med anledning av prop. 1993/94:162 Handel med el i konkurrens
Jag har med tillfredsställelse konstaterat propositionens
grundbudskap att där så är möjligt göra en kombination av
omoch avregleringar och öppna alla elnät för fri konkurrens
till båtnad för såväl hushållen som de industriella
avnämarna.
Jag har emellertid allvarliga erinringar mot att
regeringen i sin proposition inte tagit vederbörlig hänsyn till
alla de principiella frågor som måste analyseras och belysas
innan riksdagen kan gå till beslut beträffande
propositionen.
Regeringens energipolitiska beslut 1991 utgör grunden
för Sveriges energipolitik, enligt vilken landets
elförsörjning skall tryggas genom ett energisystem, som i
största möjliga utsträckning grundas på varaktiga, helst
inhemska och förnybara energikällor, såsom biobränslen,
vindkraftverk och anläggningar för utnyttjande av
solenergi. Detta innebär att användningen av kol, olja och
kärnbränsle skall minimeras. Kärnkraften skall enligt
riksdagsbeslut vara helt borta om 16 år. Stränga krav skall
ställas på säkerhet och omsorg om miljön
Hur denna av riksdagen 1991 antagna programförklaring
påverkas av förslagen i propositionen har överhuvudtaget ej
diskuterats Än mer anmärkningsvärt är att regeringen inte
med en rad berör den mycket känsliga
kärnkraftsproblematiken. Det går inte att blunda för att
kärnkraften i dag ansvarar för cirka hälften av den svenska
elproduktionen. Vi anser det fel att i dag lägga fast en i och
för sig nödvändig liberalisering av vår energipolitik utan att
närmare diskutera de politiska förutsättningarna för den
framtida produktionen av elkraft.
En annan pricipiell fråga, som lämnats i skymundan är
hur goda förutsättningarna är att konkurrensutsätta
marknadsföring och produktion av el, när marknaden
nästan helt behärskas av sex aktörer, av vilka de två största,
Vattenfall AB och Sydkraft, står för 75 %
marknadstäckning. En praktfull oligopolsituation. Jag
anser att det inte är realistiskt att införa omreglering av
elmarknaden och på något längre sikt införa en kraftbörs
när de två jättarna enkelt kan manipulera de mindre
kraftleverantörerna.
Det är ett steg i rätt riktning att det gamla Vattenfall
delats upp i Vattenfall AB och Svenska Kraftnät med ansvar
för driften av det s.k. stornätet. Nu gäller det emellertid för
regeringen att antingen gå vidare och privatisera Vattenfall
eller låta det utvecklas i sin nuvarande form. Jag anser att
det är en förutsättning för om- och avregleringen av
elmarknaden enligt propositionen att Vattenfall
privatiseras. Det torde emellertid vara svårt att hitta
finansiellt tillräckligt starka investerare samtidigt som det
gäller att hantera kärnkraftsfrågan på ett politiskt
godtagbart sätt. Jag skulle därför gärna se denna fråga
vidare belyst t ex i ett engelskt perspektiv. Där har alla
kärnkraftverk sammanförts i ett bolag under statlig kontroll
medan övriga kraftproduktionsanläggningar inordnats
under två privatiserade bolag.
I dag äger den tyska storkoncernen Veba genom sitt
dotterbolag Preussen Elektra 16 %
i Sydkraft. Veba är med en försäljning på 242
miljarder 1992 Europas 11 största företagsgrupp. Veba har
en halv miljon aktieägare och är Europas i särklass största
aktör inom energiområdet. Det torde inte vara orealistiskt
att räkna med att Veba kan bli majoritetsaktieägare i
Sydkraft och därmed förlorar Sverige kontrollen över
kärnkraftverket i Barsebäck. Detta tvingas man kanske
acceptera i vårt nya Europa, men frågor som dessa måste
först diskuteras på hemmaplan. En annan fråga av vikt är
prissättningen vid export. Regeringen har i sin proposition
föreslagit en generell anmälningsplikt beträffande
långsiktiga exportkontrakt. Vi frågar oss om detta vapen är
tillräckligt vasst för att rå på företeelser som
underfakturering av kraft till utlandet.
Det gäller enligt min mening att skynda långsamt med
den föreslagna avregleringen. Det är knappast realistiskt att
över natten etablera en elbörs, som kommer att domineras
av de två stora Vattenfall och Sydkraft. I propositionen kan
man läsa att erfarenheterna från den norska elmarknaden
är övervägande positiva. Studerar man närmare vad som
hänt de senaste veckorna får man dock en något annan bild.
Efter introduktionen av den norska elbörsen i oktober 1992
låg priset per kWh på cirka 10 norska öre. Det sjönk under
sommaren 1993 till cirka 3 öre för att sedan stiga rakt uppåt
till en topp i februari 1994 på ej mindre än 44 öre. Denna
prisökning stämmer också med en mer långsiktig tendens.
Detta norska exemplet pekar på att en kraftbörs lika gärna
kan slå åt fel håll och i stället avsevärt öka kostnaderna för
icke minst de små förbrukarna dvs. hushållen.
Jag anser, att regeringen i sin proposition glidit helt förbi
de stora övergripande frågorna som vi diskuterat ovan och
i stället koncentrerat sig på frågeställningar som i dag utan
mer utförliga underlag kan finnas vara irrelevanta och för
tidigt väckta. Jag efterlyser därför en konsekvensanalys som
tar fasta på hur en avreglerad elmarknad enligt regeringens
förslag kommer att påverka den enskilde konsumenten
såväl små som stora professionella avnämnare.
Med hänsyn till det bristande beslutsunderlaget anser
jag att propositionen bör avslås.