Bevakningslagen har i allt väsentligt givits en inriktning
på att skapa trygghet för bevakningsföretagens kunder. Den
som köper tjänster av ett bevakningsföretag skall genom
samhällets kontroll m.m. få en viss garanti för att företaget
kan fullgöra sin uppgift på ett seriöst sätt och att dess
personal uppfyller vissa krav.
Bevakningslagens primära syfte är att reglera
förhållanden mellan säljare och köpare. Många inslag i
bevakningslagen har tillkommit för att i detta syfte reglera
hur bevakningsverksamheten skall utföras gentemot tredje
man.
Bevakningslagen borde inte enbart vara ett instrument
som skall reglera förhållandet mellan beställaren och
entreprenören, köparen och säljaren. Lagen borde ges en
klarare profil i de delar den gäller förhållanden gentemot
tredje man.
Bevakningsuppgifterna gäller vanligen gentemot
''allmänheten''. Detta gäller oavsett om verksamheten
bedrivs i egen regi eller genom entreprenad. Att då enbart
ställa krav på verksamheten när den sker i form av köp av
tjänster och inte i egen regi är principiellt felaktigt.
Det måste anses som otillfredsställande att en
bevakningsverksamhet, som organiseras som en del i ett
företag och där allmänheten berörs av verksamheten, inte
omfattas av bevakningslagen. Av samma skäl är det
undantag som i dag gäller för bevakning som utförs av
kommunal myndighet tveksamt. De ställda kraven på
kompetens med mera bör därför ges en generell räckvidd
och omfatta all bevakningsverksamhet som berör tredje
man.
Frågan om auktorisation prövas av länsstyrelsen i det län
där företagets ledning har sitt säte. Denna länsstyrelse
svarar sedan även för tillsynen av företaget. Detta innebär
främst tillsyn av förhållanden som inte är enhetliga. Det kan
konstateras att tillsynsverksamheten såsom den i dag utförs
är mycket varierad, såväl till innehåll som till effektivitet.
Verksamheten är dessutom svår att överblicka.
En verksamhet som ligger mycket nära
bevakningsverksamhet och inte sällan utövas i samma
företag eller i koncernförhållande är utveckling, installation
och drift av larmanläggningar.
Larminstallationsverksamhet m.m. får inte bedrivas utan
tillstånd av polismyndigheten på den ort där verksamhetens
ledning finns. Denna polismyndighet utövar också tillsyn
över verksamheten. Dock gäller att staten och auktoriserat
bevakningsföretag ej behöver tillstånd.
Enligt min uppfattning är
larminstallationsverksamheten inte en sådan snävt
begränsad verksamhet att polismyndigheten i den ort där
verksamhetens ledning skall utövas på ett rationellt och
smidigt sätt kan fullgöra sina uppgifter. Det är vidare
mindre lämpligt att verksamheter som i sin praktiska
utövning är så näraliggande när det gäller till exempel
tillstånd och tillsyn hanteras av olika organ. Tillstånds- och
tillsynsverksamheten bör med fördel administrativt
samordnas för bevaknings- och larmföretag.
I vissa avseenden finns emellertid likheter mellan
bevakningslagen och lagen om larminstallationer.
Bevakningsverksamhet i egen regi har ovan diskuterats och
kritiserats. Samma principiella brist har lagen om
larminstallationer. Enligt denna lag avses med
larminstallationsverksamhet yrkesmässig verksamhet för
installation, montering, reparation eller ändring av
larmanläggning. Begreppet yrkesmässig innebär en
avgränsning på så sätt att egen-regi-sektorn icke omfattas av
lagen. De åligganden som en larminnehavare är skyldig att
iaktta bör inte vara beroende av om
installationsverksamheten utförts som yrkesmässig
verksamhet eller i egen regi.
För regleringen av tystnadsplikten i ett
bevakningsföretag gäller att den inte är heltäckande och
vidare att den är olika med hänsyn till vilka arbetsuppgifter
som utförs. Enligt min mening bör tystnadsplikten vara
offentligrättsligt reglerad. En sådan i lag ålagd tystnadsplikt
bör avse samtliga -- såväl personal som föreståndaren för
verksamheten samt styrelseledamöter. Tystnadsplikten bör
vara ensartad i ett larmföretag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn och
samordning av lagen om bevakningsföretag och lagen om
larminstallationer, i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 21 januari 1994
Per Olof Håkansson (s)