höja de anställdas kompetens en moderniserad
arbetsorganisation
Med dessa förutsättningar kommer det att bli en bred
enighet om målet Ökade vinster.
5.4 Kapitalförsörjning
En god lönsamhet är den viktigaste källan för att
generera kapital för investeringar. Men även marknaden för
externt kapital måste fungera. Bankkrisen har slagit hårt
mot näringslivet och har därigenom varit ett hinder för
tillväxt. Inte minst industriföretagen är för sin överlevnad
beroende av att kapitalförsörjningen fungerar
tillfredsställande och att ränteläget inte driver upp
kapitalavkastningskravet så högt att konkurrenskraften
sätts ur spel. Näringslivets kapitalbehov kommer att vara
stort under de närmaste åren. Enbart börsföretagens behov
av nyemissioner kan uppskattas till cirka 20--40 miljarder
kronor per år.
Bankkrisen har i första hand drabbat de små och
medelstora företagen. I motsats till de små företagen klarar
sig ofta de stora företagen i hårda ekonomiska tider. De har
på ett annat sätt tillgång till bl.a. den internationella
kreditmarknaden och har därutöver ofta ett eget kapital att
ta till.
Staten har ett generellt ansvar att se till att
kapitalförsörjning fungerar. Detta har varit motivet till de
särskilda insatser som gjorts inom banksektorn. Bankerna
måste nu svara upp mot de insatserna genom att sänka de
stora räntemarginalerna, som slår hårt mot framför allt
småföretagen. De mindre företagen får betala en betydligt
högre ränta än större företag och hushåll. Det här beror
delvis på att konkurrensen inom banksektorn inte fungerar.
Regeringen bör senast i samband med
kompletteringspropositionen återkomma med förslag till
åtgärder som kan förbättra situationen.
Staten har, enligt vår uppfattning, en skyldighet att
använda de statliga instrument som finns för att se till att
kapitalförsörjningen även fungerar i faser där marknaden
erbjuder få eller inga möjliga lösningar. Det avser olika
typer av ''mjuk finansiering'' i början av ett företags
livscykel.
Utvecklingsbolagens verksamhet riktar sig mot företag
med behov av sådan mjuk finansiering. Fonderna har den
kompetens som behövs för att kunna bedöma företags
utvecklingsmöjligheter. De näringspolitiska medel som nu
utgår från Arbetsmarknadsdepartementet bör i större
utsträckning kunna kanaliseras till utvecklingsbolagen.
Verksamheten med de riskkapitalbolag som fått resurser
ur löntagarfonderna har inte kommit småföretagen till
godo. Verksamheten bedrivs med sådana lönsamhetskrav
och i sådana former att den sannolikt kommer till stånd
även utan statlig medverkan. Det statliga kapital (f.n. ca 34 %
av aktierna) som finns i förvaltningsbolagen Atle och
Bure kan göra bättre nytta på annat sätt. Staten bör sälja
sina aktier i Atle och Bure, vilket bör inbringa ca 1,5 miljarder
kronor. Av de intäkter detta ger bör 300 miljoner
kronor föras till den centrala lånefond som
finns för utvecklingsbolagens verksamhet. Försäljningen
bör tidsmässigt anpassas så att det ger staten maximala
intäkter.
För att ytterligare underlätta kapitalförsörjningen för
näringslivet bör medel ur AP-fonderna kunna användas
genom att en del av dessa medel placeras i aktier i små och
medelstora företag. AP-fonderna bör ges rätt att placera
ytterligare 10 miljarder
kronor i aktier. Denna utökade placeringsrätt
bör uttryckligen gälla aktieköp i mindre och medelstora
företag. Avkastningskravet för AP-fonderna är och skall
vara högre än för utvecklingsfondens kapital. AP-fondernas
placeringar kommer därför i stor utsträckning att rikta sig
mot andra faser i företagens livscykel än vad
utvecklingsfonderna gör. På det sättet kan AP-fondernas
kapital bli ett viktigt komplement till utvecklingfondernas
lånekapital.
6. Strukturomvandling 6.1
Allmänt
Svenska företag har nu till följd av det låga värdet på
kronan stora framgångar på exportmarknaden. Denna
kortsiktiga framgång får dock inte skymma det faktum att
svenska företag inte befinner sig på de världsmarknader
som växer snabbast. Det är, enligt OECD, en viktig orsak
till att Sverige trendmässigt förlorat marknadsandelar.
Bakgrunden är den utveckling som svensk industri
genomgått de senaste 20 åren. Under 1970-talet utvecklades
svensk industri i riktning mot specialisering på produktion
med högt förädlingsvärde per sysselsatt. Under 1980-talet
bröts denna utveckling mot mer kunskapsbaserad
produktion.
Tillväxten blir snabbare om en större andel av
näringslivet utgörs av företag som i högre grad förädlar sina
produkter. Därför är brottet i strukturomvandling
allvarligt.
En långsiktig näringspolitik måste aktivt befrämja en
fortsatt strukturomvandling. Det kräver en samverkan
mellan den offentliga sektorn och näringslivet. Goda
exempel finns. Det är ingen tillfällighet att två av Sveriges
främsta företag, Ericsson och Astra, i hög grad har
utvecklats tack vare en fruktbar samverkan med universitet,
tekniska högskolor och statliga verk.
Insatser behövs inom en rad områden:
6.2 Produktförnyelse
Andelen högteknologiska produkter är liten i Sverige
jämfört med OECD-genomsnittet. Förklaringen till den
bristande produktförnyelse som, med vissa lysande
undantag, råder i svenskt näringsliv får sökas i alla de led
som leder fram till en ny produkt. Nya produkter
uppkommer genom en kedja som innehåller leden
uppfinning, forskning och utveckling (FoU), innovering (att
en uppfinning förs ut i praktisk produktion) samt
kommersialisering (existerande produkter och idéer förs ut
till marknaden).
6.2.1 Uppfinnare
Regeringen har tidigare utlovat att förslag till förbättrat
innovationsstöd skall komma i budgetpropositionen. Detta
behövs eftersom det samhälleliga stödet till uppfinnare har
minskat de senaste åren.
I budgetpropositionen finns dock inget konkret förslag
om stöd till innovationer. Beskedet är nu att ett förslag skall
lämnas till riksdagen i mars 1994. Trots att utredningsförslag
föreligger klarar inte regeringen att lämna ett eget förslag.
