Många barn kommer i kläm vid skilsmässan. Barnen behöver kontakt med båda sina föräldrar, också papporna. Men lagar, regler och praxis i dag tillvaratar inte barns rätt till båda sina föräldrar, att skydda barnet från att bli utnyttjat i en konflikt mellan vuxna. Detta inverkar på pappors attityd till sina barn. Vetskapen att faderskapet ytterst är på partnerns villkor, att barnet -- inte på grund av pappans egen försummelse mot barnet utan på grund av skilsmässa -- kan ryckas ifrån en, kan inverka negativt på fäders engagemang i sina barns liv och uppväxt.
Utgångspunkten måste vara att båda föräldrarna har ett aktivt ansvar för en nära och vardaglig kontakt med sina barn, även vid en skilsmässa. Det är en mycket viktig signal som samhället ger till föräldrar -- och även till dem som planerar att bli föräldrar -- hur det bedömer barnets och föräldrarnas rättigheter vid en eventuell skilsmässa.
Barnet har rätt till en vardaglig kontakt med båda föräldrarna -- detta får inte saboteras av någon av dem. Gemensam vårdnad bör vara regel. Den som inte vill acceptera detta, bör ligga sämre till för enskild vårdnad. Det är bara genom en utifrån kommande bedömning om att barnet kan lida skada av gemensam vårdnad som den bör upphävas.
Om gemensam vårdnad ändå inte visar sig möjlig bör den förälder som är beredd att tillgodose barnets behov av nära och vardaglig kontakt med båda sina föräldrar ha en stor fördel. Det bör t.ex. vara en grav nackdel för den förälder som vill flytta från barnets och medförälderns bostadsort. I valet mellan förälderns rörelsefrihet och barnets möjligheter till en vardaglig kontakt med båda sina föräldrar måste barnets behov komma i första rummet.
Det bör vara naturligt att förändra lagstiftningen så att bägge föräldrarnas ansvar för barnen vid skilsmässa blir tydligt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående gemensam vårdnad av barn vid skilsmässa.
Stockholm den 25 januari 1994 Christina Linderholm (c)