med anledning av prop. 1993/94:208 Förändringar i lönegarantisystemet
Inledning
Bestämmelserna om lönegaranti vid konkurs har
utpräglad karaktär av social skyddslagstiftning. De har sitt
ursprung i den starka förmånsrätt i konkurs som i
handelsbalkens 17 kapitel tillförsäkrades dagpenning eller
annan avlöning för ''betjänter och tjänstehjon samt annan
arbetare''.
När lönegarantin infördes tilldelades löneanspråk en
betydligt sämre förmånsrätt än tidigare. Detta hade dock
normalt ingen betydelse just på grund av lönegarantin.
Den 1 juli 1992 sänktes taket för lönegarantin mycket
kraftigt, från ca 400 000 kr till 100 000 kr. En undersökning
som ett TCO-förbund gjort visade att 84 % av arbetstagarna
hade lönekrav i konkurs som översteg 100 000 kr och för 24
% översteg lönekraven 200 000 kr. Vänsterpartiet anser att
det är mycket angeläget att åter höja maximibeloppet, men
att Sveriges ekonomiska läge f.n. inte medger detta.
Regeringens förslag
Syftet med de föreslagna ändringarna anges vara att
åstadkomma en begränsning av utgifterna för garantin och
minska möjligheterna till spekulation på garantins
bekostnad.
Vänsterpartiet anser föreliggande förslag vara behäftat
med så fundamentala brister att det inte kan ligga till grund
för lagstiftning. Det är dock mycket angeläget att angripa
missbruk av lönegarantibestämmelserna av oseriösa
företagare. Detta utgör en del av den kamp mot ekonomisk
brottslighet som regeringen tyvärr har försummat att föra
med tillräcklig kraft. Det kan här finnas anledning att ånyo
pröva Vänsterpartiets förslag om tillsättande av en
parlamentarisk utredning med uppgift att se över civil-,
närings-, exekutions- och strafflagstiftningen i syfte att
kartlägga vilka förändringar som kan göras för att
effektivisera insatserna mot den ekonomiska
brottsligheten.
Regeringen bör tillsätta en utredning med direktiv att
föreslå lämpliga förändringar i förmånsrätts- och
lönegarantilagstiftningen för att så långt möjligt förebygga
spekulativt utnyttjande av lönegarantin, men utan att
arbetstagarnas grundläggande skydd rubbas.
Förmånsrätten
Den tid som förmånsrätten omfattar enligt
förmånsrättslagen och för vilken lönegaranti kan utgå
förkortas kraftigt: till tre månader före och maximalt sex
månader efter konkursansökningen, dock aldrig mer än
arbetstagarens sista sex anställningsmånader.
Begränsningen av förmånsrätten till tre månader innan
konkursansökan inges gör att många arbetstagare hos små
arbetsgivare kommer att tvingas ansöka om dennes
försättande i konkurs ''för säkerhets skull'' för att inte
förlora sin förmånsrätt om det skulle visa sig att
betalningsoförmågan inte var tillfällig. Det kan knappast
vara ett syfte med regelförändringarna att öka antalet
konkursansökningar. Dessutom kommer arbetstagare vars
arbetsgivare håller sig undan att drabbas av rättsförluster.
Även förmånsrätten för intjänad semester försämras på
ett oacceptabelt sätt. Vi syftar här särskilt på avskaffandet
av förmånsrätten för sparad semester. Mycket betydande
grupper av arbetstagare kommer härigenom att i praktiken
fråntas möjligheten att spara semester.
Reglerna om vilka närstående som undantas från
förmånsrätten görs betydligt vidare i regeringens förslag.
En konsekvens av de nya reglerna kan inte sällan bli att en
arbetstagare utan inflytande i företaget avskärs från
lönegarantin. Enligt den nu gällande lagstiftningen skall en
bedömning göras om arbetstagaren haft ett sådant
väsentligt inflytande över verksamheten att han inte skall
åtnjuta lönegaranti. Någon sådan nyanserad bedömning
skall enligt propositionen inte längre göras.
Lönegarantilagen
Den som inom två år före konkursbeslutet har beviljats
ersättning genom lönegarantin från huvudsakligen samma
verksamhet skall inte ges rätt till garantiersättning.
Syftet med denna bestämmelse är att komma åt
missbruk av lönegarantin. Man kan dock inte konstruera
regeln på detta sätt eftersom helt orimliga konsekvenser
uppstår.
Enligt de nya reglerna i förmånsrättslagen blir
arbetstagaren skyldig att anta erbjudet arbete. Det vanliga i
en konkurssituation är att konkursförvaltaren eller den nye
ägaren erbjuder arbetstagarna i det konkursdrabbade
företaget fortsatt arbete i den nya verksamheten.
Arbetstagaren är skyldig att tacka ja, annars förloras rätten
till lönegaranti. Om den nya verksamheten går i konkurs
saknas skydd genom lönegaranti. Denna effekt är
förödande och gör arbetstagaren helt rättslös. Lagstiftaren
skjuter helt över målet som får antas vara att försvåra
oseriösa arbetsgivares utnyttjande av lönegarantimedel.
Det vore rimligare att meddela arbetsgivaren ett regelrätt
näringsförbud vid konkurs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:208
Förändringar i lönegarantisystemet,
2. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en
utredning med uppgift att föreslå förändringar i
förmånsrätts- och lönegarantilagstiftningen i enlighet med
vad i motionen anförts.
Stockholm den 18 april 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)