Näringslivet skiljer sig inte från någon annan
samhällssektor. Här som överallt annars är flertalet seriösa,
men undantag finns. Det är tyvärr så att undantagen, även
om de är förhållandevis få, medför stora problem för alla
övriga i samhället.
Den ekonomiska brottsligheten debatteras till och från
med skiftande styrka och tonläge. Alltför mycket har dock
handlat om att företrädare för tidigare regering skyller på
sittande och vice versa. Vidare handlar debatten mycket om
resurser, om dessa skall koncentreras till nya myndigheter
eller kanaliseras till redan befintliga. En del av den
ekonomiska brottsligheten som sällan kommer fram är hur
missbruk av konkursinstitutet drabbar näringslivet direkt
och därmed även allmänheten.
Den ekonomiska brottsligheten utgör ett allvarligt
problem i samhället. Förutom de direkta följderna av
brottslighet i form av att man lurar staten på skatteintäkter
och avgifter, kreditförluster etc. finns det även en
konkurrensaspekt. De icke-seriösa företagen kan uppnå
oacceptabla konkurrensfördelar genom att agera utanför
lagen eller i lagens gränstrakter.
Det i många fall mycket oseriösa och moraliskt
förkastliga hanterandet av konkursinstitutet har under
senare år tagit sig sådan omfattning att man med fog kan
tala om konkursmissbruk. Konkurs är ju ett normalt inslag
i ett fungerande näringsliv, men den nuvarande
lagstiftningens utformning har, med hjälp av finurliga och
skrupelfria aktörer på marknaden, bäddat för en mycket
olycklig utveckling.
Ett inslag är de s.k. bekvämlighetskonkurserna, även
kallade ''prosit-konkurser''. Där kan ett företag som blivit
överskuldsatt försätta sig självt i konkurs den ena dagen och
i de mest flagranta fallen fortsätta verksamheten i ny
skepnad, befriad från de besvärande skulderna, redan nästa
dag. Varken samhället i stort eller konkurrenterna hinner
uppfatta vad som sker förrän det är för sent att agera. Inte
alltför sällan ingår denna sorts konkurser i nystartade
företags ''affärsidé'', vilket kan förefalla otroligt men
faktiskt finns dokumenterat i många sammanhang.
Ett sätt att på enkelt sätt förhindra denna typ av
konkurser skulle vara att försätta berörda företagare i
''konkurskarantän'', lämpligen under ett år, som kan
betraktas som normal tidsrymd för avveckling av ett
konkursärende.
Med den gällande förmånsrättsordningen är det
bankerna och staten som i första hand får utdelning ur
konkursboet, medan leverantörerna i regel blir helt
lottlösa. Då den här varianten ofta sätts i system, blir det
små och stora aktörer inom näringslivet som får ''dra
lasset'', och denna typ av konkursutveckling kan ofta vara
början till insolvens och framtida konkurser och
nedläggning av lönsamhetsskäl av seriösa företag bland
leverantörskåren.
Enligt vår uppfattning bör förmånsrättsordningen i
gällande lag ses över för att bättre tillgodose de privata
leverantörernas rätt vid konkurser.
En annan konkurrenssnedvridande del av
konkursmissbruket är det oseriösa utnyttjandet av
lönegarantireglerna. Garantin innebär att staten i viss
utsträckning svarar för arbetstagarnas löne- och
pensionsfordringar m m hos en arbetsgivare som är försatt
i konkurs. Om och när ett sådant företag under längre tid
fortsätter att driva rörelsen uppstår en svår
konkurrenssnedvridning. Då lönegarantireglerna är
föremål för särskild utredning har vi för närvarande ej några
förslag till förändringar på detta område.
I riksdagen har under hösten 1993 skett en del arbete
bland ledamöterna för att komma till rätta med det s.k.
konkursmissbruket. Bland annat anordnades ett
symposium med deltagande från näringsliv, rättsvårdande
och andra statliga institutioner m fl. Vid detta framkom
med önskvärd tydlighet behovet av en förändrad
konkurslagstiftning, med inriktning på att förhindra oseriös
konkurrenssnedvridning och utslagning av seriösa företag
till fromma för näringsliv och arbetsmarknad.
Samtidigt med detta symposium presenterades i
regeringskansliet ett betänkande av en interdepartemental
arbetsgrupp med förslag till åtgärder mot konkursmissbruk
och ekonomisk brottslighet. Tyvärr innehåller detta
betänkande inga egentliga förslag som kan komma att
förhindra konkursmissbruket.
Vi vill föreslå att regeringen snarast vidtar åtgärder för
att förhindra ekonomisk brottslighet och osund verksamhet
med konkurrenssnedvridande effekt genom att föreslå
lämplig lagstiftning, då gärna med iakttagande av vad som
framförts i den s k Insolvensutredningens betänkande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av snara
lagstiftningsåtgärder för förhindrande av konkursmissbruk.
Stockholm den 25 januari 1994
Tage Påhlsson (c)
Agne Hansson (c)