Arrendatorernas ställning vid s.k. historiska arrenden
har varit mycket omdiskuterad. Regler för hur nödvändiga
investeringar på arrendegårdarna skall finansieras har varit
angelägna att få, och sådana är nu på väg.
Krav på friköpsrätt för arrendatorerna har också rests.
En friköpsrätt innebär emellertid betydande risker för att
de större godsen utarmas på jordarealer och att hela det
kulturarv som våra slotts- och herrgårdsmiljöer utgör
utarmas. På kort sikt har det också kommit att innebära att
många större gods sagt upp sina historiska arrenden och i
stället lagt arrendejorden under huvudgården. Detta har
varken gynnat arrendatorerna eller jordägarna, men har
varit förståeligt med hänsyn till de utredningsförslag som
skulle ha inneburit att jorden skulle ha överlåtits till lika
låga priser som vid kommunal markexpropriation (d.v.s.
baserade på historiska taxeringsvärden).
En förköpsrätt för arrendatorn skulle däremot ha enbart
positiva konsekvenser. Jordägaren bestämmer själv om
hans mark skall säljas eller ej. Äganderätten skyddas. Om
marken säljs har arrendatorn samma rättigheter som
hyresgästerna om ett hyreshus säljs. Arrendatorn kan då
överta köpekontraktet på samma villkor som köparen.
Möjligheten tryggas att stanna på den gård som släkten
arrenderat länge. Det är angeläget att frågan om förköp av
historiska arrenden snarast utreds. Lämpligen sker detta
genom tilläggsdirektiv till sittande utredning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förköp av historiska arrenden.