Vi menar att riksdagen inte skall acceptera regeringens
senfärdighet. Beslut om ökat stöd bör fattas redan nu.
Uppfinnaren behöver tre typer av stöd, nämligen
rådgivning, riskkapital och kontakter med entreprenörer.
Rådgivningen bör stärkas genom att bättre utnyttja de
s.k. produktråden, som administreras av
utvecklingsbolagen. Verksamheten med produktråd bör
byggas ut. Det är vidare viktigt att aktivt stötta Svenska
Uppfinnarföreningen, som fått sina anslag nedskurna.
NUTEK bör även ha möjlighet att ge stöd i andra former
till uppfinnare.
När det gäller riskkapital bör 1980-talets framgångsrika
försök med NUTEK:s och Industrifondens utlåning till
uppfinnare utvecklas. Genom att staten lånar pengar till
uppfinnaren kan denne behålla sitt oberoende samtidigt
som samhället får exportintäkter och industrijobb. Som
exempel på storleksordningen kan nämnas att staten via
STU/NUTEK i en grupp på 14 innovativa nya bolag under
1980-talet lånade ut 46 miljoner
kronor. Dessa bolag omsätter i dag ca 1 500 miljoner
kronor per år och har betalat tillbaka lånen med
ränta.
Ansvaret för att stimulera till kontakter mellan
uppfinnare och entreprenörer bör ligga på
utvecklingsfonderna.
Totalt har för stöd till uppfinnar- och
innovationsverksamhet beräknats 150 miljoner
kronor, varav 50 miljoner
kronor avser nästa budgetår. Medlen skall
fördelas av NUTEK.
6.2.2 FoU
FoU är det andra viktiga ledet i arbetet för att öka
graden av produktförnyelse. Svenskt näringsliv är mycket
starkt beroende av ett väl fungerande FoU-system. FoU-
insatserna måste göras med utgångspunkt i vad som krävs
för att åter skapa en positiv ekonomisk utveckling. Det
innebär att det i första hand är den tillämpade forskningen
och teknikutvecklingen som måste stärkas. Det gäller
framför allt att stärka kontakterna mellan högskola och
företag. Svenskt näringsliv måste bli bättre på att omsätta
FoU-resultat och uppfinningar i kommersiella produkter.
Tekniköverföring till Sverige från andra länder måste
stimuleras.
Regeringen avser att återkomma i frågor om forskning.
Vi vill i detta sammanhang peka på några angelägna
områden där regeringen bör komma med förslag.Ett
prioriterat område bör vara de existerande s.k.
industriforskningsinstituten. De fungerar som bryggor
mellan högskolor och företag, i synnerhet mindre företag.
Vi föreslår bl.a. att det utreds om inrättandet av
produktutvecklingsinstitut med uppgift att stödja
produktutveckling och teknikspridning. Förebilden är de
tyska s.k. Frauhofer Institut som finns över hela Tyskland
samt de s.k. Steinbeis Stiftung som har ca 100
teknikspridningscentra i delstaten Baden-Wurtenberg.
Målgruppen för detta nya institut skall vara mindre
företag.Forskning och utveckling inom viktiga
framtidsområden varav några exempel är: Biomedicinsk
teknik, produktionsteknik inkl. verkstadsteknik,
processteknik, transportteknik, materialteknik,
miljöteknik, skogsindustriell forskning och
transportteknik.Etablering av kompetenscentra i
anslutning till högskolorna. Vid dessa centra skall företag
inom bland annat de nämnda framtidsområdena delta.
Forskning för omställning till miljövänliga och
förnyelsebara energisystem.Särskilda FoU-insatser för
små och medelstora företag.Insatser för att företag skall
kunna hämta hem ny teknik. Mindre och medelstora
företag skall kunna få stöd för att ''hyra in teknikchef'', delta
i FoU-projekt m.m.
6.3 Kunskap och kompetens 6.3.1
Allmänt
Arbetskraftens kunskap, kreativitet, yrkesskicklighet
och ledningsförmåga är några av de värden som tillsammans
skapar ett lands mänskliga kapital.
Utbildningsinvesteringar är en av de viktigaste faktorerna
bakom ekonomisk tillväxt. Sverige har här inget försteg
gentemot våra konkurrentländer. Inom industrin är den
svenska arbetskraften väsentligt mindre utbildad än våra
konkurrentländer. Insatser behövs som stärker såväl bredd
som topp. Sverige bör anta målet att före sekelskiftet ha
gjort ett kvantitativt och kvalitativt språng när det gäller
kompetensen hos den svenska arbetskraften. För att klara
detta krävs:
6.3.2 Hundra tusen nya utbildningsplatser
På några års sikt bör ytterligare ca 100 000
permanenta utbildningsplatser finnas tillgängliga.
Höjningarna, som ger plats för ytterligare en årskull, gäller
högskolan, gymnasieskolan, komvux och folkbildningen.
Den andel av en årskull som går vidare till högskolan är
mindre i Sverige är i flera av våra konkurrentländer. För att
kunna upprätthålla vår konkurrenskraft krävs ökad
övergångsfrekvens. Högskolan bör byggas ut kraftigt.
Denna höjning bör göras successivt för att möjliggöra
planering och anpassning i högskolesystemet. För nästa
budgetår föreslår vi 10 000
platser, vilket är 4 500
fler än vad regeringen föreslagit.
Alla sektorer i samhället har glädje av en höjning av
utbildningsnivån. Det finns dock anledning att särskilt
stärka utbildningar som är viktiga för vår nationella
konkurrenskraft. Det innebär att framför allt
civilingenjörs-, högskoleingenjörs- och andra utbildningar
inom teknik och naturvetenskap måste öka. Andelen som
fullföljer påbörjad civilingenjörsutbildning måste öka. Det
är oerhört angeläget att skynda på arbetet med att ta fram
ett nationellt program för att öka intresset för
naturvetenskap och teknik. Särskilda insatser bör göras för
att stimulera kvinnors intresse.
Den pågående reformeringen av gymnasieskolan är ett
viktigt led i uppgraderingen av den svenska utbildningen.
Den framtida kompetensen i arbetslivet stärks härigenom.
