Riksdagen fattade den 30 november 1989 ett historiskt
beslut. Beslutets innebörd är att brukare av s.k historiska
arrenden medgavs rätten att friköpa sina gårdar. Därmed
kan man säga att de sista resterna av ett feodalt system gick
i graven.
Frågan om friköp av historiska arrenden har varit
föremål för en intensiv debatt under hela 80-talet. Efter
förslag i motioner väckta 1982 och 1983 beslutade riksdagen
(LU 1982/83:27) att låta utreda frågan. Utredningen Friköp
av historiska arrenden (SOU 1986:52) avstyrkte förslaget
om att lagstifta om friköpsrätt. Mot beslutet reserverade sig
den socialdemokratiske representanten i utredningen.
Denne lade i sin reservation fram ett väl utarbetat förslag
till sådan lag om friköpsrätt.
Sedan frågan om friköpsrätt på nytt väckts i motioner till
1988 och 1989 års riksmöten förordade lagutskottet i sitt
betänkande 1989/90:LU6 att friköpsrätt för historiska
arrenden skulle införas. I motiveringen för beslutet skriver
utskottet bl.a.:
Enligt utskottets mening måste de krav på en friköpsrätt
vid historiska arrenden som framförts under årens lopp ses
mot bakgrund av att det i dag saknas generella regler som
ger en jordbruksarrendator rätt till ersättning för de
investeringar som gjorts på arrendestället.-- -- -- Det värde
som arrendegårdarna representerar för jordägarna har
således till stor del skapats genom det arbete som
arrendatorerna och deras släkt utfört och de ekonomiska
uppoffringar som de gjort. Det är därför inte svårförståeligt
att arrendatorerna önskar att genom en friköpsrätt få
trygghet för att de gjorda investeringarna i framtiden
kommer dem och deras familjer till gagn.-- -- -- För alla
jordbruksarrendatorer gäller generellt sett att de -- i den
mån annat inte avtalats med jordägaren -- själva får svara
för investeringarna och för hela riskkapitalet och därmed
bära den totala företagsekonomiska risken för växtodling
och djurhållning.-- -- -- Utskottet vill vidare hänvisa till vad
utskottet anförde vid frågans behandling år 1983 (LU
1982/83:27), nämligen att en friköpsrätt kan bidra till
fortsatt allsidig befolkningssammansättning på
landsbygden. -- -- -- Utskottet vill även peka på att en
friköpsrätt ligger i linje med den jordbrukspolitiska
målsättningen att ägande och brukande av jordbruksmark
bör vara förenat. Det finns således enligt utskottets mening
starka skäl som talar för att en friköpsrätt till historiska
arrenden bör införas.
Sedan riksdagen sålunda med överväldigande majoritet
beslutat att brukare av s.k. historiska arrenden skall få
friköpa sina arrenden, ansåg regeringen att vissa
lagtekniska problem återstod att lösa. Av denna anledning
tillkallades en kommitté i maj 1990 med uppgiften att ''i vissa
avseenden se över arrendelagstiftningen.'' På en fråga i
riksdagen den 15 maj 1990 uttalade justitieministern att just
frågan om friköp skulle behandlas med förtur. Så skedde
också genom att 1990 års arrendekommitté i oktober 1991
framlade sitt delbetänkande Historiska arrenden.
Kommittén föreslår enhälligt att friköpsrätt för historiska
arrenden skall införas. I sin motivering skriver kommittén
bl.a.:
Grunden för den föreslagna inlösenrätten kan i korthet
beskrivas så, att i ett fall där arrendestället i generationer
bebotts och brukats av arrendatorer tillhörande samma
släkt har arrendatorerna och deras familjer fått mycket
starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till
arrendestället, medan motsvarande bindningar typiskt sett
är betydligt svagare på jordägarsidan, varför förhållandena
på brukarsidan motiverar att den nuvarande arrendatorn
ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till äganderätt.
Förslaget innebär att inlösenrätten skall gälla inte bara
mot privata subjekt utan också mot stat, kyrka och
kommun. Ordet friköpsrätt anger dels att arrendatorn
tillförs en rätt att under de i lagen angivna förutsättningarna
förvärva arrendestället även mot jordägarens vilja, dels att
rättigheten bygger på att man på arrendatorsidan sedan lång
tid har en besittningsrätt till egendomen. Enligt förslaget
skall en arrendator inte med bindande verkan för framtiden
kunna avstå från friköpsrätten.
Vid historiska arrenden är brukarens ekonomiska insats
i form av djur och rörelsekapital, i maskiner och inventarier,
grundförbättringar i mark och byggnader ofta dubbelt så
stor som jordägarens insats. Sålunda svarar t.ex.
arrendatorer vid gods i såväl Västergötland som Skåne för
95% av kostnaderna för ombyggnads- och
investeringsarbeten.
Den 11 mars 1992 avslog en knapp riksdagsmajoritet
motioner (s) och (c) med krav på genomförande av 1989 års
riksdagsbeslut med motiveringen att frågan om förslag till
friköpslag ''bereddes i regeringskansliet''.
Den 10 november avslog en ännu knappare
riksdagsmajoritet med röstsiffrorna 126 mot 124 (13 avstod)
motioner (s) och (c) med förnyade krav på att 1989 års
riksdagsbeslut skulle respekteras och fullföljas.
Avslagsyrkandet motiverades med att ''frågorna för
närvarande bereds i regeringskansliet''.
I frågesvar i riksdagen den 11 januari 1994 meddelar
statsrådet Reidunn Laurén att proposition är att vänta under
vårriksdagen men att innehållet inte närmare kan redovisas,
eftersom ''beredning nu pågår inom
Justitiedepartementet''. De utredningar som statsrådet
hänvisar till behandlar utöver friköpsrätten flera andra
arrenderättsliga frågor bl.a. skydd för
jordbruksarrendatorers investeringar. Det är sålunda
fortfarande mycket oklart om den aviserade propositionen
kommer att innebära ett fullföljande av riksdagsbeslutet
från 1989. Denna långt utdragna behandling av ärendet är
ur konstitutionell synpunkt stötande och ägnad att
undergräva förtroendet för riksdagen som landets högsta
lagstiftande organ.
Efter fyra års utrednings- och beredningsprocess är det
nu hög tid för riksdagen att omgående fatta ett för
regeringen bindande beslut innebärande att berörda
arrendatorer utan ytterligare dröjsmål får rätt att förvärva
lagfart på den jord som de själva i generationer röjt, brukat,
bebyggt och bebott och som de i realiteten i många fall till
väsentlig del redan äger.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden
skall genomföras i enlighet med förslag från 1990 års
arrendekommitté.
Stockholm den 12 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Ingvar Johnsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Johnny Ahlqvist (s)