med anledning av prop. 1993/94:109 Fotografirättens integration i upphovsrättslagen
I propositionen föreslås att skyddet för fotografier med
konstnärligt värde (''fotografier med verkshöjd'') skall få
samma skydd som annat konstnärligt skapande. Det är
utmärkt.
I propositionen föreslås att skyddet för fotografier med
konstnärligt värde (''fotografier med verkshöjd'') skall få
samma skydd som annat konstnärligt skapande. Det är
utmärkt.
I propositionen föreslås också att icke-konstnärliga
fotografier (''fotografier utan verkshöjd'') skall få ett skydd
som är nästan lika starkt och som går längre än motsvarande
upphovsrätt på andra områden. Det ger fotografer en stark
ställning gentemot sina kunder, framför allt icke-
professionella kunder. Samtidigt kan fotografier som är
tagna på uppdrag av sådana kunder vara av privat eller
personlig natur.
Att icke-konstnärliga fotografier skall få ett så pass
starkt skydd kan i och för sig ifrågasättas. Varför skall ett
foto av ett hus ha ett starkare skydd än en teckning av
samma hus? Varför skall en person som håller i kameran för
stillbildsfilm ha ett bättre skydd än en som håller i kameran
för rörlig film? Den tekniska utvecklingen gör också
särskiljandet av rättigheter allt mindre relevant.
Stillvideotekniken finns redan hos våra större massmedia,
och är lanserad på privatmarknaden. Är en bild tagen med
stillvideokamera ett fotografi? Skall då en bild utklippt ur
något som är taget med annan videoteknik anses som ett
fotografi också? Skall en bild som via en videokamera
scannats in i en trycksak räknas som ett fotografi? Oavsett
dessa problem så kan man dock acceptera att skyddet för
icke-konstnärliga fotografier bevaras på samma nivå som
hittills, om än i annan lagstiftningsform, eftersom skyddet
funnits under lång tid, är väl känt och har fungerat utan
problem.
Ett viktigt skäl till att denna ordning fungerat bra är den
beställarregel som finns idag. Den har undanröjt de
orimliga effekter som kan uppstå av ett relativt långt gående
skydd av icke-konstnärliga fotografier och är väl förankrad
i det allmänna rättsmedvetandet. Trots detta föreslås att
den inte tas med i den nya lagstiftningen.
I propositionen argumenteras att beställarregeln kan
avskaffas eftersom så många av fotografiköparna numera är
professionella. Det är naturligtvis på sätt och vis riktigt.
Professionella köpare, som massmedieföretag och
reklambyråer, kommer knappast att ha några problem att
vid upphandling av fotograferingstjänster förhandla om sina
rättigheter.
Däremot finns det många icke-professionella
fotografiköpare som knappast kan föreställa sig att
rättigheterna för fotografier utförda på beställning är vitt
skilda från vad som gäller om man t.ex. beställer en
teckning, staty eller modell. Icke-professionella köpare är
privatpersoner, som kan tänkas beställa fotografier av
familjetilldragelser, eget hus eller liknande, men också
organisationer, som kanske beställer bilder av ett årsmöte,
institutioner, t.ex. skolor som beställer klassfoton och
liknande, samt åtskilliga företag och myndigheter som kan
beställa bilder för kommersiellt eller annat ändamål men
som gör det så pass sällan att de inte kan betraktas som
professionella köpare.
Om beställarregeln avskaffas kommer fotografen att ha
full förfoganderätt, och beställaren ingen annan
förfoganderätt än den som den ursprungliga beställningen
avsåg, om det inte särskilt avtalas.
I alla dessa situationer måste man räkna med att
fotografen har ett stort kunskapsövertag över köparen,
d.v.s. fotografen har lätt att förlita sig till lagstiftningen
samtidigt som risken är stor att köparen inte känner till
denna. Det ger fotografen full rätt att sälja bilder t.ex. av
familjefesten till en tidning, likaså av föreningsårsmötet
eller av företagets nya produktionsanläggning, om inte
köparen haft tillräckliga kunskaper att avtala bort denna
rättighet på förhand. På samma sätt riskerar en förening,
som beställer och betalar en fotograf för att ta en bild till en
tidning och som kanske många år efteråt använder bilden
till en utställning om föreningens histora, att bli stämd för
brott mot upphovsrätten.
Givetvis har fotografen i kraft av sin professionalism en
stark ställning också med bevarad beställarregel, men måste
då få kunden att acceptera avvikande villkor.
Skälen för att ta bort beställarregeln är enligt min
uppfattning betydligt svagare än de nackdelar som följer.
Detta visas också av att flera remissinstanser varit avvisande
till ett borttagande. Beställarregeln är väl känd och bör
behållas i den nya lagstiftningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att den s.k. beställarregeln i den
nuvarande 14 § fotografilagen införs i upphovsrättslagen.