Kommunerna bör nästa budgetår få bidrag för att erbjuda
ytterligare 70 000
platser för utbildning i gymnasieskolan och komvux.
Detta ger möjlighet till en påbyggnad i allmänna ämnen och
en fördjupning av yrkeskunskaper. De områden som bör
prioriteras är teknikerutbildningar samt andra för arbetsliv
och tillväxt särskilt viktiga utbildningar.
Folkbildningen måste också utnyttjas i den breda
satsningen på kompetenshöjning. Genom att
folkbildningen erbjuder en form som når många som annars
inte skulle söka utbildning, är den ett viktigt komplement
till annan vuxenutbildning. Nästa budgetår skall ytterligare
2 000
platser erbjudas.
6.3.3 Ny teknisk högskola
För att åstadkomma den kraftiga ökningen av
intagningen till högskolan krävs att alla tillgängliga resurser
tas i anspråk i planering och uppbyggnad av ny
utbildningskapacitet. Vid sidan av de existerande tekniska
högskolorna måste de mindre och medelstora högskolorna
engageras i uppgiften. De har en styrka genom att de snabbt
kan aktiveras i rollen som förmedlare mellan forsknings-
och utvecklingsfronten och den egna regionens näringsliv.
Det finns idag fem tekniska högskolor på sju orter.
Samtliga dessa är, med undantag av Luleå Tekniska
Högskola, väl utbyggda. De har tillräcklig
forskningsanknytning för att ge kvalitet åt undervisningen
och tillräckligt antal områden för att ge mångfald och
valfrihet åt studenterna. Några av högskolorna är
emellertid så stora att en ytterligare expansion förmodligen
skulle försvåra kontaktvägarna och gå ut över studiemiljön.
Vid vissa av de sju utbildningsorterna för
civilingenjörsutbildning kan en ökning ske, inte minst vid
högskolan i Luleå. Vidare bör det vara möjligt att utveckla
den modell som innebär att delar av utbildningen
lokaliseras till vissa mindre och medelstora högskolor som
har särskilda förutsättningar för denna. Detta sker i dag
t.ex. vid högskolorna i Eskilstuna/Västerås,
Sundsvall/Härnösand, Falun/Borlänge, Örebro och
Gävle/Sandviken.
För att klara expansionen av utbildningen vill vi
dessutom aktualisera behovet av en ny teknisk högskola. En
ny teknisk högskola skall bidra till att skapa god tillgång på
kvalificerade tekniker i hela landet. Vi föreslår därför att
förutsättningar för detta omedelbart utreds.
För att den här föreslagna kraftiga utbyggnaden av
civilingenjörsutbildningarna skall kunna ske krävs att
rekryteringsunderlaget stärks och breddas. En nysatsning
som leder till allvarliga svårigheter för rekryteringen till
redan etablerade utbildningar måste självfallet undvikas.
6.3.4 Utveckling i arbetslivet
Utöver de insatser som föreslagits i det föregående
behövs kraftfulla kompetensinsatser för dem som redan är
sysselsatta. Detta är den viktigaste kompetensinsatsen,
eftersom var femte svensk i dag ännu har enbart
grundskoleutbildning eller ännu kortare utbildning. Så stor
andel som 40 %
av de anställda i industrin tillhör denna grupp. När det
nu ställs krav på kvalitetsökningar i produktionen,
införande av ny teknik och ökade internationella kontakter
innebär bristande utbildning svårigheter för den enskilde
likväl som för verksamheten i stort.
Kompetensutredningen och produktivitetsdelegationen
visar tydligt hur viktigt det är för hela samhället, att en
betydande ökning sker av kompetensutvecklingen ute på
arbetsplatserna. Det är även nödvändigt att denna kopplas
ihop med en förändrad arbetsorganisation, där arbete och
lärande går hand i hand. Undersökningar har visat att det
framför allt är småföretagare och anställda i småföretag som
får allra minst av personalutbildning.
Inom arbetsmarknadspolitiken finns flera möjligheter
till stöd för utbildning av anställda. Det gäller t.ex. bidrag
till utbildning i företag och de s.k. utbildningsvikariaten.
Insatserna beräknas omfatta ca 30 000
personer per månad och medför en kostnad om ca
3,1 miljarder
kronor.
Enligt vår uppfattning är en omfattande utbildning på
arbetsplatserna även näringspolitiskt motiverad. Utifrån
detta perspektiv lade kompetensutredningen fram sina
förslag för två år sedan. Det är en skandal att regeringen
ännu inte förmått att avlämna ett förslag i denna strategiskt
viktiga fråga.
Det är viktigt att understryka att ansvaret för
kompetensutveckling på arbetsplatserna ligger på
företagen. Målsättningen bör vara att uppemot 2 %
av arbetstiden som genomsnitt används för
kompetenshöjande utbildning på arbetsplatsen. Även om
företagen har ett huvudansvar för att genomföra detta är
det dock, i synnerhet i nuvarande svåra sysselsättningsläge,
nödvändigt att staten genom olika åtgärder stimulerar till
ökad volym och förbättrad kvalitet i utbildningen. Det
nuvarande bidraget till utbildning i företag har i högsta grad
en näringspolitisk inriktning. Bidraget avser att underlätta
en långsiktig strukturomvandling, vilket främjar en
rationell organisation, samtidigt som den enskildes
kompetens förstärks. Det finns möjlighet att få bidraget
även när det inte finns risk för permittering och uppsägning.
Det är angeläget att utvecklingsbolagen, NUTEK och
andra näringspolitiska organ uppmärksammar framför allt
mindre företag om stödmöjligheterna.
Samtidigt är det viktigt att bidraget inte utgår utan
åtaganden från mottagarens sida. En grundläggande
förutsättning för att få bidrag är att de lokala parterna gör
en gemensam plan för kompetensutveckling. En sådan bör
innehålla följande.En gemensam
inventering/kartläggning av såväl de anställdas som
företagets behov av ny kompetens på kort och längre sikt.
En beskrivning skall finnas om hur arbetsorganisation och
arbetsinnehåll skall förändras och hur behovet av utbildning
skall tillgodoses. En plan skall finnas för vad som särskilt
måste göras för att öka och tillvarata kvinnliga anställdas
kompetens och vad som behövs i form av
kompetensutveckling för att bryta könssegregeringen av
arbetsuppgifter på arbetsplatsen. Det skall framgå av
planen hur olika grupper av anställda skall få del av
kompetensutvecklingen.
