Svenskt jordbruk har avreglerats och marknadskrafterna
ska ges ökat spelrum inom näringen.
Däremot har den under 80-talet beslutade
arrendelagstiftningen kringskurit näringens möjligheter att
fritt förfoga över jorden. Under detta årtionde stärktes
arrendatorernas ställning kraftigt på jordägarens
bekostnad. Många är de jordägare som sedan dess brutalt
erfarit, vilken rätt som tagits ifrån dem.
Den arrendemarknad, som är så betydelsefull för
svenskt jordbruks utveckling, har under de år som gått
snedvridits och stagnerat. Balansen mellan avtalsslutande
parter har nämligen allvarligt rubbats. Genom 80-talets
lagstiftning gavs arrendatorerna bl.a. ett mycket starkt
besittningsskydd, överlåtelserätt till nästa generation samt
förköpsrätt. Härtill kommer arrendenämndernas
möjligheter att reglera priserna på arrenden.
Formerna för överlåtelse mellan jordägare och
arrendator har därefter tagit sig andra former, då man
försökt kringgå en obekväm lagstiftning. Unga brukare,
som förvärvat och velat överta brukningen av sina
föräldragårdar, har hindrats från detta, trots att
arrendatorerna sagts upp enligt lagens regler.
Med ett avreglerat jordbruk och eftersträvade
marknadsekonomiska förhållanden måste rådande
arrendelagstiftning anpassas till dessa förutsättningar. Det
kan inte vara rimligt att en jordägare fråntas rätten att
disponera sin egendom och därmed också möjlighet att ingå
de avtal med en motpart, som han själv önskar. Det ligger
också i arrendatorns intresse att ha tillgång till en
fungerande arrendemarknad, som präglas av mångfald.
Arrendelagstiftningen måste ges ett större inslag av
avtalsfrihet och parterna jordägare--arrendator omfattas av
samma principer som andra företagare på marknaden.
Äganderättens dignitet måste ställas i relation till denna
lagstiftning.
En betydande del av remissinstanserna, inklusive
arrendatorernas egen organisation, i den s.k. friköpsfrågan
för fyra år sedan, ansåg att arrendelagstiftningen borde bli
föremål för en allmän översyn. Det synes därför väl
motiverat att den pågående Fri- och rättighetskommittén
inledningsvis finge tilläggsdirektivet att granska
arrendelagstiftningens effekter på äganderätten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Fri- och rättighetskommittén
bör ges tilläggsdirektiv avseende granskningen av
arrendelagstiftningens effekter på äganderätten.
Stockholm den 20 januari 1994
Mona Saint Cyr (m)
Carl G Nilsson (m)