I massmedia har allt mera uppmärksammats den
ekonomiska situation som en förälder riskerar att hamna i
vid skilsmässa. Uppmärksamheten har i första hand riktats
mot frånskilda mödrar, som ju också är de som till den
alldeles övervägande delen tilldöms vårdnaden om barnen.
På senare år har i viss mån även situationen för den
frånskilde maken hamnat i fokus. Allt oftare har det visat
sig att skilsmässa blir början till en ekonomisk ruin för den
tidigare gifte eller sammanboende familjefadern. Med det
system som råder i dag visar det sig att till och med en
relativt hög inkomst inte räcker till när underhållsskyldighet
kommer in i bilden.
Särskilt trubbig visar sig lagstiftningen vara i en situation
när föräldrar får någon form av delad vårdnad om de
gemensamma barnen. Om en part får vårdnad om barnen i
mindre än hälften av tiden så är den parten mer eller mindre
utlämnad till den andra partens godtycke när det gäller att
reda upp den ekonomiska situationen.
Följande historia direkt ur det verkliga livet beskriver
hur en persons ordnade ekonomi kan vändas till början till
ekonomisk misär. Jag fick den i ett brev med en direkt
vädjan att verka för förändrad lagstiftning:
Skilsmässor är jobbiga för alla inblandade, framför allt
för barnen i ett äktenskap som skall upphöra. Som frånskild
man med underhållsplikt -- och där både jag själv och
barnens mor har åsikten att jag skall ha barnen hos mig så
mycket som möjligt -- så har man en minst sagt kärv
ekonomi. Närmast på gränsen till ''ruin''.
Min inkomst, ca 17 000 kronor i månaden, skall räcka till
att sörja för mig själv och för mina barn under de tider de
bor hos mig -- i mitt fall en tredjedel av årstiden.
Underhållet skall betalas varje månad oavsett om jag
exempelvis har barnen hos mig under en hel månad på
semestern. På grund av min inkomst så betalar
försäkringskassan inte ut något bidragsförskott till barnens
mor.
Barnen är skrivna hos modern (vi har gemensam
vårdnad) som har barnbidrag, bostadsbidrag samt underhåll
från mig. Alla är överens om att det fungerar mycket bra
med den uppdelning vi har gjort när det gäller mitt umgänge
med barnen. De är trygga och mår utmärkt i den nya
situation som har uppstått.
Jag har ingen rätt till någon del av barnbidraget och får
heller inte bostadsbidrag på grund av min inkomstnivå. När
underhållet fastställdes så förklarade Försäkringskassan att
mitt underhåll (ej avdragsgillt) och barnbidraget ej räknas
som en tillgång för barnens mor eftersom pengarna
förutsätts gå till barnens behov.
Min ekonomi är, åtminstone när en
konsumentsekreterare räknar på den, negativ. Det blir ett
minus på ungefär 1 500 kronor varje månad. Banken råder
mig att flytta till en mindre lägenhet (har i dag en trea som
kostar 4 300 kronor i månaden). En etta eller tvåa skulle
göra det svårt för mig att ha barnen -- varav ett går i skolan --
boende hos mig på samma sätt som i dag. Jag skulle då
tvingas bli en så kallad ''söndagspappa'' istället.
Försäkringskassan råder mig att söka bostadsbidrag och
överklaga ett avslagsbeslut eftersom det inte finns några
egentliga regler när det handlar om att ha barnen under så
stor del av årstiden som jag faktiskt har. Det ''normala'' är,
enligt Försäkringskassan, att barnen är hos fadern varannan
helg. Tingsrätten har i domen om äktenskapsskillnad
konstaterat att vi har delad vårdnad. Min åsikt är att jag bör
kunna erbjuda barnen samma boendestandard som
modern -- vilket alltså är omöjligt i nuläget, åtminstone utan
att låna pengar i bank för att dra runt det hela.
Det är också psykiskt jobbigt att ofta få höra ''varför
köper inte du kläder till och gör saker med oss som mamma
gör?'' Notabelt är att barnens mor och jag kommer bra
överens. Vi slåss inte om pengar och inte om barnen. Men
jag anser att reglerna när det gäller exempelvis
bostadsbidraget borde ses över så att de stämmer med
verkligheten.
Min ''fajt'' får bli med myndigheterna vilket lär ta tid.
Under den tiden måste jag välja -- låna mer, sälja ytterligare
personlig egendom eller snarast bli ''söndagspappa'', vilket,
enligt min åsikt, innebär att jag ytterligare en gång måste
''svika'' barnen som har vant sig vid att bo hos mig under en
stor del av tiden och är lyckliga och trygga i de
omständigheterna.
I det fall som relateras ovan är det ganska klart att
hustrun -- som alltså fått huvuddelen av vårdnaden om de
gemensamma barnen och har dem skrivna hos sig -- hamnar
i en betydligt mycket bättre ekonomisk situation än den
frånskilde familjefadern.
Barnbidrag och underhåll räknas inte som en tillgång för
hustrun, trots att hon inte har vårdnaden om barnen på
heltid. Det rimliga vore naturligtvis att underhållet, med
tanke på den delade vårdnaden, i just detta fall vore
bestämt med utgångspunkt från att den ena parten har
barnen två tredjedelar av tiden och den andra, som nu
betalar underhåll, faktiskt själv har vårdnaden under en
tredjedel av tiden. På något sätt borde också del av
barnbidraget kunna tillföras den förälder som har en så pass
väsentlig del av umgängestiden som en tredjedel.
I fungerande relationer borde sådant här naturligtvis
kunna lösas utan lagstiftning eller ''pekpinnar från
myndigheter''. Sannolikt är dock skilsmässosituationen en
sämre situation än många andra när det gäller att komma
överens i ekonomiska angelägenheter. Det kan därför inte
uteslutas att lagstiftningen i detta hänseende kan behöva ses
över.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av den lagstiftning
som reglerar frånskilda föräldrars ekonomiska
angelägenheter i samband med vårdnad om gemensamma
barn.