Antalet konkurser och betalningsförelägganden har ökat
snabbt de senaste åren. Den djupa lågkonjunkturen är i
första hand orsaken till detta.
Enligt i dag gällande regler går alltid staten före andra
s.k. oprioriterade fordringsägare vid konkursutdelning och
betalningsföreläggande. D.v.s. varuleverantörer,
hantverkare, hyresvärdar m.fl. får i de flesta fall ingen eller
mycket liten utdelning. Dessa har därmed ofta drabbats
hårt av andra företags konkurser. Många ''kedjekonkurser''
hade förmodligen kunnat undvikas om underleverantörer
haft en mer prioriterad ställning.
Det bör mot denna bakgrund vara rimligt, att en översyn
görs av gällande regler vad gäller skatters och avgifters
prioritet vid konkurs och betalningsföreläggande.
1991 uppgick statens fordringar i konkurser till cirka 170
miljoner kronor (vilket kan jämföras med den totala
uppbörden i form av skatter och avgifter samma år, som
uppgick till 757 miljarder kronor). Enligt en grov
uppskattning uppgick enskilda leverantörers fordringar till
drygt 6 miljarder kronor.
Jag anser att enskilda fordringsägare bör få en starkare
ställning framför staten än vad som är fallet i dag. Staten
har ändå en mycket stark ställning och stora möjligheter till
insyn via Kronofogdemyndigheten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förmånsrätt vid
konkursutdelning och betalningsföreläggande.