I flera motioner till 1993 års vårriksdag anfördes exempel
på diskriminering av den kooperativa företagsformen. Bl a
pekade motionärerna på sådana förhållanden som att
småföretagarlån endast kan beviljas till aktiebolag, att
kreditverksamhet endast får bedrivas i aktiebolag samt att
den statliga bankgarantin inte omfattar sparformer som
bedrivs inom konsumentkooperation. Man kunde vidare
peka på den brist på förståelse som mött kravet från
landshypotekets ägare att få fortsätta att bedriva
verksamheten i den ekonomiska föreningens form. Listan
kunde ha gjorts längre.
Det finns ingen analys eller motivering till denna
negativa behandling av ekonomiska föreningar. Detta är
förståeligt eftersom det inte går att logiskt eller med stöd av
erfarenheter motivera en sådan särbehandling.
I en av motionerna påpekades att ''inom EG råder en
omfattande medvetenhet om den kooperativa
företagsformens betydelse och framtidsutsikter.
Neutraliteten mellan olika företagsformer är en given
utgångspunkt i EG:s olika regler.''
Tyvärr måste vi konstatera att så inte är fallet i vårt land.
Detta är så mycket mer förvånande som vi annars gärna
bekänner oss till marknadsekonomin och behovet av en
mångfald av aktörer på marknaden till konsumenternas
fromma.
Bakgrund
En förklaring till bristen på förståelse för kooperationen
kan vara att denna sektor är relativt okänd i vida kretsar,
även om den motsvarar ca 15--20 procent av BNP.
Det totala antalet registrerade ekonomiska föreningar i
vårt land uppgår till ca 15 000. Antalsmässigt dominerar
bostadsrättsföreningarna som uppgår till ca 10 000.
Övriga föreningar finns i olika branscher såsom
tillverkning, parti- och detaljhandel, transporter
(åkericentraler) samt hälso- och sjukvård m m. På senare
tid har även kooperativa driftsformer blivit aktuella inom
äldrevård och barnomsorg. Föreningsmodellen visar sig
alltså vara en mycket flexibel och användbar företagsform.
Storleken på företagen varierar, alltifrån
producentkooperativa föreningar som Arla med 11 000
medlemmar och drygt 5 000 anställda till barnstuge- eller
daghemskooperativ med en handfull medlemmar.
De allmänt mest kända företagsformerna inom detta
område är konsumentkooperationen med ca 70 000
anställda och lantbrukskooperationen med ca 40 000
anställda. Motsvarande företeelser finns även på det
internationella planet. I de flesta västeuropeiska länder har
t ex konsumenterna organiserat sig i konsumtionsföreningar
och bönderna i föreningar som äger betydande delar av
livsmedelsindustrin.
Mindre känt är kanske att vi i Sverige numera successivt
ökar andelen kooperativa företag av ren
småföretagskaraktär, med såväl tjänste- som
varuproducerande verksamhet. Även detta är en
internationell företeelse, och i flera länder inom EG-
området drivs en stor del av småföretagen i kooperativ
form.
I vårt samhälle är aktiebolag den dominerande
företagsformen. Det är också den naturligaste
associationsformen för de svenska storföretagen. Ett
samhälle kan dock inte enbart bygga på kapitalassociation,
d v s aktiebolag, som form för samverkan. Det behövs en
mångfald av samverkansmodeller för att olika behov ska
kunna tillgodoses. Den ekonomiska föreningen måste ha
sin givna plats i den repertoar av företagsformer som står
till buds för den som vill starta näringsverksamhet.
Särskilt om konkurrenslagen
Som nämnts har den kooperativa företagsformen i form
av ekonomisk förening i ett flertal fall utsatts för
diskriminerande lagstiftning i vårt land.
Den nya konkurrenslagen -- eller snarare tolkningen av
den -- utgör ett klart angrepp på föreningsmodellen. Rent
allmänt är lagen så utformad att den kan komma i kollision
med föreningslagen. Detta har tidigare påtalats från
kooperationens sida, då såväl KF, LRF som KOOPI har
uttryckt allvarliga farhågor inför lagens tillkomst.
Verksamhet som är tillåten enligt föreningslagen och som
tidigare uppmuntrats av staten (t ex för att förverkliga
konsument-, bostads- och jordbrukspolitiken) strider mot
den nya lagen.
