Motion till riksdagen
1993/94:L14
av Maj-Lis Lööw m.fl. (s)

med anledning av prop. 1993/94:208 Förändringar i lönegarantisystemet


Inledning
Den borgerliga regeringen försämrade 1992
lönegarantin genom att ersätta den dåvarande lagen om
statlig lönegaranti vid konkurs med en ny lönegarantilag.
Ersättning för fordringar som kunde utgå från lönegarantin
minskade från tolv basbelopp till ett belopp om högst 100
000 kronor.
Nackdelarna med den ändrade lagstiftningen har blivit
uppenbara under den tid som förflutit sedan den nya lagen
trädde i kraft. Särskilt hårt har, generellt sett, äldre
arbetstagare med längre uppsägningstider drabbats.
Vidare kan nackdelarna exemplifieras genom en
stickprovsundersökning som ett TCO-förbund har gjort
varvid det framkom att 84 % av arbetstagarna hade
lönefordringar överstigande 100 000 kronor. Över en gräns
om 200 000 kronor kom 24 % av arbetstagarna. För några
SACO-förbund motsvarade lönegarantisänkningen över 75
%.
Regeringen föreslår åter riksdagen att fatta beslut om
förändringar inom lönegarantins område. Det gäller bl.a.
ändringar av omfattningen av lönefordringar som kan
ersättas genom lönegarantin, och förkortningar av
förmånsrätten för lönefordringar samt semesterlön och
semesterersättning.
Bakgrunden är att lönegarantifondens utgifter ökat
under en lång rad av år och att ytterligare åtgärder måste
vidtas för att minska utgifterna. Från att ha uppgått till 600
miljoner kronor per budgetår under 1980-talet har fondens
utgifter ökat till 1,8 miljarder kronor 1990/91 och till 4,3
miljarder kronor 1991/92. Efter sänkningen av
maximibeloppet 1992 uppgår utgifterna under innevarande
budgetår till 2,4 miljarder kronor.
Utgifternas ökning har berott på det höga antalet
konkurser, som 1992 uppgick till 21 219 från att under 1980-
talet ha befunnit sig på en årsnivå om 5 000--6 000.
Konkursernas ökningstakt har nu brutits för att under 1993
ha uppgått till 18 731 konkurser.
Allmänt
Regeringens förslag tar i huvudsak syfte på att begränsa
löntagarnas möjligheter till ersättning för löne- och
pensionsfordringar vid konkurs. Det bör dock understrykas
att huvudproblemet inte handlar om att löntagarna
missbrukar lönegarantisystemet, utan om att företagare
missbrukar konkursförfarandet. Dessa problem kvarstår
och löses inte genom att arbetstagarnas löneskydd
försämras.
Vi bedömer således att regeringens förslag inte kommer
att ha tillräcklig effekt när det gäller att minska missbruket
av konkursförfarandet. Däremot kommer det att medföra
ekonomiska försämringar för många löntagare som inte
själva förfarit på något oegentligt sätt. I de flesta fallen
kommer de inte ens att arbeta åt en arbetsgivare som
missbrukat eller skulle ha försökt missbruka
konkursförfarandet.
Det statsfinansiella läget är emellertid mycket allvarligt.
Regeringens oförmåga att hantera statens finanser har
bidragit till att regeringen i finansplanen redovisat ett
beräknat underskott i statsbudgeten på 217 miljarder
kronor. Trots den allvarliga och principiella kritik som vi
riktar mot regeringens förslag ser vi därför ingen möjlighet
att motsätta oss de besparingar som regeringen avser att
genomföra. Vi yrkar dock avslag på regeringens förslag om
ändring av förmånsrättslagen och föreslår i stället att
förändringarna sker i lagen om statlig lönegaranti. Vi
redovisar också vår principiella syn på hur en acceptabel
lönegaranti borde vara utformad, och lägger några förslag
som inte påverkar det statsfinansiella utfallet.
Enligt vår bestämda uppfattning borde reformarbetet i
stället ha inriktats på konkursförfarandet och
tillvägagångssätten vid företagsrekonstruktioner.
Insolvensutredningen (Ju 1988:02) föreslog i sitt
slutbetänkande Lag om företagsrekonstruktion (SOU
1992:113) lagändringar som skulle underlätta en
rekonstruktion av företag utan att detta behöver gå i
konkurs. Det finns enligt vår mening ett stort behov av att
underlätta rekonstruktioner av företag som bedöms kunna
bli livskraftiga. De av regeringen föreslagna lagändringarna
