Motion till riksdagen
1993/94:Kr516
av Jan Jennehag (v)

Bilresorna inom idrottsrörelsen


Idrottsrörelsen är med sina 2,5 miljoner medlemmar den
största av våra folkrörelser. Andelen passiva medlemmar är
också relativt lågt. Förutom utövarna själva är närmare 500
000 människor aktiva som ledare eller medhjälpare på ideell
bas. Dessa utför sammantaget ett enastående socialt arbete,
inte minst bland barn och ungdom. Det som brukar kallas
elitidrott är en mycket liten del av idrotten mätt i antalet
aktiva.
Resor till och från träning och tävling upptar en stor del
av tiden. Allmänna kommunikationer utnyttjas inte,
eftersom det helt enkelt är för dyrt att göra det. Föräldrar
och ledare får för det mesta endast ersättning för drivmedel,
om ens det. Varje veckoslut rullar tusentals privatbilar med
tävlande samt föräldrar och ledare. Tillsammans
tillryggalägger fordonen mycket långa sträckor. Dessa
idrottsresor förekommer på alla nivåer inom idrotten, även
om det mest handlar om små och medelstora klubbar med
små resurser. Till denna kategori hör också kvinnoidrotten.
Idrottsresorna belastar vägnät och miljö samt bidrar till
dålig trafiksäkerhet. Ofta är bilarna fullastade och körs
under tidspress långa sträckor, inte sällan i mörker. Vi kan
därför befara att de drabbas av olyckor utöver
genomsnittet. Samtidigt går tåg och bussar med låg
beläggning. Detta är inte ur någon synpunkt förnuftigt.
Idrotten behöver billiga och säkra transporter, samtidigt
som allmänna samfärdsmedel behöver passagerare.
Dessutom lär sig barn och ungdom eftertryckligt att det
sällan går att nyttja tåg och buss. Bilkulturen blir befäst från
tidig ålder. Det finns tyvärr i dag inget ekonomiskt och
praktiskt attraktivt alternativ till bilen för dessa resor.
Under de senaste åren har idrottens ekonomiska villkor
förändrats. Det kommunala stödet har minskat, och de
kommunala budgetarna för drift av idrottsanläggningar har
skurits ner. För andra året i rad föreslår regeringen att
idrotten skall behålla samma statliga stöd som föregående
år. Ökade generella bidrag till idrotten är dock ingen
lösning. Så länge det finns klubbar, föräldrar och ledare
med engagemang och vilja att främja själva verksamheten,
så kommer privatbilar att användas för resor. Enda
möjligheten att bidrag här skall få avsedd användning är om
de riktas till själva resorna under förutsättning att de inte
sker med bil.
Idrottsresornas viktigaste problem gäller sålunda
trafiksäkerheten. Hur många trafikolyckor som gäller
idrottsresorna finns det för närvarande ingen tillförlitlig
statistik på. En sådan är kanske inte ens möjlig att ta fram.
Tillräckligt många olyckor inträffar dock för att det rimligt
att påstå följande: om en faktor av motsvarande betydelse
för trafiksäkerheten kunde identifieras i annat
sammanhang, så skulle samhället reagera med kraftfulla
insatser.
Problemet drabbar sålunda hela idrottsrörelsen, utom
möjligen toppnivån när det gäller de stora publikdragande
idrotterna. Sponsorerna för dessa torde dessvärre inte vara
särskilt intresserade av att bidra till frågans lösning.
Därmed krävs det samhällsinsatser.
Vänsterpartiet har i flera år föreslagit riksdagen att
tillsätta en ny idrottsutredning. Det har nu gått över 20 år
sedan utredningen ''Idrott åt alla'' publicerades. Detta
problem är dock klart urskiljbart, kräver snabb lösning och
behöver inte alls behandlas tillsammans med idrottens
förhållanden i övrigt.
Jag föreslår att regeringen tar initiativ till att snabbt ta
fram en åtgärdsplan för hur idrottsresor med bil skall
minskas. Företrädare för idrottsrörelsen,
trafiksäkerhetsintressenter och trafikföretagen bör
engageras i arbetet. Vad det handlar om är att rädda liv.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om idrottsresor.

Stockholm den 25 januari 1994

Jan Jennehag (v)