Antalet kontoslag som bankerna erbjuder sina kunder
växer alltmer, och det är svårt för den enskilde bankkunden
att från tid till annan veta om den sparform som han en gång
valt ger honom den bästa räntan. Den som en gång satt in
pengar på en viss typ av konto i syfte att få högsta bankränta
kan inte vara säker på att det förblir så. När bankerna stolt
annonserar om att inlåningsräntan höjts avser detta i många
fall endast nya kontoslag medan räntenivån på äldre typer
av konton bibehålls oförändrad eller endast höjs marginellt.
Den enskilde bankkunden kan i sådana fall bibringas den
felaktiga uppfattningen att också han kommit i fullt
åtnjutande av den belutade räntehöjningen, medan det i
själva verket krävts att han överfört pengarna från sitt
gamla konto till det nya kontoslaget. Till saken hör också
att det inte är ovanligt att bankerna kräver särskilda avgifter
för att flytta över innestående medel från ett konto till ett
annat.
För att göra det möjligt för den enskilde bankkunden att
åtminstone varje år få tillfälle att överväga om han har sina
sparmedel på ett konto som ger honom högsta ränta, anser
jag att det borde införas en ordning som innebär att
bankerna är skyldiga att på det kontoutdrag, som i samband
med varje årsskifte tillställs alla kontohavare, tydligt ange
inte bara räntans storlek utan också den gällande
räntesatsen för ifrågavarande kontoslag. På samma sätt som
en kreditgivare vid marknadsföring beträffande kredit är
skyldig enligt konsumentkreditlagen (1977:981) att lämna
information om den effektiva räntan för en kredit skulle
bankerna således vara skyldiga att lämna uppgift om
gällande inlåningsränta. Med hjälp av denna enkla uppgift
skulle bankkunden snabbt kunna göra en jämförelse med
räntorna på andra kontoslag och föranstalta om de
omplaceringar som han finner erforderliga. Genom det nya
skattesystemet, som bl.a. innebär att intresset för
långsiktigt banksparande har ökat, bör betydelsen av en
sådan information också öka hos banksparare. Den
förordade uppgiftsskyldigheten skulle även bidra till att
främja konkurrensen mellan olika banker och vara en från
konsumentsynpunkt nyttig prisinformation. Bankernas
kostnader för den sålunda förordade
informationsskyldigheten måste anses som försumbar.
Det torde få ankomma på regeringen att närmare utreda
hur frågan skall lösas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skyldighet för bankerna att en
gång per år, t.ex. i det årliga deklarationsbeskedet,
informera om räntenivån på sparkonton etc.