kan medföra att sådana rekonstruktioner försvåras genom
att den anställde som inte fått ut sin lön i tid får intresse av
att så snabbt som möjligt få företaget i konkurs.
Vi anser att regeringen snarast möjligt bör återkomma
till riksdagen med förslag som är avsedda att underlätta
rekonstruktion av företag som bedöms kunna bli
livskraftiga samt att begränsa riskerna för missbruk av
konkursförfarandet. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringens förslag
Lönegarantins omfattning
Regeringen redovisar ingen principiell syn på
lönegarantin. Vi menar att denna garanti är en väsentlig del
av de trygghetssystem som avser att underlätta
omställningar på arbetsmarknaden och som är nödvändiga
för att alla löntagare skall ha en godtagbar grundtrygghet.
Därför skulle det bl a vara bättre med en begränsning av den
garanterade lönen per månad i stället för att gälla ett visst
nominellt belopp, lika för alla. Den nuvarande
begränsningen av ersättningsrätten innebär att medan några
anställda får ersättning för i stort sett hela sin förlust, så får
andra bara ersättning för en mindre del av denna. De i lag
förlängda uppsägningstiderna för äldre arbetstagare
innebär att de tenderar att göra större förluster än yngre
arbetstagare.
Statens åtagande kan emellertid inte vara obegränsat,
inte bara av statsfinansiella skäl utan också för att det finns
skäl för staten att överväga vilka förfaranden som staten
skall garantera. Det kan inte vara rimligt att två parter skall
kunna utvidga omfattningen av statens garanti genom
civilrättsliga avtal som staten inte kan eller bör påverka. Vi
anser därför att det finns principiella skäl för att begränsa
statens åtaganden, inte bara i tiden utan också när det gäller
omfattningen av de löner och andra anställningsförmåner
som garanteras. En rimlig utgångspunkt är bl.a. att staten
endast skall garantera lagstadgade förmåner.
På den svenska arbetsmarknaden är det relativt vanligt
med centrala kollektivavtal om längre uppsägningstider än
vad lagen föreskriver. Dessa avtal är generella och omfattar
en hel bransch eller en hel sektor. Att staten utfäst en
lönegaranti har inte haft någon betydelse för tillkomsten av
dessa avtal, men de har fått till följd att statens åtagande
utsträckts. Om och när statens åtagande inskränks till att
endast omfatta lagstadgade förmåner bör det ankomma på
de parter som träffar sådana avtal att själva avgöra om de
vill utsträcka skyddet till att omfatta de förlängda
uppsägningstiderna och att då också finansiera ett sådant
utsträckt skydd.
Vi anser därför att det finns ett behov av att överväga
om det går att utforma den statliga lönegarantin så att de
parter som vill utsträcka lönegarantins omfattning får
möjlighet att göra detta mot en förhöjd avgift till
lönegarantifonden. Riksdagen bör därför ge regeringen till
känna vad vi här anfört.
Lönegarantins koppling till förmånsrätten
Regeringen föreslår att lönegarantin även
fortsättningsvis bör vara kopplad till löne- och
pensionsfordringarnas förmånsrätt. Regeringens förslag
har därför utformats som en begränsning av löne- och
pensionsfordringarnas förmånsrätt. Förslaget innebär att
oprioriterade fordringsägare gynnas på de anställdas
bekostnad.
Vi har tidigare konstaterat att vi med hänsyn till det
statsfinansiella läget inte ser någon möjlighet att motsätta
oss de av regeringen föreslagna besparingarna i
lönegarantisystemet. Några lika tvingande skäl för att nu
inskränka löne- och pensionsfordringarnas förmånsrätt
finns enligt vår mening inte. Insolvensutredningen (Ju
1988:02) har i sitt betänkande Lag om
företagsrekonstruktion (SOU 1992:113) lagt fram förslag
om förändringar i förmånsrätteordningen.
Vi anser att hela frågan om olika fordringars förmånsrätt
bör behandlas i ett sammanhang. Vi kan därför inte
acceptera regeringens förslag att behålla kopplingen mellan
lönegaranti och förmånsrätt, utan yrkar avslag på
regeringens förslag om ändring av förmånsrättslagen och
