Idrottsrörelsen är med sina 2,5 miljoner medlemmar den största av våra folkrörelser. Andelen passiva medlemmar är också relativt lågt. Förutom utövarna själva är närmare 500 000 människor aktiva som ledare eller medhjälpare på ideell bas. Dessa utför sammantaget ett enastående socialt arbete, inte minst bland barn och ungdom. Det som brukar kallas elitidrott är en mycket liten del av idrotten mätt i antalet aktiva.
Resor till och från träning och tävling upptar en stor del av tiden. Allmänna kommunikationer utnyttjas inte, eftersom det helt enkelt är för dyrt att göra det. Föräldrar och ledare får för det mesta endast ersättning för drivmedel, om ens det. Varje veckoslut rullar tusentals privatbilar med tävlande samt föräldrar och ledare. Tillsammans tillryggalägger fordonen mycket långa sträckor. Dessa idrottsresor förekommer på alla nivåer inom idrotten, även om det mest handlar om små och medelstora klubbar med små resurser. Till denna kategori hör också kvinnoidrotten.
Idrottsresorna belastar vägnät och miljö samt bidrar till dålig trafiksäkerhet. Ofta är bilarna fullastade och körs under tidspress långa sträckor, inte sällan i mörker. Vi kan därför befara att de drabbas av olyckor utöver genomsnittet. Samtidigt går tåg och bussar med låg beläggning. Detta är inte ur någon synpunkt förnuftigt. Idrotten behöver billiga och säkra transporter, samtidigt som allmänna samfärdsmedel behöver passagerare. Dessutom lär sig barn och ungdom eftertryckligt att det sällan går att nyttja tåg och buss. Bilkulturen blir befäst från tidig ålder. Det finns tyvärr i dag inget ekonomiskt och praktiskt attraktivt alternativ till bilen för dessa resor.
Under de senaste åren har idrottens ekonomiska villkor förändrats. Det kommunala stödet har minskat, och de kommunala budgetarna för drift av idrottsanläggningar har skurits ner. För andra året i rad föreslår regeringen att idrotten skall behålla samma statliga stöd som föregående år. Ökade generella bidrag till idrotten är dock ingen lösning. Så länge det finns klubbar, föräldrar och ledare med engagemang och vilja att främja själva verksamheten, så kommer privatbilar att användas för resor. Enda möjligheten att bidrag här skall få avsedd användning är om de riktas till själva resorna under förutsättning att de inte sker med bil.
Idrottsresornas viktigaste problem gäller sålunda trafiksäkerheten. Hur många trafikolyckor som gäller idrottsresorna finns det för närvarande ingen tillförlitlig statistik på. En sådan är kanske inte ens möjlig att ta fram. Tillräckligt många olyckor inträffar dock för att det rimligt att påstå följande: om en faktor av motsvarande betydelse för trafiksäkerheten kunde identifieras i annat sammanhang, så skulle samhället reagera med kraftfulla insatser.
Problemet drabbar sålunda hela idrottsrörelsen, utom möjligen toppnivån när det gäller de stora publikdragande idrotterna. Sponsorerna för dessa torde dessvärre inte vara särskilt intresserade av att bidra till frågans lösning. Därmed krävs det samhällsinsatser.
Vänsterpartiet har i flera år föreslagit riksdagen att tillsätta en ny idrottsutredning. Det har nu gått över 20 år sedan utredningen ''Idrott åt alla'' publicerades. Detta problem är dock klart urskiljbart, kräver snabb lösning och behöver inte alls behandlas tillsammans med idrottens förhållanden i övrigt.
Jag föreslår att regeringen tar initiativ till att snabbt ta fram en åtgärdsplan för hur idrottsresor med bil skall minskas. Företrädare för idrottsrörelsen, trafiksäkerhetsintressenter och trafikföretagen bör engageras i arbetet. Vad det handlar om är att rädda liv.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om idrottsresor.
Stockholm den 25 januari 1994 Jan Jennehag (v)