Riksdagen bör uppmana regeringen att snarast i
samband med kompletteringspropositionen lämna förslag
på ett hållbart och sammanhållet program för att öka
kompetensutvecklingen i näringslivet.
6.4 Infrastruktur 6.4.1
Allmänt
En väl utbyggd infrastruktur är en förutsättning för en
bra näringslivsutveckling. Det gäller att ha effektiva
varuoch tjänsteströmmar inom såväl som från och till riket.
Studier visar att en orsak till att så förhållandevis få
utländska investeringar görs i vårt land är dess geografiska
läge. Sverige ligger helt enkelt för långt bort från de stora
marknaderna på kontinenten.
Det är således av strategisk betydelse för den svenska
''attraktionskraften'' att kraftfulla satsningar görs på bättre
kommunikationer och utveckling av transportsystem. Detta
gäller även i högsta grad ''nya'' kommunikationskanaler,
dvs dator- och telekommunikation.
Den socialdemokratiska regeringen inledde 1988 en
kraftfull satsning på infrastrukturen. Genom de kraftiga
tillkott och beslut om åtaganden som då gjordes har det
under de senaste budgetåren gjorts betydliga ökningar av
anslagen för vägar och järnvägar.
Den borgerliga regeringen har lagt fram förslag på
infrastrukturområdet, men har inte varit förmögen att göra
detta i form av en nationell plan. En sådan plan är
nödvändig för att kunna göra en bedömning av vilka
investeringar som ger det bästa samhällsekonomiska
utbytet. Vi har inte råd att lägga en krona fel. I en nationell
plan skall behovet av insatser som stärker en uthållig
tillväxt, där den ekonomiska tillväxten går hand i hand med
en hållbar miljöutveckling, ges högsta prioritet.
Europaintegrationen innebär att varu- och tjänsteflödet
ökar. Allt fler företag kommer att involveras i ett
internationellt handelsutbyte. Mot den bakgrunden anser vi
att det behövas betydande insatser för att stärka
infrastrukturen. Som långsiktigt mål har vi tidigare angett
ytterligare 1 %
av BNP. Den slutliga omfattningen, tidsmässig
anpassning och vilka projekt som bör prioriteras kan
avgöras först när det finns en nationell plan tillgänglig.
6.4.2 Informationsteknologi för kunskapssamhället
En viktig förutsättning för att klara de näringspolitiska
målsättningarna om ett allt större kunskapsinnehåll i
produktionen är att det finns en högklassig infrastruktur för
informationsteknologi. Det handlar praktiskt om att lägga
rätt kablar i marken, att se till att det finns
överföringskapacitet, att det finns AXE-stationer m.m.
Men det krävs även att det finns både en bred och djup
kunskap hur man bygger informationssystem och, inte
minst, hur man använder dem. Det är särskilt viktigt att
koppla samman alla de enskilda system som finns som
isolerade ''informationsöar''.
I USA har president Clinton lanserat ett program för
''digitala motorvägar'' (National Information
Infrastructure). Syftet är att binda samman de öar av lokala,
regionala och branschvisa datornät som nu lever sina egna
liv. Genom ökat informationsutbyte kommer
förutsättningarna för en långsiktig ekonomisk tillväxt att
förbättras. Sammanlagt har 5 miljarder
dollar anslagits för att utveckla teknologi m.m.
Genom bolagiseringen av Telia har staten avhänt sig ett
naturligt styrinstrument i en av de kanske viktigaste
framtidsområdena. Ett exempel på detta är att det är Telia
och inte regeringen som har satt ambitionerna när det gäller
utbyggnad av AXE-systemet. Nuvarande planer innebär att
hela landet skall vara täckt år 2000. De områden som ligger
sist i utbyggnadsplanerna är Värmland, Dalarna och
Norrland. Enligt vår uppfattning finns det flera skäl att
tidigarelägga detta. Teknik-, sysselsättnings- och
regionalpolitiska skäl talar för att målet om full täckning
skall nås redan 1997. För detta krävs tidigarelagda
investeringar om 300 miljoner
kronor per år under den aktuella perioden.
Belastningen på statsbudgeten blir lika med räntekostnad
(25 miljoner
kronor).
Genom bolagiseringen av Televerket finns inte längre en
självskriven huvudman för den svenska
informationsinfrastrukturen. Vi föreslår därför att en
särskild IT-kommission bildas, med uppgift att samordna
utvecklingen av den svenska informationsinfrastrukturen.
Målen för arbetet skall vara att Sverige år 2005 skall befinna
sig i den absoluta världstoppen när det gäller såväl tillgång
till som användning av informationsteknologi inom alla
samhällssektorer.
Utgångspunkten för kommissionens arbete bör vara det
s.k. SIREN-initiativet. Kommissionen bör göra en snabb
inventering av de behov av såväl hårda som mjuka
investeringar som finns. Satsningar på
informationsinfrastruktur skall göras inom målet om
ytterligare 1 %
av BNP till infrastruktur.
6.5 Statliga aktörer
En aktiv näringspolitik medför också krav på att
samhället till sitt förfogande har kompetenta och
resursstarka aktörer. Den centrala näringspolitiska
myndigheten är NUTEK. Regeringens politik har inneburit
sänkta anslag och nedrustning flera år i rad.
Vi har tidigare i denna motion omnämnt hur EU nu
alltmer aktiverar sin näringspolitik. EU-kommissionen har
också under senare år byggt upp en betydande bevakning
av bransch- och strukturutvecklingen inom EU. Varje år
publiceras nu analyser av situationen inom alla branscher
samt av den strukturella utvecklingen i industrin i sin
helhet. Därtill har EU satsat på en ambitiös utveckling av
statistikkontoret Eurostat.
Den offensiva näringspolitik som enligt våra förslag skall
drivas, medför en, i förhållande till regeringen, ny syn på
statens roll och möjligheter att påverka utvecklingen. Detta
ger nya förutsättningar för myndighetsverksamheten. Till
den statliga sfären av aktörer hör också de stora
infrastrukturverken/bolagen som Telia, Postverket, SJ,
Banverket och Vägverket samt Vattenfall.
