I 2 kap. regeringsformen (RF), i dess katalog över
grundläggande fri- och rättigheter, anges bl.a. att varje
medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad
föreningsfrihet innefattande frihet att sammansluta sig med
andra för allmänna eller enskilda syften. Bestämmelsen
skyddar rätten att bilda föreningar för ekonomiska syften
men skyddar även rätten att verka gemensamt inom ramen
för en sammanslutning. Skyddet är långtgående.
Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller
sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller
liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss
ras med viss hudfärg eller visst etniskt ursprung.
Inget syfte eller förfarande i kooperativ verksamhet,
såvitt känt, överensstämmer med de nu uppräknade.
Rätten att bilda ekonomiska föreningar och rätten för
medlemmarna att verka gemensamt skall vidare ses i
samband med lagen om ekonomiska föreningar (FL). FL
innehåller en mängd bestämmelser om
ägarnas/medlemmarnas förhållande till sitt eget företag. FL
skiljer ur medlemssynpunkt inte mellan fysiska och
juridiska personer. Samverkan mellan tre fysiska och/eller
juridiska personer konstituerar en ekonomisk förening.
Föreningen har aldrig något eget vinstsyfte (''främja
medlemmarnas ekonomiska intressen'', FL 1:1 st 1). I
stadgarna skall vidare verksamhetens art anges. Ändamålet
förverkligas med verksamheten som medel. Detta innebär
i sig att en ekonomisk förening, eller en sammanslutning
(federation) av ekonomiska föreningar, måste ha ett
ändamål enligt FL och också en verksamhet som syftar till
att förverkliga detta ändamål.
Den nya konkurrenslagens ikraftträdande har dock, i
konflikt med RF:s föreningsfrihet och FL:s regler, satt
rätten mellan enskilda medlemmar att samverka i och
mellan ekonomiska föreningar ur spel. Redan har vittnats
om, att samverkan mellan bönder i jordbrukskooprationens
primärföreningar plötsligt blivit illegal. Enligt uppgift
kommer denna fråga att beredas i särskild ordning i
regeringskansliet och förslag till en speciallag läggas fram av
regeringen. Enligt vår uppfattning är detta en
otillfredsställande lösning. Problemet reser nämligen
frågan, om det verkligen varit lagstiftarens intention att
konkurrenslagen skall gälla före RF och FL. Detta kan,
enligt vår mening, aldrig vara fallet, Det kan inte heller
accepteras att särlösningar tas fram för en form av
samverkan men inte för en annan.
Enligt vår uppfattning bör nu skyndsamt klargöras, att
regeringsformens och föreningslagens bestämmelser
härutinnan, i förening med artikel 58:2 i Romfördraget,
gäller före konkurrenslagen och denna syn komma till klart
uttryck i konkurrenslagen i syfte att undanröja eventuellt
kvarstående osäkerhet beträffande lagens tillämpning på
samverkan i ekonomisk förning samt mellan föreningar
inom en federation.
Till stöd för vår uppfattning vill vi ytterligare anföra
följande.
Konkurrenskommitténs huvudbetänkande SOU 1991:59,
Konkurrens för ökad välfärd
Konkurrenskommittén (dir. 1989:12) intog en mycket
positiv grundinställning till kooperation och kooperativt
samarbete:
Konkurrenspolitiken är, som framgått, i första hand
ägnad att främja hushållens konsumentintressen. Dessa kan
ibland stå i motsättning till andra intressen. Exempel på
sådana intressen är de kooperativa företagens speciella
karaktär. Dessa företag kan i vissa avseenden komma att stå
i formell konflikt med konkurrenslagstiftningen till följd av
sina arbetsformer. Samtidigt är emellertid de kooperativa
företagen betydelsefulla ur konkurrenssynpunkt. De
upprätthåller en pluralism på marknaden och syftar till bl.a.
sänkta transaktionskostnader och därmed konsumentnytta.
Men utgångspunkten för kooperationen är samarbete
internt mellan ekonomiska föreningar och konkurrens utåt
genom en federation. Föreningarna är suveräna juridiska
personer men hålls samman genom t.ex. centralt fastställda
stadgar, gemensamma varumärken och ett enhetligt
marknadsuppträdande. De agerar således i allmänhet inte
som konkurrerande näringsidkare utan som samverkande
parter under gemensam firma. Samarbetet är således
kooperationens metod för att söka vara effektiv. Särskilda
avvägningar och hänsyn måste därför tas till kooperationens
speciella natur och särart i praktisk politik och
rättstillämpning. Detta har uppmärksammats inom bl.a.
EG, där kooperativa företag är jämställda med andra
privata företag enligt artikel 58 i Romfördraget.
Citatet är hämtat ur Konkurrenskommitténs
huvudbetänkande Konkurrens för ökad välfärd, SOU
1991:59, del 1 kap. 2.4.6 Kooperativa företag, s. 94.
