Vi avverkar och förädlar endast ca 65 miljoner av en
tillväxt på ca 100 miljoner kubikmeter skog per år. En del
av tillväxten beror av kvävenedfall som göder skogen. För
mycket kvävenedfall liksom andra miljöbelastningar ger
skador som på sina håll ökar på ett sätt som är ytterst
oroande. Naturvärden sätter gränser för hur hårt skogen
kan skattas på tillväxt osv. Men även med marginal för
sådant har vi en uthållig tillväxt i skogen som inte utnyttjas
fullt ut.
Situationen är inte unik för Sverige. Vissa bedömningar
innebär, att det om några år kommer att finnas en miljard
kubikmeter avverkningsmogen skog inom EG- och EFTA-
länderna tillsammans, som saknar avsättning.
Konkurrensen från sydliga länder med snabb tillväxt i
skogen väntas öka. Kretsloppstänkande i Europas länder
skapar återbruk av trä och papper som ger en ny och
annorlunda konkurrent till skogsråvaran, producerad just
där förbrukningen finns och marknaderna för förädlade
produkter är som störst.
Ökande miljökrav väntas samtidigt begränsa
virkesproduktionen i Sydostasien, i Canada och i andra
länder runt Stillahavsbassängen. Expansion på nya och
avlägsna marknader kräver mycket stora satsningar.
Samtidigt kräver den hårdnande Europamarknaden med
större och mer krävande kunder en aktiv bevakning och
bearbetning. Kravet på framtidssatsningar ökar därför över
hela fältet. Om inte ett långtgående samarbete kan
etableras mellan de många små och medelstora enheterna
tvingar utvecklingen sannolikt fram drastiska
omstruktureringar av hela branscher.
Den växande omsorgen om miljö och naturresurser
påverkar skogsindustrin även på annat sätt. Ute i Europa
växer konsumenternas krav på garantier för att de varor de
köper producerats på ett miljöriktigt sätt. Så förutser t.ex.
sågverken att de inom bara något år måste kunna redovisa
var och hur sågtimret har odlats och hur det har avverkats
och hanterats vidare, om det alls skall kunna säljas på den
viktiga tyska marknaden.
Även om framtiden skulle gestalta sig delvis annorlunda
blir slutsatsen för svensk skogsindustri densamma. Det är
bara genom att satsa på en miljöriktig produktion av
kvalitetsråvara och mer av kunskapsbaserad
vidareförädling som vår nuvarande skogsindustri kan
fortsätta att stå för mer än hälften av det svenska
exportnettot. I takt med att pappersindustrin kan väntas
öka sin användning av returpapper som råvara förskjuts
sannolikt massaproduktionen mot kvalitetsfibrer. Samtidigt
kan den träförädlande industrin behöva öka sin andel för att
vi skall utnyttja vår skogsråvara och dess
kvalitetsegenskaper fullt ut. Det finns dock viss osäkerhet
om utvecklingen av tillgången på skogsråvaran i ett
långsiktigt perspektiv. Av den anledningen bör en
fördjupad utredning komma till stånd.
Det är inte givet att ökat ekonomiskt utbyte genom
förädling och mer kunskapsinnehåll i produkterna medför
att den använda volymen råvara ökar. Inriktning på
kvalitetsprodukter med högt saluvärde i traditionella
branscher kan till och med göra att motsatsen blir fallet. För
att utnyttja volymen skogsråvaran fullt ut och på så sätt
hålla uppe skogens värde som ekonomisk bas för våra
skogsbygder krävs därför nya avsättningsområden och nya
typer av förädlande industrier. Skogsbränsle är en viktig del
av vår bioenergibas. Förädling till flytande drivmedel
kommer att behövas. På sikt måste alltmer av olja och kol
ersättas av biomassa som bas för kemisk industri,
framställning av plaster m.m. Den moderna biotekniken,
som kan väntas ge helt nya metoder att förädla biomassa,
är inte alltför avlägsen.
Vi tror därför inte att det räcker med ökade satsningar
på de två nuvarande huvudgrenarna av skogsbaserad
industri, hur nödvändiga dessa än är. Sverige som nation
måste också förbereda för framtiden genom att utveckla nya
förädlingskedjor med skogen som råvarubas. Det kräver ett
brett statligt program med betydande insatser av forskning,
utveckling och utbildning som bas och direkt industristöd
som riktat och tidsbegränsat komplement.