Regeringen driver nu en kampanj för att bolagisera
infrastrukturverken. Televerket är numera bolaget Telia.
Posten kommer att bli bolag inom kort och det finns planer
även för SJ och för delar av Vägverkets och Banverkets
verksamhet. För regeringen är bolagisering bara ett första
steg mot privatisering, där staten avhänder sig inflytande
över verksamheten. Att privatisering av affärsverken är ett
mål framgår också av uttalanden i budgetpropositionen. I
bilaga 13 anges beträffande bl a Telia och Posten att det
''föreligger för närvarande inga konkreta planer på
privatiseringar''. Uttryckssättet kan bara tolkas som att det
finns planer, men att de ännu inte konkretiserats.
Den utveckling mot privatisering som regeringen vill ha
kan vi socialdemokrater inte acceptera. I så gott som alla
länder är det en självklarhet att nationella
infrastrukturorgan är i samhällelig ägo. De har stor
betydelse ur ett regionalt perspektiv. Betydelsen av att ha
tillgång till kraftfulla aktörer ökar dessutom vid Europa-
integrationen. I det europeiska samarbetet är det viktigt att
ha kompetenta aktörer som kan bevaka svenska intressen.
De stora infrastrukturverken kan i samhällets regi göra så
i dag. En uppdelning och utförsäljning skulle omöjliggöra
detta.
De statliga infrastrukturverken är en viktig tillgång inte
bara för det näringspolitiska arbetet. De har en mycket stor
betydelse som resurs i det regionalpolitiska arbetet. Med sin
rikstäckning och med sin stora kapitalbas kan de genom
upphandling vara en viktig miljöpolitisk aktör. Utan att
göra avkall på internationella upphandlingsregler finns
möjligheter att ha krav och villkor som gagnar miljön.
De statliga infrastrukturverken måste förbli i statlig ägo.
I annat fall kommer verksamheten endast att styras av
kortsiktiga vinstmaximeringsprinciper. Riksdagen bör göra
ett uttalande av denna innebörd.
6.6 Strukturinsater i vissa branscher 6.6.1
Principer
I den svenska näringspolitiken har tidigare använts olika
typer av branschprogram. Dessa program har syftat till att
underlätta utvecklingen av livskraftiga och expansiva
företag, vilka ofta är små eller medelstora. Åtgärderna
inom programmens ram har varit breda och omfattat
exportstöd, bidrag till konsultutredningar,
utbildningsåtgärder och kreditgarantier.
EU bedriver för närvarande en betydligt mera aktiv och
mera pragmatiskt inriktad näringspolitik än vad den
svenska regeringen gör. Ministerrådet har t.ex. beslutat att
starta diverse branschprogram inom industrier såsom data
och elektronik, flygtillverkning, biltillverkning, bioteknik
och andra underleverantörsindustrier.
Enligt vår mening bör det inom näringspolitikens ram
kunna göras väl avvägda satsningar på olika
branschprogram. Det finns i huvudsak två skäl för detta.
För det första måste åtgärder vidtas som underlättar den
strukturomvandling som nu måste ske i svensk industri.
Våra förslag om kompetenshöjning och ytterligare FoU-
insatser syftar till att ge förutsättningar för ökade kunskaper
och höjd förädlingsgrad i den industriella produktionen.
Som ett ytterligare inslag i detta arbete bör vissa
branschprogram startas.
För det andra riskerar vi att hamna på efterkälken
gentemot utvecklingen inom EU. Inför ett eventuellt
medlemskap är det viktigt att vi har kompetens och
erfarenhet av branschprograminriktade insatser inom
industriell produktion. I annat fall kan svenska företag
hamna i ett sämre utgångsläge jämfört med företag i andra
europeiska länder.
EU:s målstyrda insatser vad gäller branscher med
problem och/eller potentiella utvecklingsmöjligheter tas
explicit inte upp i EES-avtalet. Det bör dock vara ett
svenskt intresse, inte minst inför ett eventuellt
medlemskap, att delta i branschprogrammen. I första hand
bör våra ansträngningar inriktas på att kunna delta i dessa
program.
Vår näringsstruktur kan dock kräva nationella program
på särskilda områden. I särskilda motioner redovisar vi
exempel på detta. Branschprogram som vi bör kunna satsa
på är inom områden såsom livsmedel och skogsnäringen.
Den verkstadstekniska delegation som tidigare funnits bör
återskapas. Det är också angeläget att slå vakt om vår
svenska gruvindustri. För att gruvnäringen långsiktigt skall
överleva måste en fortlöpande satsning ske på baskartering
och mineralprospektering. Sverige har en berggrund med
mycket hög potential för nya fyndigheter av malmer.
Prospekteringen ger grunden för den mineralutvinning som
skall bedrivas i framtiden. Det är angeläget att det utgår
stöd till prospektering.
För dessa ändamål har vi beräknat en total ram av 600 miljoner
kronor. Av dessa medel bör 350 miljoner
kronor fördelas nästa budgetår.
I det följande skisserar vi huvuddragen i ett
skogsindustriellt program.
6.6.2 Skogsindustriellt program
De skogsbaserade näringarna förklarar mycket av
skillnaderna mellan Sveriges och EU:s näringsliv och
export. Sverige är världens tredje största exportör av
papper, massa och sågade trävaror. Skogsnäringen står för
mycket stor del av det svenska exportnettot. Skogsnäringen
och ett aktivt skogsbruk är också av stor betydelse genom
att det försörjer oss med en förnybar råvara. En ökad
användning av förnybara råvaror är nödvändig om det skall
gå att minska de globala koldioxidutsläppen.
Skogsnäringens framtida roll för sysselsättning, regional
balans och ekonomisk tillväxt avgörs i vad mån den kan
utvecklas på ett sätt som upprätthåller dess
konkurrenskraft. I en aktiv näringspolitik måste ingå
insatser som stärker denna för Sverige så viktiga näring.
Inom skogsnäringen finns det t.ex. stora eftersatta
behov av FoU-insatser, Insikten om att det krävs ett
integrerat synsätt från skog till marknad ställer högre krav
på skogsbruket, industrin och produkterna. En hårdnande
konkurrens från andra material och returfiber medför
behov av satsningar på produkt- och teknikutveckling.
