Den del av den svenska industrin som överlevt de
senaste årens kraftiga industriutslagning går nu bra. Det är
dock få som förväntar sig att den skall kunna skapa
sysselsättning till större delen av Sveriges arbetslösa. Det
råder en betydande enighet om att Sverige behöver många
nya företag med avancerade produkter som kan bidra till en
snabb tillväxt på exportmarknaderna trots att Sverige
fortfarande har ett relativt högt löneläge.
Den höga arbetslösheten gör det ytterst önskvärt att nya
företag skapas runt nya produkter med stor
tillväxtpotential.
Behovet av ett radikalt nytänkande kanske bäst belyses
av att Sverige under de senaste tjugo åren industriellt klarat
sig sämst av alla jämförbara länder. Under 1980-talet sjönk
de svenska reallönerna samtidigt som de svenska
marknadsandelarna föll.
Jag vill i detta sammanhang framhålla att det finns ett
sätt att stimulera nya industrier i Sverige som prövats i liten
skala sedan 1980 och som visat sig vara en god affär för det
svenska folkhushållet.
Idén är enkel. Man har gett ett fåtal tjänstemän, i statliga
stiftelser och verk, rätten att låna ut pengar, utan säkerhet,
till personer som har tillräckligt bra industriellt
utvecklingsbara idéer och som har de personliga egenskaper
som krävs för att driva upp ett företag till lönsamhet.
Detta försök med NUTEK:s och Industrifondens
utlåning till innovatörer är intressant. Genom att staten
lånar ut pengar till innovatören eller den teknikorienterade
småföretagaren kan denne behålla sitt oberoende samtidigt
som samhället får exportintäkter, industrijobb och därmed
även högre skatteintäkter.
Den samhällsekonomiska lönsamheten av denna
långivning är mycket god. En uppföljning av den utlåning
som sedan 1979 i huvudsak skötts av en enda handläggare,
vid nuvarande NUTEK, kan illustrera potentialen.
Handläggaren har varje år ordnat lån på ca 10 miljoner
i dagens penningvärde till innovatörer som i några fall, i ett
senare skede, även lånat mer pengar via Industrifonden. De
14 största av de företag som startats med lån på
rekommendation av denne enda handläggare omsatte 1991
ca 1 411 miljoner, vilket var 424 miljoner mer än föregående
år. Under ett år, då den svenska industrin befann sig i en
svår kris, ökade dessa företag sin omsättning med 42 %.
Detta kan omräknas till ca 280 nya industrijobb. Dessutom
betalade bolagen ca 190 miljoner i socialavgifter och
preliminärskatter.
Eftersom pengar bör satsas där de gör störst nytta borde
statlig långivning till företagsledande innovatörer
expanderas. Staten är en av flera tänkbara finansiärer av
svenska innovatörer med företagsledarkapacitet. Men det
är viktigt att poängtera att den svenska staten -- eller
snarare det svenska folkhushållet -- kan tjäna på sådana
riktade satsningar.
Ett sätt att systematiskt utnyttja dessa erfarenheter vore
att skapa ett antal nya parallella innovationsstiftelser med
uppgift att låna ut pengar till personer eller små företag som
bedöms kombinera kommersiellt och tekniskt starka
produkter med företagsledarförmåga.
Det är vitalt att sådana nya innovationsstiftelser leds av
personer som har framgångsrik erfarenhet av att just
bedöma kombinationen av uppfinnare och uppfinning. Det
är svårt att bedöma potentiella företag. Bristen på vana och
duktiga handläggare gör att en annan av stiftelsernas viktiga
uppgifter blir att öva upp nya handläggare.
Stiftelseformen är att föredra eftersom det är väsentligt
att projekt väljs efter bedömd förmåga att generera intäkter
och sysselsättning. Genom stiftelseformen kan
verksamheten göras oberoende av kortsiktiga politiska
önskemål om att t.ex. satsa medel i för tillfället
opinionsmässigt opportuna områden eller i företag med
akuta lönsamhetsproblem. Varvskrispolitiken kan tjäna
som ett varnande exempel.
Flera parallella stiftelser innebär att inte bara en kanal
och bedömningsmodell står till innovatörens och
nyföretagarens förfogande. Alla verksamheter mår väl av
att tvingas mäta sin effektivitet mot andra.
Den stora svagheten med 80- och 90-talets lån till
innovatörer och små teknikföretag har varit kravet att
låntagaren skall hålla med 50 % av finansieringen själv eller
tillsammans med privata medfinansiärer. Företag som
inledningsvis behöver utveckla en ny teknik behöver ofta ett
tiotal miljoner för att komma till lönsamhet och det är en
försvinnande liten andel av Sveriges tekniskt och
företagsledningsmässigt begåvade personer som kan ställa
upp med några egna miljoner. Det är också en ytterst liten
andel av dessa personer som inte hellre driver ett litet
konsultföretag än gör sig beroende av en privat finansiär.
Svenska entreprenörer har vid internationella jämförelser
visat sig prioritera oberoende extremt högt och visat ett
jämfört med andra länders entreprenörer begränsat intresse
för att tjäna pengar eller röna andras uppskattning.
Satsningen av 6,5 miljarder på kapitalmarknadsbolagen
Atle och Bure skulle kanske lett till ett snabbväxande
nyföretagande runt nya produkter om den gjorts i USA men
kom i den svenska miljön att bli ganska verkningslös vad
avser igångsättande av nya teknikbaserade företag.
En stor del av den möjliga svenska tillväxten i svensk
industri synes ligga i att skapa många snabbväxande företag
runt nya, helst patentskyddade produkter. Endast udda
tillfälligheter kan väntas förmå utländska intressenter att
lägga utveckling och tillverkning av så attraktiva produkter
i Sverige.
Vi bör därför skapa ett klimat som förmår personer i
Sverige som skulle kunna skapa sådana företag att verkligen
försöka. Detta förutsätter att vi skapar
finansieringsmetoder som är anpassade till dessa personers
motivation och drivkrafter, bl.a. en rimlig möjlighet att nå
lönsamhet utan att förlora kontrollen över företaget.
Dessutom skall de kunna nå målet utan stora personliga
förmögenheter och utan att riskera personlig konkurs.
Slutligen anser jag att de skall kunna vända sig till ett antal
olika, oberoende finansiärer eller innovationsstiftelser.
Sammanfattningsvis går tankarna kring
innovationsstiftelser ut på att man skapar ett antal av
varandra oberoende stiftelser. Vitalt för sådana nya
stiftelser är att de byggs upp runt kunniga personer som har
framgångsrik erfarenhet av att just bedöma kombinationen
av uppfinnare och uppfinning.
De villkorslån som stiftelserna skulle dela ut skulle
kunna finansieras genom ännu outnyttjade medel från t.ex.
Fond 92-94. Den börsuppgång som varit innebär att
kapitalet är större nu än vad man tidigare beräknat.
Om flera nya innovationsstiftelser skulle bildas med rätt
att bevilja anslag till innovatörer skulle de kunna öka
möjligheten för innovatörer att utveckla sina idéer i Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om innovationsstiftelser.
Stockholm den 24 januari 1994
Kjell Johansson (fp)