Det högsta garantibeloppet enligt lönegarantilagen
sänktes 1 juli
1992 med 75 %, d.v.s. från ca 400 000 till 100 000 kr
per löntagare och konkurs. Utvecklingen visar att det nu är
nödvändigt att höja garantibeloppet till åtminstone 7,5
basbelopp. Sänkningen av garantibeloppet har slagit hårt på
tjänstemannasidan. I en stickprovsundersökning som ett
TCO-förbund nyligen gjort har lönefordringarna för 51
arbetstagare i tolv konkurser undersökts. I genomsnitt
uppgick deras krav till 146 977 kr. 84 % hade lönekrav
överstigande 100 000 kr. För 24 % översteg kraven 200 000
kr. Den genomsnittliga lönen för dessa tjänstemän var 16 590 kr
per månad. Ingenting tyder på att dessa siffror inte är
representativa för tjänstemännen i allmänhet. Man måste
ha klart för sig att lagen om lönegaranti är en
skyddslagstiftning och för arbetstagarna utgör lönen den
inkomstkällan.
Antalet lönegarantiberättigade arbetstagare har ökat
kraftigt på senare tid. Under 1980-talet uppgick de till ca 14 000
per år. Under 1993 omfattades ca 65 000
arbetstagare av lönegaranti.
Under årens lopp har det förekommit upprepade
påståenden om att lönegarantin missbrukas. År 1982 fick
lönegarantiutredningen i uppgift att titta på detta.
Utredningen hade kontakter med företrädare för
kronofogdemyndigheterna, konkursförvaltarna och
länsstyrelserna. I sitt slutbetänkande 1988 kom utredningen
fram till att missbruket beträffande lönegarantin var av
begränsad omfattning och betydelse.
Även under de senaste åren har det i dagspressen
förekommit upprepade påståenden om att lönegarantin
missbrukas. Några belägg för att situationen skulle ha
väsentligt förändrats efter Lönegarantiutredningens enkät
finns dock oss veterligen inte.
Det är främst de anställda i de riktigt små företagen som
drabbats av det sänkta lönegarantibeloppet. De har ofta en
mycket personlig relation till ägaren. Det är långt ifrån givet
att en arbetstagare försöker få sin arbetsgivare i konkurs så
snart en månadslön uteblir. Tvärtom kan det handla om att
öka arbetsinsatsen och göra allt för att rädda företaget.
Lojalitet och rädsla för ryktesspridning gör att man inte
talar öppet utåt om problemen.
Inte sällan har därför en arbetstagare flera månadslöner
innestående när konkursen inträffar. Lönegarantin skall
täcka dessa månader, uppsägningstiden, semesterersättning
m.m. Det är tydligt att begränsningsregeln vid dessa fall slår
mycket hårt mot ganska låga månadslöner.
Hårdast slår begränsningsregeln mot arbetstagare hos
oseriösa arbetsgivare. Vi ser många exempel på att vissa
arbetsgivare gör allt vad de kan för att hålla sig undan
förhandlingar, delgivningar och rättvisa. När konkursen
inträffar kan det därför ha gått flera månader.
Det kan ibland även uppstå svårigheter när en
arbetsgivare skall nås för att inleda förhandlingar eller för
att delges stämning. Inom vissa branscher förekommer det
att rörelse byter ägare onormalt ofta vilket kan medföra
svårigheter när det skall klarläggas vem som har varit
arbetsgivare under den tid en uppkommen lönefordran
avser.
Naturligtvis kommer även andra löntagare att drabbas
om taket sänks. Äldre tjänstemän (med högre löner och
längre uppsägningstider) drabbas hårdare än yngre.
Reformen kan också slå mot sysselsättningen. Säg att det
i ett konkursdrabbat företag finns ett antal tjänstemän med
månadslöner på 20 000--25 000
kr och med fem eller sex månaders uppsägningstid.
Vid konkurstillfället har de en eller två månadslöner
innestående och sedvanliga krav på semesterersättning. Det
är säkert inget ovanligt fall. Dessa tjänstemän når ganska
snart maximibeloppet på 100 000
kr. De har då enligt 4 § lagen om anställningsskydd
rätt att med omedelbar verkan frånträda sina anställningar.
Detta kan i sin tur försvåra möjligheten att överlåta rörelsen
i drift och därmed skada sysselsättningen.
Vi anser därför sammanfattningsvis att maximibeloppet
måste motsvara åtminstone 7,5 basbelopp.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om maximibeloppet för lönegaranti
vid företagskonkurser.
Stockholm den 25 januari 1994
Kaj Larsson (s)
Gunnar Thollander (s)
Britta Sundin (s)
Jarl Lander (s)