Kunskaper om att producera utan miljöstörningar blir ett
allt viktigare konkurrensmedel på marknaden. Det är
viktigt att det bedrivs FoU i tillräcklig omfattning. Behoven
av FoU-stöd är väl belysta (Ds 1991:62 och SoU 1991:83).
Exempel på andra insatser som understöder en positiv
utveckling är bättre riskkapitalförsörjning,
konkurrenskraftiga energipriser, utvecklingsprogram för
den trämekaniska industrin och exportstöd. Det bör
uppdras åt en särskild utredning att föreslå insatser under
en femårsperiod. Programmet bör ha följande inriktning.
Skogsbruket
I dag utnyttjas ca 65 %
av våra virkestillgångar. Det innebär att det finns en
potential för ökad användning inom industrin, men även för
andra ändamål såsom biobränslen. En viktig
samhällsuppgift blir att skapa förutsättningar för att bättre
ta till vara den skogliga naturresursen under former som är
anpassade till de naturliga förutsättningarna. Här krävs
både teknisk och organisatorisk utveckling för att bättre
utnyttja skogen som energikälla.
Massa- och pappersindustrin
Efterfrågan på skogsråvara och produkter baserade på
färsk fiber från skogsråvara kommer under 1990-talet att
påverkas av de regler för återtagning och återvinning som
nu bestäms. Dessa regler måste vara miljömässigt
motiverade och grunda sig på livscykelanalyser. Utan att
göra avkall på miljöambitionerna måste Sverige,
tillsammans med övriga nordiska länder, slå vakt om den
färskfiberbaserade industrin. Detta bör bl.a. ske i
diskussioner om EU-direktiv om återvinnningsnivåer och
returpapper.
Sågverksindustrin
Internationellt genomgår sågverksindustrin en period av
teknisk omvandling och koncentration. Det kommer att bli
allt viktigare att ha tillräckliga resurser för marknadsföring,
vidareförädling och forskning. Mycket pekar på att
kunderna i Europa kommer att koncentrera sig till allt
större grupper. De ledande trävaruköparna kommer att
söka handelspartner snarare än leverantörer i traditionell
mening. En ny typ av affärsrelationer växer fram där
service, produktutveckling och teknik är minst lika
betydelsefullt som prisfrågor.
Svensk sågverksindustri måste därför få en betydligt
starkare ställning som leverantörer av kundanpassade
produkter på den internationella marknaden. En
strukturanpassning krävs av branschen. Med tanke bl.a. på
den regionalpolitiska betydelse som sågverken har är det
motiverat att samhället engagerar sig i ett
utvecklingsprogram för branschen.
Byggnadssnickeri- och trähusindustrin
Dessa branschers starka knytning till hemmamarknaden
har fått till följd att kompetensen för export inte står i
paritet med kunnandet om produktion och
produktutveckling. Företagen har med den drastiska
nedgången som drabbat hemmamarknaden i dag inte
resurser att öka den kompetens som saknas. Ett program
för kompetensutveckling med inriktning på export bör
därför startas. Insatserna bör också täcka
marknadsundersökningar samt direkta exportfrämjande
aktiviteter.
6.7 Småföretag
De förslag vi lagt fram tidigare i denna motion har som
bärande tema att de skall gynna småföretagsamheten. Det
gäller såväl de insatser som gäller på kort sikt som de som
görs med mer långsiktiga perspektiv.
Småföretagen spelar redan en viktig roll och kommer att
få en allt mer central betydelse för att komma tillrätta med
problemen i svensk ekonomi. Betydande insatser har redan
gjorts för att främja dessa företags verksamhet, men mycket
återstår att göra. Småföretagens utveckling kommer i
mycket stor utsträckning att bestämma det svenska
näringslivets framtid, tillgången på arbetstillfällen och
förutsättningarna för en sund tillväxtorienterad utveckling.
Ett område som emellertid inte givits tillräcklig
uppmärksamhet är exportens centrala betydelse för
dessa företag. EU-integrationen medför ökade krav på de
mindre företagen. Konkurrensen kommer att öka på
hemmamarknaden samtidigt som nya marknadsmöjligheter
öppnas på den integrerade västeuropeiska marknaden.
Västeuropa blir redan genom EES-avtalets ikraftträdande
en utvidgad och naturlig hemmamarknad. Flera länder i
Östeuropa blir samtidigt allt viktigare marknader. Det
gäller särskilt Baltikum, där inte minst de mindre företagen
visar en påfallande ökad aktivitet. Den snabba ekonomiska
utvecklingen i Fjärran Östern skapar vidare intressanta
marknadsperspektiv även för de mindre företagen.
Insatser görs redan nu för att underlätta småföretagens
exportansträngningar. Exportrådet, bl.a. rådets
''exportchef-att-hyra''-verksamhet, samt
utvecklingsbolagens grundläggande rådgivning i
exportfrågor till de mindre företagen kan särskilt nämnas.
Uthålliga exportframgångar kräver betydande
kompetens på många områden. En viktig aspekt är
företagens möjlighet att finna intressanta
exportfinansieringslösningar. En förmånlig
exportfinansiering kan vara en förutsättning för export
samtidigt som den utgör ett viktigt konkurrensmedel.
Denna fråga har hittills inte givits den uppmärksamhet som
krävs för att de mindre företagen skall kunna ge ett än
viktigare bidrag till exportutvecklingen och dess positiva
samhällsekonomiska effekter.
I detta sammanhang vill vi återupprepa ett tidigare
förslag från oss om att genomföra ett särskilt program för
att befrämja export hos småföretagen. Inom en total ram på
350 miljoner
kronor, varav 50 miljoner
kronor nästa budgetår, bör ett program med
konkret och handfast stöd och stimulans ges till små och
medelstora företag för att komma ut på Europa-
marknaden. Det handlar om kunskapsstöd av olika slag,
t.ex. hjälp med marknadsföring, utbildning för förbättrade
språkkunskaper och ökad förståelse för kulturella
skillnader. Ett annan viktigt inslag i programmet skall vara
att småföretag informeras om de möjligheter som ett
kommande EES-avtal innebär. Det gäller bl.a. ökade
möjligheter att konkurrera om uppdrag i en offentlig
upphandling. I en Europasatsning ingår också att underlätta
för utländska företag att investera i vårt land.
