Från och med den 1 april 1992 gäller
prisinformationslagen (SFS 1991:601). Den föreskriver i
11 §, att priset vid självbetjäning skall anges på varan eller
dess förpackning.
Konsumenterna har rätt att begära klar, lättillgänglig och
adekvat prisinformation. Detta krav bör tillgodoses genom
lagstiftning. Däremot bör lagstiftningen inte vara onödigt
detaljerad eller vara skriven på ett sätt som skapar extra
krångel för handlarna och fördyrar för konsumenterna i
onödan.
11 § Prisinformationslagen upphäver de enskilda
handlarnas frihet att själva avgöra hur prisinformationen
skall ges. Därmed upphävs också konsumenternas
möjlighet, att genom sitt val av livsmedelsbutik, påverka
hur de vill att prisinformationen skall vara utformad. Den
får bara ske på ett enda sätt.
Ett avskaffande av 11 § skulle innebära att
prisinformationslagens krav i övrigt kommer att gälla även
för dagligvaruhandeln. Det innebär att priset kommer att
vara tillgängligt för konsumenten, antingen genom
prismärkning av själva varan eller genom hyllkantsetikett
eller skylt i anslutning till varan.
Prisinformation skall vara ett konkurrensmedel. Pris,
service, kvalitet och öppethållandetider anpassas av
handeln efter konsumenternas önskemål. Det borde vara
en självklarhet att det förhöll sig likadant med
prismärkningen.
Under de senaste decennierna har det skett stora
förändringar inom dagligvaruhandeln. Dessa förändringar
har varit både till handelns och konsumenternas fördel. Det
utvecklas tekniska lösningar som både underlättar
personalens arbete i butikerna, förbilligar varuhanteringen
och anpassas efter kundernas krav. Prislappstvånget
innebär stora risker att ett gammalt system konserveras.
Staten bör undvika att lägga på handeln uppgifter som
innebär ökade kostnader för konsumenterna, för ytterst är
det alltid konsumenterna som får bära kostnaden för allt
som fördyrar. Det är ganska ironiskt att riksdagen, för att
skydda och hjälpa konsumenterna, har beslutat om tvång
på prislappar, vilket får till följd att konsumenterna i själva
verket drabbas av ökade kostnader.
Förutom att den obligatoriska prislappsmärkningen
fördyrar för konsumenten genom den extra kostnad som det
innebär, är den också konkurrensbegränsande och ökar
prisstelheten. Det är inte bara företrädare för handeln som
har framhållit detta, utan också de konkurrensvårdande
myndigheterna NO och SPK.
Genom bestämmelsen missgynnas detaljhandlare i
förhållande till ''pallförsäljning'', där tvånget på
prislappsmärkning av varje enskild vara inte finns. Denna
konkurrenssnedvridning tycker vi är speciellt stötande.
1991 och 1992 har motioner med krav på
prismärkningstvångets avskaffande avvisats med
hänvisning till att ett ställningstagande borde anstå i väntan
på att erfarnheter om prismärkningstvånget vunnits. (LU
1991/92:15 och LU 1992/93:32). Lagutskottets beslut
fattades med minsta möjliga majoritet.
Denna utvärdering har uppdragits åt Konsumentverket
som meddelar att man just påbörjat en probleminventering
beträffande själva förfarandet samt också kontrollerar om
lagen efterlevs. I en tidigare rapport ''Pris på varan-tack''
konstaterar Konsumentverket att cirka 2/3 av de tillfrågade
anser det motiverat med prismärkning på varje vara om
prisökningen begränsas till en procent.
Varken denna utredning eller den påbörjade
problemundersökningen eller kontrollen om lagen
efterföljs talar enligt vår uppfattning för en bibehållen
tvångslagstiftning.
Om rapportens resultat stämmer överens med
verkligheten och 2/3 av kunderna accepterar
prismärkningen trots fördyringen så innebär detta att
butikerna av konkurrensskäl prismärker varje vara
oberoende av lagstiftning. Enligt vår uppfattning kan alltså
prislappstvånget avskaffas varvid också vinnes att
byråkratin minskar och kontroll av lagens efterlevnad blir
obehövlig.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att 11 § prisinformationslagen
upphävs.
Stockholm den 21 januari 1994
Knut Wachtmeister (m)
Inga Berggren (m)