Aktiebolag och ekonomiska föreningar är från sina
ägare och medlemmar fristående rättssubjekt. I
aktiebolagslagen stadgas att delägarna inte har något
personligt ansvar för bolagets förpliktelser. Detta innebär
att ett aktiebolags borgenärer är hänvisade till att söka få
betalning för sina fordringar ur bolagets tillgångar. De kan
inte vända sig mot aktieägarna personligen vare sig dessa är
fysiska eller juridiska personer.
Just möjligheten att driva verksamhet utan personligt
ansvar anses vara en av de viktigaste orsakerna till
aktiebolagsformens stora betydelse för näringslivet. Under
senare år har emellertid friheten från personligt
betalningsansvar kommit att missbrukas i allt större
utsträckning. Ett sådant missbruk av aktiebolagsformen har
blivit allt vanligare i samband med ekonomisk brottslighet.
I 13 kap. 2 § aktiebolagslagen finns regler enligt vilka
styrelsens ledamöter kan bli personligen
betalningsansvariga för bolagets förpliktelser.
Förutsättningen är bl.a. att styrelseledamöterna försummar
att vidta de åtgärder som är föreskrivna i fall då det finns
anledning att befara att bolaget förbrukat viss del av
aktiekapitalet. Nämnda regler har utformats på ett sätt att
de inte kan sägas innebära något generellt åsidosättande av
principen om aktieägarnas frihet från personligt
betalningsansvar för bolagets förpliktelser. Däremot har det
i rättspraxis förekommit att man åsidosatt regeln om
aktieägarnas frihet från personligt betalningsansvar för
bolagets förpliktelser -- s.k. ansvarsgenombrott -- när man
ansett att upprätthållandet av principen lett till ett
oacceptabelt resultat.
Sådant ansvarsgenombrott har förekommit i situationer
som kännetecknas av att gäldenärsbolaget bedrivits på ett
gentemot borgenärerna stötande eller illojalt sätt. Eftersom
antalet rättsfall där ansvarsgenombrott konstituerats är litet
måste rättsläget betecknas som oklart. Detta utgör i sig ett
starkt skäl att precisera förutsättningarna för
ansvarsgenombrott så att en enhetlig rättstillämpning kan
komma till stånd.
Om principerna för ansvarsgenombrott lagfästes innebär
detta sannolikt att aktieägare och personer i ledande
ställning inom ett bolag kan komma att iaktta särskild
försiktighet när det gäller åtgärder som är till skada för
borgenärerna.
Ett motverkande av missbruk av aktiebolagsformen är
av betydelse inte enbart för borgenärerna utan även för
såväl bolagen själva som deras aktieägare. Missbruk av
ansvarsfriheten är ägnat att skapa bristande förtroende på
marknaden för bolagsformen, något som i inte obetydlig
utsträckning redan torde ha skett. Att sådant missbruk
stävjas är viktigt inte minst för den borgenärsgrupp som
utgörs av småleverantörer, uppdragstagare eller kunder,
vilka inte har praktiska möjligheter att ta
kreditupplysningar på bolaget och av bl.a. effektivitets- och
konkurrensskäl inte har möjlighet att välja affärspartner.
Det finns således sammantaget mycket starka skäl som
talar för att principer för solidariskt betalningsansvar för
delägare i aktiebolag -- ansvarsgenombrott -- blir föremål
för lagstiftning.
På förslag av Betalningsansvarskommittén avsåg också
den socialdemokratiska regeringen att lägga fram ett sådant
lagförslag på våren 1991. Lagrådet ansåg emellertid att en
lagreglering av ansvarsgenombrott borde föregås av en
fördjupad utredning, något som regeringen också tog fasta
på genom att i tilläggsdirektiv till aktiebolagskommittén
uppdra åt denna att lämna förslag till regler innebärande att
en delägare i ett aktiebolag i vissa undantagssituationer
skall kunna bli solidariskt betalningsansvarig för bolagets
skulder (ansvarsgenombrott).
Den borgerliga regeringen beslutade vid
regeringssammanträde 1991-1-28 utan närmare motivering
att upphäva dessa tilläggsdirektiv.
Att utan föregående utredning och prövning avhända sig
möjligheterna att genom lagstiftning komma till rätta med,
eller åtminstone begränsa, otillbörliga förfaranden, som
inte sällan har karaktären av ekonomisk brottslighet, måste
betraktas som synnerligen anmärkningsvärt.
I betänkande 1992/93:LU40 hävdar lagutskottet ånyo att
''de fall då principen genombrutits i rättspraxis är få till
antalet och avser speciella situationer'', liksom att någon
rättsosäkerhet ''knappast anses föreligga''. Slutsatsen
förefaller minst sagt ologisk eftersom det just är avsaknaden
av tillräckligt många rättsfall där ansvarsgenombrott
konstituerats som visar att rättsläget är oklart.
Skälen för att pröva frågan om ansvarsgenombrott är
med tanke på utvecklingen av den ekonomiska
brottsligheten och det tilltagande missbruket av
aktiebolagsformen nu ännu starkare än tidigare. Detta
understryks bl.a. av den aktuella ansvarsfrågan i flera
banker, där det allmänna rättsmedvetandet kräver att
frågan om bankledningarna åsidosatt sina skyldigheter, och
därmed bidragit till mångmiljardförlusterna, prövas. Så
kommer också att ske vad gäller Gota bank. Det framstår
som alltmer uppenbart att medlemmarna i en styrelse för ett
aktiebolag alla har ett övergripande ansvar för fel och
misstag som begås, åtminstone om de varit medvetna om
vad som hänt eller borde ha skaffat sig kunskaper därom.
Av denna anledning är det rimligt att aktiebolagskommittén
får tilläggsdirektiv för att kunna genomföra det tidigare
beställda uppdraget om lagreglering av ansvarsgenombrott.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att
Aktiebolagskommittén genom tilläggsdirektiv får utreda
frågan om lagreglering av ansvarsgenombrott.
Stockholm den 11 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Ingvar Johnsson (s)