Vidare vill vi peka på att det stora antalet konkurser,
som vi nämnde inledningsvis i denna motion, får negativa
effekter inte bara för den som direkt drabbas, utan även
indirekt för andra småföretag. Det är inte ovanligt att
småföretag i sin egenskap av leverantörer drabbas av stora
förluster när ett företag försätts i konkurs. Eftersom
leverantörsfordringar i regel är oprioriterade har dessa
företag en svag ställning i en konkurs. Detta måste rättas
till. Regeringen måste snarast återkomma till riksdagen
med förslag i denna riktning.
Många småföretagare drabbas av oseriösa konkurrenter
som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet. De seriösa
företagarna måste känna att de har stöd från statsmakterna i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten vilken alltjämt
breder ut sig och ständigt förses med nya, raffinerade
metoder. Seriösa företag och företagare hotas allvarligt av
en osund konkurrens. Det är framför allt vissa
näringsgrenar som domineras av småföretagare som
drabbas.
Förebyggande insatser för att motverka ekonomisk
brottslighet är nödvändigt. Var och en som vill och har
förutsättningar skall ha rätt att starta företag. Något allmänt
krav på näringstillstånd bör därför inte finnas. Brister i
kompetens kan dock i många fall leda till ekonomisk
brottslighet. Det är därför angeläget att information och
utbildning till blivande företagare utvecklas.
Ett av syftena med vetorättsreglerna i MBL var att
förhindra lag- och avtalsbrott. Dessa regler har utan tvekan
haft en positiv verkan i kampen mot den osunda
näringsverksamheten. Det är, inte minst med detta som
bakgrund, högst anmärkningsvärt att den borgerliga
majoriteten i riksdagen hösten 1993 fattat beslut om att
avskaffa vetorätten i MBL.
Det är nödvändigt att såväl allmänheten som
näringslivet informeras om vilka gigantiska summor som
undandras samhället via ekobrottslighet. Samhället har ett
ansvar för att påvisa de negativa effekterna, medverka till
att där ekobrottslighet bedrivs skall den beivras.
Förebyggande insatser för att motverka att ekobrottslighet
uppstår kan därför komma att bli nödvändiga. I en särskild
motion har vi föreslagit omfattande insatser för att bekämpa
ekobrotten.
Näringspolitiken måste prioritera åtgärder för att främja
kvinnors företagande. Särskilda insatser bör göras för
att stödja kvinnor som vill starta egna företag eller på annat
sätt engagera sig i små och medelstora företag. Detta gäller
inte minst på mindre orter i glesbygd. NUTEK bör inom
ramen för sina anslag ge särskilt stöd för utbildning,
ekonomiskt stöd, rådgivning och bildandet av nätverk för
kvinnliga småföretagare.
Det är också viktigt att satsa på det nyföretagande i
kooperativ form som nu är på frammarsch. Av särskilt
intresse är de kooperativa försök i glesbygden där man
kombinerar småföretagande med samhällsservice.
Lagstiftning och olika former av stödåtgärder måste
anpassas till de särskilda villkor som gäller för kooperativ
verksamhet.
6.8 Exportfrämjande och bistånd
Den svenska exportindustrin går nu för tillfället mycket
bra. Det är dock angeläget att på olika sätt befrämja att
denna situation håller i sig. En stor del av den
internationella, ofta tekniktunga, projektexporten är
kreditberoende. Detta gäller framför allt för de stora
infrastrukturprojekten. Stora projekt som Sverige
koncentrerat sig på är sådana där vi bevisligen är duktiga
som telekommunikationer, elproduktion och eldistribution,
transporter och bevattningsprojekt. I stor utsträckning
riktar sig dessa projekt mot områden där det inte sällan
krävs engagemang på mellanstatlig nivå.
Staten främjar idag genom Exportkreditnämnden
(EKN) och BITS på olika sätt svensk industriexport. Det
sker bl.a. genom U-krediter (BITS), kreditgarantier och
s.k. mjuka krediter (EKN).
Det är angeläget att förutsättningslöst pröva alla vägar
att göra nuvarande exportuppgång mer uthållig. Sverige
kan inte agera annorlunda än våra konkurrentländer. I
övervägandena om krediter bör betydelsen av industriell
utveckling i Sverige spela en stor roll. Flera
utvecklingsländer i Asien och Latinamerika genomgår en
mycket dynamisk utveckling. Kina, Vietnam och Mexiko
utgör exempel på länder med potentiellt enorma
marknader. I Kina pågår bl.a. omfattande investeringar i
telekommunikationer, vilket kan gagna svenska intressen
och ge ökad sysselsättning i Sverige.
Det är också angeläget att EKN och BITS beaktar
behovet av insatser i vårt närområde. Som exempel kan
nämnas att det finns flera motiv för en kraftfull satsning på
energiinfrastruktur i Östeuropa. Främst gäller det att stödja
den demokratiska utvecklingen. Därutöver är det angeläget
att minska miljöpåverkan i regionen och att ge arbete åt
svensk tillverkningsindustri.
Biståndet måste i större utsträckning komma svenska
företag tillgodo. Utan att ändra huvudinriktningen på
svensk biståndspolitik borde det vara möjligt att i större
utsträckning koppla denna till svensk industris
exportmöjligheter. Framförallt måste återföringen av det
multilaterala biståndet bli bättre. Det utgör f.n. ca 25 %
av det totala biståndet. Svenska företag får tillbaka
mindre än 1 %
av detta. Biståndsmyndigheterna har här en viktig
uppgift att genom aktiva kontakter med svenska företag
uppmärksamma dessa på aktuella projekt. En årlig
redovisning bör lämnas till riksdagen av hur mycket av
biståndet som kommer svenska företag till del.
6.9 Energi
En tryggad tillgång på el och annan energi på för
omvärlden konkurrenskraftiga villkor är en viktig del inte
bara för energipolitiken, utan även för näringspolitiken. De
energipolitiska målen har kunnat uppnås och tillgången på
säker och billig energi har också varit en komparativ fördel
för svensk industri. Detta är viktigt eftersom Sverige har,
och kommer under överskådlig tid att ha, en stor andel
elintensiv industri.
