''Konsumtion är meningen och målet med all produktion. Producenternas intresse ska tillgodoses endast i den mån det är nödvändigt för att tillgodose konsumenternas intresse. Regeln är så självklar att varje försök att bevisa den skulle te sig absurt''.
Så skriver Adam Smith i sitt berömda verk ''An inquiry into te nature and causes of the Wealth of nations'' redan 1776. Tyvärr har politiker alltför ofta under historiens lopp fallit till föga just för producenternas intressen. Konsumentpolitik är egentligen ett uttryck just för detta. Eftersom allmänintresset, konsumentintresset i det vardagliga arbetet väger alltför lätt gentemot näringsidkares och fackföreningars mer påtagligt uttalade krav måste ett särskilt politikområde byggas upp för att i någon mån motverka detta.
Det som ofta kallas välfärdstjänster, barnomsorg, skola, sjukvård och omsorg är av tradition styrt av politiska församlingar. På olika sätt försöker man från politikernas sida reformera, förnya och konkurrensutsätta denna stora och viktiga sektor. Det är bra. Men då måste man också hela tiden ha i minnet vad syftet med produktionen av dessa tjänster är -- nämligen konsumtion.
Eftersom prissättningen inom denna sektor skiljer sig och (enligt de allra flestas mening) ska skilja sig från vanliga tjänstesektorn, krävs i någon mening politisk styrning av resurserna. Detta till trots måste beslutsfattare, politiker i kommun, landsting och riksdag, hålla i minnet att producenternas intressen ska tillgodoses endast i den mån det är nödvändigt för att främja konsumenternas intressen.Sålunda är barnomsorgen inte till för socialförvaltningens personal, primärvården för barnläkarna eller läkarsekreterarna eller skolan för lärarna.
Det är ett stort område av framförallt tjänster som nu dyker upp i utkanten av det konsumentpolitiska intresset och konsumenträttsliga området. Tidigare har den offentliga sektorn i princip haft en monopolställning när det gäller barnomsorg, skola, hemtjänst, sjukvård och annan omsorg. Nu konkurrensutsätts dessa verksamheter genom införande av entreprenader, ''peng''-system, kort sagt genom att människor, dvs. konsumenter, själva får välja.
Tidigare har det varit helt klart för alla inblandade att som konsument av dessa tjänster har man inte haft något att säga till om och inga rättigheter. Med mössan i hand har vi stått i dagisköer, börjat i den skola vi anvisats, besökt den läkare och den vårdcentral vår gata hör till osv.
Nu ger vi oss ut i ett gungfly där det är klart att vi som konsumenter har rätt att välja, men vad som följer med denna rätt vet vi inte. Gäller alls någon av de lagar som finns på det konsumenträttsliga området? Får grundskolorna lova tillval som inte i praktiken erbjuds? Får kommunen ändra i vad som i andra sammanhang skulle vara ett ingånget avtal? Kan orimliga avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende?
I ett vanligt förhållande mellan konsument och näringsidkare är det uppenbart att man inte får utlova annat än vad tjänsten kan hålla. När skolor marknadsförs inför det fria skolvalet är det lite si och så med det. I ett vanligt avtal är det självklart att villkoren under avtalsperioden inte hur som helst får ändras. Ändå ändras t.ex öppettider med kort varsel inom barnomsorgen.
Enligt marknadsföringslagen är erbjudanden av typ ''Köp 12 betala för 11'' förbjudna. Men många kommuner kör i stället med ''Köp 11 betala för 12'', genom att ta ut 12 månadsavgifter trots krav på en månads semester för dagisbarn.
Nog är det både rimligt och självklart att ett annat rättsligt förhållande måste råda för offentligt hel- eller delfinansierade tjänster som skola och dagis än för privatfinansierade tjänster. Men att man ska vara helt rättslös även i fortsättningen är orimligt.
Därför anser jag att den översyn av den konsumenträttsliga lagstiftningen som nu pågår bör ges tilläggsdirektiv att se över hur konsumenträtten kan justeras så att den blir tillämplig även på de offentligt producerade tjänsterna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentens rättigheter i offentligt producerad tjänstesektor.
Stockholm den 24 januari 1994 Karin Pilsäter (fp)