föreslår i stället att de av regeringen föreslagna
begränsningarna flyttas över till lönegarantilagen.
Ersättning för innestående lönefordringar
Regeringen föreslår att förmånsrätten för lönefordringar
begränsas till vad som har förfallit till betalning under de sex
sista månaderna av arbetstagarens anställningstid hos
konkursgäldenären, och inte tidigare än tre månader innan
konkursansökningen kom in till tingsrätten. En begränsning
av rätten till ersättning för innestående lön till tre månader
kan medföra att arbetstagare som inte fått ut sin lön tvingas
att relativt omgående begära sin arbetsgivare i konkurs.
Vi erinrar om vad vi tidigare sagt om att lönegarantin i
princip borde omfatta alla lagstadgade rättigheter, och att
man därför borde ha rätt till ersättning för lön under den
lagstadgade uppsägningstiden. Begränsningsregeln borde
därför egentligen utformas så att ersättning dels kunde utgå
för upp till tre månaders innestående del, dels lagstadgad
uppsägningstid. En sådan utformning skulle emellertid
innebära en budgetförsvagning med ca 200 miljoner kronor
i förhållande till regeringens förslag. Mot bakgrund av det
statsfinansiella läget ser vi därför ingen möjlighet att nu
motsätta oss regeringens förslag.
Fordran på semester
Regeringen har föreslagit att lönegaranti endast skall
lämnas för semesterlön och semesterersättning som står
inne för det löpande och närmast föregående
intjänandeåret. Vi erinrar om vad vi tidigare sagt, att
lönegarantin i princip borde omfatta alla lagstadgade
rättigheter men att vi mot bakgrund av det statsfinansiella
läget inte ser någon möjlighet att motsätta oss regeringens
förslag.
Den föreslagna ändringen kommer emellertid att
medföra att sparad semester inte längre kommer att vara
skyddad, och den motverkar därmed den individuella
flexibilitet som semestersparandet avsåg att underlätta. Vi
erinrar om att 1986 års semesterkommitté övervägde förslag
som innebar att semestersparande skulle kunna ske i
fristående former. De förslag som då diskuterades innebar
att rätten till sparad ledighet skulle vara knuten till
individen och inte beroende av anställningen, och att
semesterlön som svarade mot den sparade ledigheten skulle
inbetalas till en fristående semesterkassa. Förslaget har den
nackdelen att verksamheternas likviditet försämras något
genom att verksamheten inte längre förfogar över den
innestående semesterlönen som över eget kapital.
Om lönegarantin inskränks så att den inte längre
omfattar sparad semester finns det enligt vår mening skäl att
införa ett fristående semestersparande. Detta bör ges
regeringen till känna.
Förslaget om två års karenstid
Regeringen har föreslagit att lönegaranti endast skall
kunna lämnas en gång under en tidsperiod om två år för
lönefordringar som har uppstått i huvudsakligen samma
verksamhet. Det är ett godtyckligt ingrepp mot
arbetstagare som accepterat en anställning som erhållits
med stöd av lag enligt reglerna om företrädesrätt enligt 25--
27 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd.
Vi socialdemokrater anser att det är nödvändigt att
förhindra samhällsstöd till upprepade rekonstruktioner av
icke livsdugliga företag. Samtidigt är det viktigt att de
åtgärder som vidtas är ändamålsenliga och socialt
godtagbara och att de inte försvårar sakligt motiverade
rekonstruktionsförsök. Vi erinrar om att NUTEK
framhållit att regeln bör medge undantag för återanställning
efter en seriös rekonstruktion. Vi menar att regeringens
förslag inte uppfyller de krav som kan ställas mot bakgrund
av detta.
Vi vill också erinra om företrädesrätten till
återanställning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd
25 § och att arbetstagaren är skyldig att godta
anställningserbjudande -- att stå till arbetsmarknadens
förfogande -- för att inte gå miste om
arbetslöshetsersättning. Det är inte förenligt med gällande
EG-direktiv om statlig lönegaranti att i detta fall ställa
arbetstagare helt utan löneskydd i två år såsom i regeringens
förslag.