Ett sådant program är avgörande viktigt för hela landet
i ett närings- och handelspolitiskt perspektiv. Skogen och
skogsindustrin har också stor regional betydelse. En
vidareutveckling av den träförädlande industrin ger på kort
sikt både stabilare avsättning av skogsråvaran och ökad
sysselsättning i skogsbygderna. I skogslänen ger den
långsammare tillväxttakten den sorts kvalitetsvirke som en
framgångsrik träförädlande industri behöver. Från denna
synpunkt finns landets optimala betingelser för
skogsproduktion i Gävle-Dalaregionen. De statliga
stödinsatserna via TRÄTEK m.m. är dock koncentrerade
till andra regioner. I samband med att stödet till
kompetenscentra, utbildning och forskning byggs bör en
avsevärd del av de nya resurserna dirigeras till Gävle-
Dalaregionen.Massa- och pappersindustrin består av
storföretag med egen förmåga till förnyelse och egen insats
på FoU. Den statliga basen för forskning och utbildning bör
stärkas samtidigt som industrins egen FoU-insats bör öka
väsentligt. Frågorna är utredda (DS 1991:62 och SOU
1991:83). Ett akut och bestående problem är uppenbarligen
att skapa balans mellan industrins behov och produktion av
barrved, lövved etc. Forskning och utveckling inom
skogsproduktion och skogsteknik är därför av stor
betydelse. Från den synpunkten är neddragningarna vid
SLU:s enhet i Garpenberg, som har just denna inriktning,
mycket oroande. Åtgärder bör vidtas för att stärka
enheterna, något som innebär att befintliga lokalresurser
m.m. också utnyttjas effektivt. Den träförädlande
industrin -- sågverken, snickeriindustrin etc -- har stor andel
små- och medelstora företag och mycket svag egen FoU.
Branschforskningen inom TRÄTEK är viktig men
underdimensionerad i förhållande till de framtidsinriktade
behoven. Sågverken har f.n. god avsättning och föga tid för
utvecklingsarbete. Snickeriindustrin, framför allt i regioner
som Dalarna, där den varit inriktad mot hemmamarknad
och byggverksamhet, är däremot på väg att i viktiga delar
slås ut. För den träförädlande industrin krävs därför både
riktade, snabba åtgärder och långsiktiga satsningar.
Åtgärderna bör syfta både till en kraftfull bearbetning av
nya marknader som EES-avtalet öppnar, en snabb
komptensuppbyggnad i företagen och långsiktig utveckling
till en ekologiskt anpassad, kunskaps- och designintensiv
produktion med hög konkurrensförmåga.
SAF och LO-distrikten i Gävle-Dalaregionen är redan
på gång med uppbyggnad av ett handelshus för
marknadsbearbetning. Mellanskog gör betydelsefulla
insatser i förädlingsledet för att öka avsättningen av sin
råvara. Ökat stöd behövs. Snabb kompetensökning bör
kunna kombineras med arbetsmarknadsåtgärder genom att
små- och medelstora företag erbjuds ekonomiskt stöd för
att anställa civil- eller högskoleingenjörer under en
treårsperiod. Det första halvåret bör staten stå för 75 % av
kostnaden och därefter en avtrappande andel. Den
långsiktiga utvecklingen bör stödjas genom en minst 50 %-
ig ökning av TRÄTEK varvid staten under den första
treårsperioden bör stå för 75 % av de ökade kostnaderna.
Inom Gävle-Dalaregionen pågår arbete med att utveckla
samarbetet mellan Högskolorna i Falun/Borlänge och
Gävle/Sandviken samt de tre nationella universitet som
efter delningen av Byggforskningsinstitutet i Gävle har egen
forskningsverksamhet i regionen förutom Sveriges
Lantbruksuniversitet som redan tidigare har sin enhet i
Garpenberg också Uppsala Universitet och Tekniska
högskolan i Stockholm, KTH. Ökningen av stödet till
TRÄTEK bör bl.a. förknippas med villkor att TRÄTEK i
samverkan med högskolorna och branschen bygger upp
verksamhet i Gävle-Dalaregionen.
