Riksdagens energipolitiska beslut 1991 utgör grunden för vårt lands energipolitik. Elförsörjningen skall tryggas genom ett energisystem som grundas på varaktiga, helst inhemska och förnybara energikällor samt en effektiv energihushållning.
Kärnkraften skall vara avvecklad 2010 och användningen av kol och olja skall minimeras. In kommer i stället förnybar energi såsom vatten- och vindkraft, biobränsleanläggningar, värmekraft m m.
Tillkomsten av småskalig förnybar elenergi och redan gjorda satsningar på små produktionsanläggningar under de senare åren måste ges goda förutsättningar till fortsatt drift. Tillkomsten av nya anläggningar av detta slag måste också stimuleras. En sådan utveckling är i överensstämmelse med de senaste årens energipolitiska beslut.
Villkoren för de små elproducenterna förbättrades i och med införande av mottagningsplikt som dröjde många år efter att detta aktualiserades av centern på 70-talet. I regeringens förslag till lag om handel med el föreslås ett helt nytt system för eldistributionen vilket också påverkar villkoren för de små producenterna. Under en övergångsperiod på tre år skall vissa särskilda villkor gälla. I propositionen förutses också att det kan bli problem när mottagningsplikten upphör efter tre år och regeringen förutskickar att om det ''... föreligger behov av fortsatt garanterad avsättning till skäligt pris för el för de små elproducenterna bör lämpliga åtgärder vidtagas''.
De problem som kan förutses för de små producenterna är att dessa inte på en ''fri'' marknad har samma förutsättningar som större producenter och som innehavarna av leveranskoncessionerna. Stora aktörer har därmed ett överläge vad gäller prissättning över året garanterade leveranser. Av den anledningen har i ett flertal andra länder de små producenterna getts ett garanterat pris.
I det förslag som nu föreligger får nätmyndigheten en avgörande roll. Enligt min mening bör riksdagen vid sin behandling av propositionen ge regeringen till känna att nätmyndigheten på ett aktivt sätt bör stödja de små elproducenterna. Bl.a. gäller det de allmänna råd som skall utfärdas för beräkning av ersättning till små kraftproducenter. Likaså bör redan nu uttalas att frågan om grundtrygghet för de små elproducenterna följs upp omedelbart och inte i samband med treårsperiodens utgång. Eventuellt skulle en till fem år förlängd övergångsperiod kunna prövas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de små elkraftsproducenternas villkor.
Stockholm den 14 mars 1994 Bengt Kindbom (c)