Konkurrenslagen har över en natt gjort
konsumentnyttigt samarbete till förbjudna karteller. Nu
planeras förvisso en särlag för lantbrukets
primärföreningar, som skall möjliggöra fortsatt verksamhet
inom primärföreningarna. Uttalanden från
konkurrensverkets sida avslöjar emellertid en på förhand
negativ syn på kooperationen. Frågan är då om
kooperationen kan räkna med en objektiv behandling av ett
statligt verk som anser att denna samverkan i sin helhet är
problematisk ur konkurrenssynpunkt, att
primärföreningarna endast ska få ett tidsbegränsat tillstånd
att existera, att stadgebestämmelser och kontrakt mellan
medlemmar och förening, som möjliggör en effektiv
verksamhet i föreningarna ska förbjudas och att
säljsamverkan mellan producenter endast ska få ske i
begränsad skala.
Ett annat uppmärksammat avsnitt i konkurrenslagen
visar på en uppenbar diskriminering av federationer. Det är
exempelvis tillåtet att genom koncernbildning helt
eliminera konkurrens mellan de ingående enheterna medan
däremot samverkan mellan ekonomiska föreningar i en
federation i samma skala drabbas av förbud. Eftersom
medlemmarna i en federation har kvar en större eller
mindre del av sin formella självständighet finns möjlighet
till inbördes konkurrens, vilket gagnar konsumenten. Det
är således större sannolikhet att en koncernbildning än en
federation eliminerar konkurrens. Den negativa
behandlingen av federationer drabbar både konsument- och
producentkooperationen.
Det synsätt som präglar konkurrensverkets hantering av
dessa frågor står i bjärt kontrast till uppfattningen i andra
länder. I exempelvis USA, som anses ha världens hårdaste
konkurrenslag, gör man särskilda undantag för lantbruket.
Även EG:s lagstiftning, som Sverige i övrigt successivt
anpassar sig till, tar särskild hänsyn till jordbrukets
samverkan i ekonomiska föreningar. Dessutom är
kooperativa företag i allmänhet och deras federationer
tillförsäkrade lika villkor som andra företagsformer redan
genom artikel 58:2 i Romfördraget.
Det kan också nämnas att konkurrensreglerna i Norge
inte är fullt ut tillämpliga på jordbrukets område. Ett
lagförslag i Finland gör undantag för jordbruket. Danmark
har en liberal lagstiftning som utgår från
missbruksprincipen och inte särbehandlar lantbruket och
lantbrukskooperationen negativt. Den danska lagen
betraktas t o m som mildare än den tidigare i Sverige
gällande lagen, som ju också byggde på
missbruksprincipen.
Den kooperativa idén kommer i kläm även på andra sätt.
Via lagstiftning görs ingrepp i föreningsmedlemmarnas rätt
att själva besluta om vilka regler som ska gälla, t.ex. för
administration och förvaltning av föreningarnas medel inom
bostadskooperationen eller för leveranser av varor till
lantbrukets föreningar. En samsyn inom medlemskåren på
detta område är en av den ekonomiska föreningens
förutsättningar. Våra lagar och förordningar är inte heller
anpassade för småföretag i t ex tjänste- och
varuproducerande verksamhet i kooperativ form. Bland
annat fungerar inte det sociala skyddsnätet för
medlemmarna/företagarna i samband med sjukledigheter
och driftsnedläggelse med arbetslöshet. Detta är
otillfredsställande, då den kooperativa formen annars i
många fall är en mycket lämplig associationsvariant vid
nyetablering av företag.
Konsekvenser
Det kan inte vara ett konsumentintresse att vi i Sverige
ensidigt skall försvåra för ekonomiska föreningar när det
gäller utveckling och skapande av effektiva
samarbetsformer och konkurrenskraftiga företag. Om våra
föreningsföretag framstår som små i ett Europaperspektiv
eller inte tillåts samarbeta har de mycket begränsade
möjligheter att klara de stora investeringar som måste ske i
produktutveckling och marknadsföring. Svaga företag blir
lätt offer för internationell konkurrens, produktion och
sysselsättning flyttar utomlands. Utbudet av varor blir
ensidigt och till konsumentens nackdel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att den skyndsamt
låter utreda i vilka avseenden kooperativa eller liknande
företagsformer missgynnas i befintliga lagar och
förordningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att lagen om
kreditmarknadsbolag bör kompletteras så att den även
omfattar kreditverksamhet bedriven av ekonomisk
förening,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hänsyn till olika företagsformer
vid kommande arbete med lagstiftning och
tillämpningsföreskrifter.
Stockholm den 25 januari 1994
Tage Påhlsson (c)
Roland Sundgren (s)