Motion till riksdagen
1993/94:Kr514
av Elisabeth Persson m.fl. (v)

Idrott


Kvinnoidrotter har låg status i Sverige: damfotbollen
uppmärksammas sällan, ridsporten anses fortfarande vara
lite av en snobbsport för flickor trots att den är en av
Sveriges största folksporter och TV-sporten upplåter, enligt
en undersökning, bara 6 % av sin sändningstid åt idrottande
kvinnor.
Vi menar att det låga intresset för ökade resurser,
uppmärksamhet, uppmuntran och stöd till flickors och
kvinnors idrottsintressen och behov av fysisk aktivitet inte
kan förklaras som annat än rester av ett traditionellt
könsrollstänkande. Särskilt den massmediala idrottsvärlden
är fortfarande grabbig och kvinnorna får finna sig i att delta
på mäns villkor.
Trots jämställdhetssatsningar från Riksidrottsförbundet
släpar idrottsvärlden efter det övriga samhället vad det
gäller att ge kvinnor makt och inflytande. Det är troligtvis
bara näringslivets bolagsstyrelser som kan matcha idrotten
i det avseendet.
Vi vet att kvinnor i allmänhet tenderar att värdera
idrottens sociala betydelse högre än den rena
prestationsinriktningen. Man kan något generaliserande
tala om att kvinnor motionerar och män idrottar.
Skillnaderna är dock inte bara ''verkliga'' (dvs. betingade av
fysiska skillnader mellan män och kvinnor) utan hänger
också ihop med att vi värderar kvinnors och mäns fysiska
prestationer olika.
De motions- och idrottsformer som ger hög status för
män gör det inte alltid för kvinnor och vice versa. Och även
om kvinnor lever längre än män och har styrkan att föda
barn -- vilket i sig är ett tydligt bevis på kvinnors fysiska
kraft -- så är det mäns muskelmässigt fysiska överlägsenhet
som förs fram.
Eftersom flickor tidigt får lära sig att de inte bör vara
alltför dominerande, att de inte skall ta för sig utan i stället
vara ''mjuka'' och ta hand om andra, är det inte så konstigt
att kvinnor uppger att tävlingsinslaget i idrotten inte är lika
viktigt för dem. Att sträva mot att slå ut motspelare, vinna
och prestera har aldrig setts som särskilt passande för
kvinnor.
Vi tycker det är dags att sluta kräva av kvinnor och unga
flickor att de ska anpassa sig till idrottens manliga ideal.
Idrotts- och friluftsrörelsen måste också anpassas till
kvinnors önskemål och behov.
Skolan och idrotten
Många flickor ur socialgrupp tre och många
invandrarflickor slutar helt med idrott eller annan liknande
fysisk aktivitet efter skolåren. Fysisk träning och
idrottsaktivitet är samtidigt mycket viktiga för kvinnor, och
i synnerhet för de kvinnor som lämnar skolan för en framtid
i tunga och slitsamma yrken.
Vänsterpartiet anser att skolan har ett stort ansvar för att
lägga grunden till ett friskt och hälsosamt liv för alla.
Dagens idrottsundervisning lämnar i det avseendet mycket i
övrigt att önska. Den generella arbetsmiljön i skolan likaså.
Skolan fostrar många elever till hängiga, trötta och
oinspirerade varelser med dåligt självförtroende, när det
borde vara tvärt om.
Vi vill att låg- och mellanstadielärarna skall få en bättre
utbildning i idrottspedagogik och fysisk träning av barn och
att skolorna får möjlighet att lägga ut den fysiska träningen
på särskilda idrottslärare också på låg- och mellanstadiet.
Vi vill också föreslå att man på mellan- och högstadiet
utnyttjar möjligheten att bedriva könsuppdelad
undervisning parallellt med samundervisningen. Att man
s.a.s. inför könsuppdelade frizoner i idrottsgymnastiken.
Detta är särskilt viktigt för flickorna som -- i de fall de inte
tillhör den ''duktiga, högpresterande'' delen av klassen --
ofta upplever samundervisningen som problematisk och
ibland rent av plågsam.
Dessutom måste samundervisningen lägga en större
betoning på flickornas intressen och få även pojkarna att
utveckla mjukare träningsformer. Ett exempel utgör dansen
som borde återinföras och utvecklas i skolan.
Vi anser att det måste satsas på en medveten fysisk
undervisning i skolan. Undervisning om mat och risker med
bantning och dess effekter borde t.ex. kunna kombineras