Det har därför varit av särskilt värde att energipolitiska
beslut har kunnat fattas över blockgränserna. Vi
socialdemokrater inledde 1990 förhandlingar med
folkpartiet och centerpartiet. Förhandlingarna ledde till en
överenskommelse om energipolitiken i januari 1991. Den
nuvarande regeringen har ställt sig bakom uppgörelsen,
vilket innebär att det nu står fem partier bakom beslutet.
En av målsättningarna med uppgörelsen var att fokusera
arbetet på att uppnå resultat för att klara riksdagens beslut
om avveckling av kärnkraften. I uppgörelsen skrevs: ''När
kärnkraftsavvecklingen kan inledas och i vilken takt den
kan ske avgörs av resultaten av hushållningen med el,
tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och
möjligheterna att bibehålla internationellt
konkurrenskraftiga priser.''
Enligt vår uppfattning är 1991 års
energiöverenskommelse en bra grund att stå på när det
gäller att utforma och utveckla den energipolitik som skall
gälla under resten av 1990-talet. I budgetpropositionen
anges att programmen enligt uppgörelsen löper som
planerat och att resultaten motsvarar de mål som låg till
grund för uppgörelsen.
Regeringen har till lagrådet överlämnat ett förslag om
handel med elektricitet. I lagrådsremissen finns inte utrett
hur detta påverkar möjligheterna till omställning av
energisystemen eller övriga energipolitiska konsekvenser. I
stället för egna bedömningar har regeringen publicerat
diverse konsultrapporter i en särskild publikation (Ds
1994:2). Dessa rapporter kommer av allt att döma inte att
remissbehandlas.
Viss oenighet synes råda inom regeringen om
energipolitiken. Vi socialdemokrater vill slå vakt om den
enighet som tidigare har kunnat uppnås om energipolitiken.
Beslutet om avveckling av kärnkraften och minskning av
koldioxidutsläpp ligger fast. Det bästa sättet att garantera
detta är en fortsatt bred enighet om energipolitiken. I vilken
form detta kan säkerställas är inte det viktiga, men vi
föreslår att en parlamentarisk beredning tillsätts.
Beredningen skall dels följa upp och utvärdera de åtgärder
som vidtagits efter 1991 års överenskommelse, dels
analysera de energipolitiska konsekvenserna av de
föreslagna nya reglerna för elmarknaden. Beredningen som
skall arbeta snabbt, skall med största möjliga enighet
föreslå de åtgärder som är nödvändiga för att klara de
energipolitiska målen. Riksdagen bör göra ett uttalande av
denna innebörd.
Ett konkret exempel på ett område som borde studeras
närmare är möjligheterna till alternativ elgenerering. Här
kan nämnas ett aktuellt projekt i Lysekil. Vid Scanraff, som
är ett av Europas modernaste raffinaderier, uppstår vid
processen som restprodukt upp till 1 miljon
ton högsvavlig tjockolja. Produkten kan av
miljöskäl icke säljas i Sverige utan exporteras. Större delen
förbränns i Europa utan rening, varvid stora utsläpp av SO 2
och NO x
sker.
Det finns i dag en process -- förgasning av tjockolja --
som möjliggör en långtgående rening av både svavel- och
kväveoxider samtidigt som man erhåller en effektiv
generering av el. Enligt uppgift skulle en byggnation och
integrering av en sådan förgasningsanläggning vid Scanraff
ge möjlighet att generera 400 megawatt el till
konkurrenskraftigt pris. Anläggningen kräver omfattande
investeringar. Beredningen bör överväga angelägenheten
av samhälleligt stöd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny näringspolitik,
2. att riksdagen beslutar återkalla det bemyndigande som
hösten 1991 gavs regeringen att sälja ut statliga företag,
3. att riksdagen beslutar rikta anmärkning mot
regeringen för brott mot moratoriet i krisuppgörelsen vad
gäller försäljning av statliga företag,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fasta spelregler och god
lönsamhet för näringslivet,
5. att riksdagen hos regeringen begär att statens
aktieinnehav i förvaltningsbolagen Atle och Bure säljs och
att av intäkterna vid försäljningen 300
miljoner kronor förs till utvecklingsbolagets lånekapital,
6. att riksdagen hos regeringen begär att AP-fonderna
ges rätt att placera ytterligare 10
miljarder kronor i aktier i mindre företag,
7. att riksdagen begär att regeringen i
kompletteringspropositionen återkommer med förslag till
hur konkurrenssituationen inom banksystemet kan
förbättras,
8. att riksdagen för budgetåret 1994/95 beslutar anvisa
ytterligare 50
miljoner kronor för stöd till uppfinnarverksamhet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts om tillämpad teknisk forskning och
utveckling,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
kraftig utbyggnad av antalet platser i högskolan,
gymnasieskolan och komvux i enlighet med vad som anförts
i motionen,1
11. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en
ny teknisk högskola,1
12. att riksdagen hos regeringen begär att regeringen
senast i samband med kompletteringspropositionen
återkommer med ett förslag till ett hållbart och
sammanhållet program för att öka kompetensutvecklingen
i näringslivet,
13. att riksdagen hos regeringen begär att en nationell
plan för utbyggnad av infrastrukturen snarast
upprättas,2
14. att riksdagen hos regeringen begär att en IT-
kommission snarast bildas med syfte att samordna
utvecklingen av den framtida informationsteknologiska
infrastrukturen,2
15. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95
anvisa 350
miljoner kronor för insatser i vissa branscher i enlighet
med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om
skogsindustriellt program i enlighet med vad som anförts i
motionen,
17. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om
hantering av leverantörsfordringar i samband med
konkurser i enlighet med vad som anförts i
motionen,3
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att främja kvinnors företagande,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om satsningar på nyföretagande i
kooperativ form,
20. att riksdagen beslutar att anvisa 50
miljoner kronor för åtgärder för småföretagens
exportverksamhet,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om exportfrämjande åtgärder och
bistånd i syfte att stödja svenskt näringsliv,4
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
parlamentarisk beredning på det energipolitiska området.
Stockholm den 25 januari 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
1 Yrkandena 10,11 hänvisade till UbU
2 Yrkandena 13,14 hänvisade till TU
3 Yrkande 17 hänvisat till LU
4 Yrkande 21 hänvisat till UU