Vi befarar att regeln med den utformning som
regeringen föreslagit är för generellt utformad och att den
kan ha just dessa negativa effekter. De anställda som är
mest värdefulla för företaget har sannolikt också störst
förutsättningar för att finna annan anställning. Om
personalstyrkan skingras försvåras även en sund
rekonstruktion.
Regeringen har själv angett att syftet med den nya regeln
inte är att hindra en sund rekonstruktion av konkursföretag
eller normala överlåtelser av konkursbons inkråm. Det
enda undantag som regeringen föreslår är dock att
karensregeln inte skall gälla om arbetstagaren har anvisats
anställningen av den offentliga arbetsförmedlingen.
Vi har angett våra invändningar mot regeringens förslag
till införande av en tvåårig karensregel. Vi menar i det
sammanhanget att det i stället är angeläget att finna former
som effektivt motverkar missbruk av lönegarantin.
Som vi anfört, är vår bestämda uppfattning att
reformarbetet borde ha inriktats på konkursförfarandet och
tillvägagångssätten vid företagsrekonstruktioner.
Vi anser därför att regeringen bör behandla även denna
fråga för att snarast möjligt återkomma till riksdagen med
förslag, bl a om hur en begränsning av riskerna för missbruk
av konkursförfarandet skall ske. I sammanhanget bör
prövas behovet av ett centralt register över alla
lönegarantiärenden såvida skäl inte finns för en
karensregel.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag för att underlätta rekonstruktion av
livskraftiga företag samt begränsningar av risker för
missbruk av konkursförfarandet,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändringar
i förmånsrättslagen (1970:979),
3. att riksdagen beslutar att 9 § lönegarantilagen
(1992:497) skall ha följande lydelse:
För fordran med förmånsrätt enligt 12 §
förmånsrättslagen (1970:979) gäller garantin för varje
arbetstagare med högst 100 000 kronor. Betalning för
fordran som avser ersättning för särskilda kostnader utgår
framför annan fordran, och med de begränsningar som
framgår av a--f nedan.
a) Betalning lämnas endast för fordran som har förfallit
till betalning under de sista sex månaderna av
arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och
inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen
kom in till tingsrätten.
b) Betalning för fordran på uppsägningslön lämnas som
längst för uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
c) Betalning för uppsägningslön för tid under vilken
arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller
annan och inte heller driver egen rörelse lämnas endast om
arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig
arbetsförmedling som arbetssökande.
d) Om en lönefordran som har förfallit tidigare än tre
månader före konkursansökningen har varit föremål för
tvist lämnas betalning endast om talan har väckts eller
förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen om
medbestämmande i arbetslivet har begärts inom fyra
månader från förfallodagen och konkursansökningen har
följt inom tre månader från det att tvisten slutligt har
avgjorts.
e) Betalning för semesterlön och semesterersättning
som är intjänad före konkursansökningen lämnas endast för
vad som står inne för det löpande och det närmast
föregående intjäningsåret.
f) Betalning för fordran på pension vilken tillkommer
arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex
månader före konkursansökningen och därpå följande sex
månader,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheterna till en
kompletterande frivillig avgiftsfinansierad utvidgning av
lönegarantin,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sparande av semester fristående
från anställningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regeringens förslag till
karensregel och register över lönegarantiärenden.

Stockholm den 18 april 1994

Maj-Lis Lööw (s)

Owe Andréasson (s)

Inger Hestvik (s)

Bengt Kronblad (s)

Gunnar Thollander (s)

Carin Lundberg (s)

Hans Stenberg (s)

Per Erik Granström (s)