Kommittén definierar kooperationen som en 1)
ekonomisk verksamhet som
2) bedrivs för människors/medlemmars gemensamma
behov och som
3) ägs och styrs av dessa människor själva.
Kooperativets medlemmar kan enligt kommittén ha olika
roller som privatpersoner eller som näringsidkare och olika
syften.
Kommittén skriver vidare:
Den kooperativa företagsformen har utvecklats i syfte
att ge små och svaga aktörer en starkare ställning på en
marknad. Genom att samverka i organiserad form kan man
uppnå en sådan position att andra aktörers marknadsmakt
balanseras. Den kooperativa föetagsformen har alltså sin
grund i att vissa människor finner att marknadsmekanismen
ger otillfredsställande resultat för dem. -- Effekten blir
normalt en effektivisering av marknaden genom att den
kooperativa verksamheten motverkar monopolbildningen
och främjar mångfalden. På sikt kan marknadsmakten även
för kooperativa företag emellertid bli så stark att detta
moment inte längre kvarstår. Avgörande för marknadens
effektivitet blir då hur effektiv sidokonkurrensen är. (aa s.
96)
Kommitténs utgångspunkter är således att kooperationen
verkar effektivitetsfrämjande inom sina marknader. En helt
annan fråga är sedan, om kooperationen är så stark och
framgångsrik att det också krävs en sidokonkurrens.
Konkurrenskommittén behandlade också frågan om
kooperativa federationer:
I många situationer skulle de produktionstekniska eller
marknadsekonomiska förutsättningarna förhindra att en
enskild förening själv integrerar vidare framåt eller bakåt.
För att tillgodogöra sig stordriftsfördelar genomför de
kooperativa föreningarna därför nödvändiga integrationer i
gemenskap genom etablering av en federativ organisation.
Denna integration är dock vanligen mindre långtgående än
den som sker inom en koncern. (aa s. 96)
Kommittén övergick sedan (aa del 2, s. 101 f) till att
diskutera på vilket sätt privat, offentlig och kooperativ
verksamhet skulle kunna ges lika villkor:
När en ny konkurrenslagstiftning nu utformas är det
därför av vikt att tillräcklig hänsyn tas till kooperationens
speciella natur och särart. Kooperativa företag skall ges
likvärdiga förutsättningar att verka i förhållande till andra
privata samt offentliga aktörer. Motsvarande inriktning har
uttryckts i Romfördraget och i ett direktivförslag inom EG
med förslag till kooperativ stadga.
Problemen för kooperativ samverkan, ur
konkurrenslagssynpunkt, uppstår enligt kommittén när
näringsidkarbegreppet skall tillämpas: ''Rent formellt
träffas alltså en samverkan mellan näringsidkare av
kommitténs förslag till marknadsdelning och prissamarbete.
Det betyder att alla former av sådant samarbete oavsett
näringsidkarens organisationsform träffas''. (aa s. 104).
Kommittén konstaterade, utifrån dessa gentemot den
kooperativa företagsformen positiva utgångspunkter, att
''det är emellertid inte avsikten att förbjuda samarbete som
bidrar till att öka konkurrenstrycket och att främja en
effektiv konkurrens. För att medge den typen av samarbete
har kommittén redan diskuterat undantag för samarbete
som inte omfattar en väsentlig del av marknaden och mellan
mindre företag''. Däremot avvisade kommittén, i bjärt
kontrast till sin tidigre positiva syn på kooperation,
kategoriskt kravet från ''kooperativa företrädare... att
undantaget för koncerner skall gälla också för federativa
kooperationer''.
Efter en genomgång av olika typer av federativt
samarbete, uttryckte kommittén att ''det kan vara angeläget
att man inom vissa begränsade ramar skall kunna samarbeta
om det förbättrar effektiviteten och stärker konkurrensen
inom de olika branscher där företagen arbetar'' och lade
förslag till ett ''kooperativt undantag'' (10 § 3 lagförslaget):
''förbuden gäller inte ... 3 samarbete av begränsad
omfattning mellan ekonomiska föreningar, ömsesidiga
försäkringsbolag eller liknande verksamhetsformer som
stärker konkurrensen på marknaden.''
Sammantaget innebar kommitténs lagförslag att
samarbete i ekonomisk förening samt mellan ekonomiska
föreningar i federationer i viss utsträckning inte skulle
komma att misskrediteras av lagstiftaren.
Regeringens proposition 1992/93:56 Ny
konkurrenslagstiftning
Kommitténs förslag kom emellertid som bekant aldrig att
läggas till grund för proposition. I stället valde
Näringsdepartementet att föreslå ett inlemmande av
Romfördragets konkurrenskapitel i svensk lag. Denna
metod har bl.a. medfört att lagkollisionen mellan lagen om
ekonomiska föreningar och konkurrenslagen samt
federationsproblemet kvarstår formellt och tekniskt olösta.