Vi förutsätter att NUTEK ges resurser att återstarta ett
branschprogram för den träförädlande industrin. För att
möta regionala behov bör länsstyrelserna i Kopparbergs och
Gävleborgs län tillföras särskilda resurser. Det kan gälla
både att stötta företag som håller på att slås ut och framför
allt att stimulera och stödja samverkan mellan företagen i
syfte att nå styrka på marknaden och en snabbare teknisk
utveckling. Uppbyggnad av kompetenscentra kan drivas
fram i samarbete mellan bransch, högskolor och TRÄTEK.
Även gymnasierna och Landstingets naturbruks- och
skogsutbildning bör dras in i samverkan.
För Länsstyrelserna i Gävle-Dalaregionen föreslår vi en
treårssatsning om tillsammans 100 miljoner kronor utöver
ordinarie länsanslag.Utnyttjandet av skogen som
energikälla är under utveckling. Flera anläggningar är i drift
i Gävle-Dalaregionen, bl.a. genom insatser från
Mellanskog, landsting och åtskilliga kommuner och företag.
Fortsatt stöd till investeringar i anläggningar är nödvändigt
om denna marknad för skogsråvara skall utvecklas så som
behövs.
Även den småskaliga användningen behöver utvecklas,
bl.a. för att ersätta elvärme i småhusen. Här behövs både
teknisk utveckling för att möjliggöra miljövänlig,
bränsleeffektiv eldning och organisatorisk utveckling för att
skapa bränsleförsörjning för lokala marknader.
Okonventionella lösningar med samverkan mellan
fastighetsägare, kommuner och lokala skogsägare/
jordbrukare som entreprenörer prövas i Dalarna med stöd
av Länsstyrelsen. Möjligheterna att ordna in hanteringen i
ett bredare lokalt kretsloppstänkande bör prövas.
På inte alltför lång sikt måste användningen av
biobaserade drivmedel öka i transportsektorn. Både skogen
och nya jordbruksgrödor kan bilda råvarubas för en ny
drivmedelsindustri. Frågan har ältats i flera utredningar
utan nämnvärt resultat. Planering för en drivmedelsfabrik
pågår i Hedemora. Mellanskog är engagerat i motsvarande
utveckling i flera kommuner i Gävleborgs län. Det är
angeläget att sådana initiativ kan utvecklas samtidigt som
forskningen fortsätter.
Vi föreslår att länsstyrelserna i Gävle-Dalaregionen
tilldelas ytterligare 50 miljoner kronor för en treårsperiod
för att stödja utveckling inom energiområdet.Även den
mer avlägsna framtiden måste förberedas nu. Bioteknikens
industriella möjligheter måste utforskas. I det långa
perspektivet kan man inte skilja skogsproduktion från
annan biobaserad produktion. Nya bryggor måste slås
mellan forskning och utbildning som är inriktad på
industriell utveckling och sådan, som är inriktad på
biologisk areell produktion -- framtidens viktigaste
industriella råvarubas. Hur detta skall åstadkommas bör
göras till föremål för en bred och förutsättningslös
parlamentarisk utredning.
Ett mål bör vara att bryta den snäva sektoriseringen i
forskning, utbildning och näringsliv. För detta krävs ett
radikalt nytänkande. Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU,
söker sig i riktning mot att bli ett naturresursuniversitet.
Utvecklingen är dock långsam och hårt uppbunden i den
traditionella organisationen med en skogs- och en
lantbruksfakultet. Kopplingarna till det industriella
systemet domineras av traditionell skogsindustri och
livsmedelsindustri. Vi föreslår därför att det skapas ett nytt
naturresurs-industri-universitet genom att slå samman SLU
och en befintlig eller en nyskapad teknisk högskola. Med en
sådan kombination skulle Sverige få en ''thinktank'' med
fokusering just på kombinationen av framtidsfronten.
En sådan ''thinktank'' bör arbeta också med regionala
enheter för att kunna utveckla förmågan att utnyttja
specifika naturtillgångar maximalt. En sådan enhet skulle
kunna byggas med SLU:s nuvarande enhet i Garpenberg
och ingenjörsutbildningar inom Gävle-Dalaregionen som
bas. Motsvarande möjligheter finns på andra håll i landet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av forskning om och
utveckling av skogsråvarans användning.
Stockholm den 21 januari 1994
Per Erik Granström (s)
Inger Hestvik (s)
Iréne Vestlund (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Leo Persson (s)
Karl Hagström (s)