med och integreras i idrottsundervisningen. Andra ämnen
skulle också kunna knytas närmare idrottsundervisningen.
Betyg i skolan befrämjar konkurrenstänkande och
utslagning. Det är inte annorlunda i idrotten.
Prestationshetsen som betygen leder till tränger bort t.ex.
frågor om välbefinnande och hälsa. Betyget har alltså även
en negativ effekt på kvalitén. Därför föreslår vi att betyget i
idrott avskaffas.
Idrottsutredning
Vänsterpartiet har nu i flera år föreslagit riksdagen att
tillsätta en ny idrottsutredning. Det har nu gått över 20 år
sedan utredningen ''Idrott åt alla'' publicerades.
Förhållandena sedan dess har ändrats såväl i samhället som
i idrotten.
Klart står att idrotten spelar en stor roll för samhället och
för stora delar av ungdomen. Även om idrottsrörelsen
under senaste år utvecklat sitt arbete programmatiskt, så
fordrar en rad av de ambitioner som idrottsrörelsen har
också ett gensvar från de politiska instanserna.
Vänsterpartiet anser att en idrottsutredning med tydlig
kvinnoprofil bör tillsättas. Där kan det faktaunderlag som
gäller flickor och idrott samlas och
kvinnoidrottsforskningen finnas representerad.
Utredningen bör vidare få direktiv att ta fram förslag på
budgeterings- och finansieringsprinciper som inte
förfördelar kvinnor, och fördelarna respektive nackdelarna
med en organisation som hyser både elit- och motionsidrott
under samma tak bör tas upp till diskussion.
Utöver detta bör ledarrekryteringen inom idrotten,
kostnadsökningarna, den alltmer komplexa ekonomiska
relationen mellan idrott, stat och kommun, det ökade
kommersiella beroendet, förutsättningarna för ideellt
arbete samt dopingproblematiken behandlas.
Idrottens ekonomiska villkor
Idrottsrörelsen med sina 2,5 miljoner medlemmar är den
största av våra folkrörelser. Av dessa utför inemot 500 000
ett arbete som ledare på ideell bas. Dessa ledare gör
sammantaget ett enastående socialt arbete, inte minst bland
barn och ungdom.
Under de senaste åren har idrottens ekonomiska villkor
förändrats. Det kommunala stödet har minskat och de
kommunala budgetarna för drift av idrottsanläggningar har
skurits ner.
För andra året i rad föreslår regeringen att idrotten ska
behålla samma statliga stöd som föregående år plus en
miljon kronor i en sorts EU-pengar. För idrotten finns dock
framöver en möjlighet till förbättrad ekonomi genom ett
ökat inflytande över tipstjänst och lotteriintäkterna. Innan
innebörden av regeringsförslagen härvidlag är kända, ser vi
ingen anledning att ifrågasätta anslaget för 1994/95.
Dock vill vi bestämt uttala oss för principen att idrotten
är viktig och angelägen ur både individ- och
samhällssynvinkel och att stat, kommun och idrottsrörelse
har gemensamt ansvar för att medborgarna har möjlighet
att delta i olika idrottsaktiviteter.
Om idrottsanslagen minskas och den kommunala
nedskärningspolitiken fortsätter, med minskade bidrag och
dyrare hyror för anläggningar, kommer detta framför allt att
drabba bredden i idrotten. Det som brukar benämnas
elitidrott -- och som är en mycket liten del av idrotten mätt
i antalet aktiva -- bär inte bara i huvudsak sina egna
kostnader utan ger ofta stat och kommun inkomster i form
av skatter, avgifter och hyror.
På sikt kan stora försämringar i idrottsbasen också tunna
ut toppen på så sätt att det framför allt är de kommersiellt
mest gångbara idrotterna som kan överleva på en
internationellt slagkraftig nivå.
Försämrad ekonomi och ökade kostnader för idrotten
riskerar att slå hårt socialt och könsmässigt: det blir dels
flickor och dels barn och ungdom i ekonomiskt svaga
familjer som först kommer att ställas utanför möjlighet till
idrott.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om idrotten i skolan, 1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en idrottsutredning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om idrottens ekonomiska villkor.

Stockholm den 24 januari 1994

Elisabeth Persson (v)

Jan Jennehag (v)

Berith Eriksson (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)
1 Yrkande 1 hänvisat till UbU.