I anledning av prop. 1992/93:56 begärde Birgitta
Johansson m.fl. (s) i motion 1992/93:N7 ett riksdagens
uttalande om att samarbetsförbudet i 6 § konkurrenslagen
(KL) ''bör ges ett tydligare uttryck för att
konsumentkooperativt samarbete effektiviserar
detaljhandeln och gynnar konsumenterna genom den
prispress som utövas''. (Bakgrunden till att uttalandet
avsågs begränsat till komsumentkooperativ detaljhandel
var konkurrenskommitténs principella ''fribrev'' till
federativ samverkan inom bl.a. Fonus, HSB och OK samt
det ovan refererade förslaget till begränsat ''kooperativt
undantag'' vilket inte ansågs tillämpligt på just
konsumentkooperativ detaljhandel).
Utskottet anförde (1992/93:NU17, s. 15):
Såsom framgår av propositionen är inte avsikten att ett
samarbete om sådana åtgärder som är nödvändiga i en
process syftande till en effektivisering av produktionen eller
distributionen skall förhindras.... Utskottet konstaterar att
formuleringen i 6 § tar sikte enbart på det slags samarbete
etc. som skall vara förbjudet.... Något skäl att i
förbudsbestämmelsen närmre ange sådant samarbete vars
positiva effekter övervägar finns inte. Lydelsen i 6 § innebär
att det i första hand ankommer på företagen själva att
bedöma samarbetet från konkurrensrättslig utgångspunkt.
Om osäkerhet råder kan avtalet anmälas till
Konkurrensverket som får besluta om undantag från
förbudet.
Utskottet sammanfattade riksdagens mening sålunda:
Enligt utskottets uppfattning är det självfallet angeläget
att sådant samarbete som innebär effektivisering inom en
näringsgren skall tillåtas om de gynnsamma effekterna
därav samtidigt kommer konsumenterna till godo bl.a.
genom lägre priser, och om villkoren för undantag i övrigt
är uppfyllda. Detta synsätt kommer till uttryck i den
undantagsbestämmeler i 8 § som är kopplad till
förbudsregeln. Utskottet anser sålunda att något ytterligare
förtydligande av det slag som begärs i motionen inte
behövs....
Behov av ytterligare klargörande av den rättsliga
ställningen för kooperativ samverkan i och mellan
ekonomiska föreningar
Enligt vår bestämda uppfattning innbär
konkurrenslagens bestämmelser tillsammans med
näringsutskottets uttalande enligt ovan, att sådant
kooperativt samarbete i federativ form som medför
konsumentnytta på i lagen närmare angivet sätt, i och för
sig och alltfort är tillåtet utan att särskilt undantag
erfordras. Detta vårt konstaterande kan dessutom grundas
på det faktum, att medlemmarna i en ekonomisk förening
eller föreningarna i en federation inte konkurrerar
inbördes. De hålls tvärtom, som framgick av
konkurrenskommitténs huvudbetänkande enligt ovan,
''samman genom t.ex. centralt fastställda stadgar,
gemensamma varumärken och ett enhetligt
marknadsuppträdande''. Först i det fall en förening eller
federationen ingår avtal eller tillämpar förfarande med en
ur federationens synpunkt tredje part, kan förfarandet
enligt vårt förmenande eventuellt träffas av förbuden och
därmed undantagen i konkurrenslagen.
Denna uppfattning överensstämmer också med
tolkningen av artikel 58:2 i Romfördraget. I det s.k.
pälsdjursmålet i EG-domstolen slogs t.ex. den princip fast,
att varje kooperativ själv bestämmer sin organistion. Det är
således inte organisationen, t.ex. den federativa strukturen,
i sig som konstituerar ett förbud, utan först den
omständigheten att organisationen skulle komma att
missbruka sin ställning på marknaden.
Enligt konkurrenslagen avses med företag också
ekonomisk förening och sammanslutning av företag. Den
ekonomiska föreningen har, som inledningsvis framgått,
helt andra syften än aktiebolaget. Federationen har i sin tur
och som framgått, andra mål än koncernen. Föreningens
eller federationens medlemmar konkurrerar inte inbördes.
Konkurrenslagen bör därför nu skyndsamt kompletteras
med en bestämmelse med innebörd att samverkan i
ekonomisk förening erkänns samt att med sammanslutning
av företag inte avses federativ samverkan mellan
ekonomiska föreningar eller att rättsläget på annat lämpligt
sätt klargörs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att konkurrenslagen skyndsamt
bör kompletteras med en bestämmelse med innebörd att
samverkan i ekonomisk förening erkänns,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att med sammanslutning av
företag enligt konkurrenslagen inte bör avses federativ
samverkan mellan ekonomiska föreningar, eller att
rättsläget i konkurrenslagen beträffande samverkan i och
mellan ekonomiska föreningar i federationer på annat
lämpligt sätt bör klargöras.
Stockholm den 24 januari 1994
Roland Sundgren (s)
Marianne Carlström (s)
Björn Ericson (s)
Lisbet Calner (s)
Sigrid Bolkéus (s)