''Konsumtion är meningen och målet med all
produktion. Producenternas intresse ska tillgodoses endast
i den mån det är nödvändigt för att tillgodose
konsumenternas intresse. Regeln är så självklar att varje
försök att bevisa den skulle te sig absurt''.
Så skriver Adam Smith i sitt berömda verk ''An inquiry
into te nature and causes of the Wealth of nations'' redan
1776. Tyvärr har politiker alltför ofta under historiens lopp
fallit till föga just för producenternas intressen.
Konsumentpolitik är egentligen ett uttryck just för detta.
Eftersom allmänintresset, konsumentintresset i det
vardagliga arbetet väger alltför lätt gentemot näringsidkares
och fackföreningars mer påtagligt uttalade krav måste ett
särskilt politikområde byggas upp för att i någon mån
motverka detta.
Det som ofta kallas välfärdstjänster, barnomsorg, skola,
sjukvård och omsorg är av tradition styrt av politiska
församlingar. På olika sätt försöker man från politikernas
sida reformera, förnya och konkurrensutsätta denna stora
och viktiga sektor. Det är bra. Men då måste man också hela
tiden ha i minnet vad syftet med produktionen av dessa
tjänster är -- nämligen konsumtion.
Eftersom prissättningen inom denna sektor skiljer sig
och (enligt de allra flestas mening) ska skilja sig från vanliga
tjänstesektorn, krävs i någon mening politisk styrning av
resurserna. Detta till trots måste beslutsfattare, politiker i
kommun, landsting och riksdag, hålla i minnet att
producenternas intressen ska tillgodoses endast i den mån
det är nödvändigt för att främja konsumenternas
intressen.Sålunda är barnomsorgen inte till för
socialförvaltningens personal, primärvården för
barnläkarna eller läkarsekreterarna eller skolan för lärarna.
Det är ett stort område av framförallt tjänster som nu
dyker upp i utkanten av det konsumentpolitiska intresset
och konsumenträttsliga området. Tidigare har den
offentliga sektorn i princip haft en monopolställning när det
gäller barnomsorg, skola, hemtjänst, sjukvård och annan
omsorg. Nu konkurrensutsätts dessa verksamheter genom
införande av entreprenader, ''peng''-system, kort sagt
genom att människor, dvs. konsumenter, själva får välja.
Tidigare har det varit helt klart för alla inblandade att
som konsument av dessa tjänster har man inte haft något att
säga till om och inga rättigheter. Med mössan i hand har vi
stått i dagisköer, börjat i den skola vi anvisats, besökt den
läkare och den vårdcentral vår gata hör till osv.
Nu ger vi oss ut i ett gungfly där det är klart att vi som
konsumenter har rätt att välja, men vad som följer med
denna rätt vet vi inte. Gäller alls någon av de lagar som finns
på det konsumenträttsliga området? Får grundskolorna
lova tillval som inte i praktiken erbjuds? Får kommunen
ändra i vad som i andra sammanhang skulle vara ett
ingånget avtal? Kan orimliga avtalsvillkor jämkas eller
lämnas utan avseende?
I ett vanligt förhållande mellan konsument och
näringsidkare är det uppenbart att man inte får utlova annat
än vad tjänsten kan hålla. När skolor marknadsförs inför
det fria skolvalet är det lite si och så med det. I ett vanligt
avtal är det självklart att villkoren under avtalsperioden inte
hur som helst får ändras. Ändå ändras t.ex öppettider med
kort varsel inom barnomsorgen.
Enligt marknadsföringslagen är erbjudanden av typ
''Köp 12 betala för 11'' förbjudna. Men många kommuner
kör i stället med ''Köp 11 betala för 12'', genom att ta ut 12
månadsavgifter trots krav på en månads semester för
dagisbarn.
Nog är det både rimligt och självklart att ett annat
rättsligt förhållande måste råda för offentligt hel- eller
delfinansierade tjänster som skola och dagis än för
privatfinansierade tjänster. Men att man ska vara helt
rättslös även i fortsättningen är orimligt.
Därför anser jag att den översyn av den
konsumenträttsliga lagstiftningen som nu pågår bör ges
tilläggsdirektiv att se över hur konsumenträtten kan
justeras så att den blir tillämplig även på de offentligt
producerade tjänsterna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsumentens rättigheter i
offentligt producerad tjänstesektor.