Omvärldens och även företagarnas syn på konkurser har
under senare år kraftigt förändrats. Från att ha varit något
som alla någorlunda seriösa företagare i det längsta försökt
undvika, har på senare år konkurs mer och mer blivit
betraktat som en naturlig, i vissa fall självklar, metod att
rekonstruera företag.
För många ekonomiska rådgivare har konkurs blivit ett
naturligt alternativ till andra, ofta mer omfattande och
genomgripande rekonstruktioner inom ett befintligt
företag. Konkurs ses i många fall som ett ''smartare'' sätt att
lägga grunden för fortsatt drift, i stället för att gå den ofta
kanske mer arbetsamma vägen via förändringar och
omställningar utan konkurs.
Brist på konkurrens på lika villkor
I många fall används konkursen som ett medel att i
samråd med någon/några av företagets kreditgivare ge
företaget ''en ny start'', med en förbättrad balansräkning.
Detta är i längden till nackdel för näringslivets effektivitet
och utveckling samt hindrar den fria konkurrensen på lika
villkor av bl.a. följande skäl:Den egentliga orsaken till
obeståndet åtgärdas inte, driften fortsätter på i princip
oförändrat sätt, utan att företaget egentligen är effektivare
och lönsammare än före konkursen.För varje ineffektivt
företag som ''rekonstrueras'' enbart genom att bli av med
vissa (oprioriterade) skulder, riskerar ett eller flera mer
effektiva företag att i nästa skede bli utslaget.
Rekonstruktionen sker nästan helt på oprioriterade
fordringsägares bekostnad. Följden blir en ren
förmögenhetsöverföring från fordringsägarna till det
''rekonstruerade'' företaget, vilket måste ses som klart
olämpligt, speciellt i de vanligt förekommande fall då
ägarbilden är densamma efter konkursen som före.
Varför har utvecklingen gått i denna riktning?
Mängden konkurser gör att ''tillvänjningsfaktorn'' har
haft stor betydelse.Kreditgivarnas och
konkursförvaltarnas alltmer märkbara strävan att låta
tidigare ägare ha ''första tjing'' på konkursboet gör
konkursen allt ''ofarligare'' för företagsägarna.
Konkursförvaltarna visar en tendens att prioritera
företaget som sådant, vid hantering av konkursboet, i stället
för fordringsägarnas intressen, som de egentligen skall
bevaka. Det är ofta en smidigare hantering för förvaltaren
om tidigare ägare tar över och driver vidare, dessutom
slipper då förvaltaren kritik.Förmånsreglerna i en
konkurs gör det alltför lätt att för prioriterade kreditgivare
skjuta förlusten framför sig, genom att låta skulderna
kvarstå utan att ställa krav på att nya resurser skall tillföras
och strukturen förändras för att möjliggöra en långsiktig
lönsamhet.
Följden blir att de oprioriterade fordringsägarna genom
sina förluster möjliggör att de prioriterade fordringsägarna
kan göra sina fordringar räntebärande ytterligare en tid,
åtminstone till nästa kris/konkurs, där de nya oprioriterade
fordringsägarnas kapital har förbrukats.
Förslag till åtgärder att:
Begränsa möjligheterna för gamla ägarkretsen att direkt
efter en konkurs driva företaget vidare själv och/eller via
nära släkt eller bulvan utan nya insatser av eget kapital och
genomgripande förändringar.Införa någon form av
karens efter oskälig konkurs.Utöka
tillsynsmyndigheternas möjligheter att bevaka att
konkursförvaltare verkligen tillvaratager alla
fordringsägares intressen och att sunda affärsmetoder
föreligger både före och under en konkurs.Inte belasta
ett fåtal konkursförvaltare med orimligt antal stora och
komplicerade konkurser.Öka kravet på det formella
avslutandet av konkurser och noggrann granskning av
slutrapporter.Som konkursförvaltare diskvalificera
personer som deltager i planering av konkurser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om begränsad rätt för gamla
ägarkretsen att direkt efter en konkurs driva företaget
vidare utan nya insatser av eget kapital,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av översyn av
konkurrensreglerna till gagn för konkurrens på lika villkor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av någon form av
karens efter oskälig konkurs.
Stockholm den 12 januari 1994
Bengt Kronblad (s)
Krister Örnfjäder (s)