År 1991 beslutade riksdagen om en stor förändring av
folkbildningens regel- och finansieringssystem.
Statsbidragen till folkbildningen skulle upprätthållas under
treåriga budgetperioder. Folkbildningsrådet skulle ansvara
för bidragsfördelningen. Avsikten var att ge folkbildningen
ett större eget ansvar och större möjligheter att långsiktigt
utveckla sin verksamhet.
I sina propositioner under den tid som gått efter 1991 års
beslut har regeringen inte gett stöd till folkbildningen på det
sätt som var avsett. Det ordinarie statsbidraget har kraftigt
reducerats -- under den senaste fyraårsperioden har
regeringen föreslagit en reducering med en halv miljard
kronor.
Under samma tid har folkbildningen i stället fått stora
summor i form av särskilda krisanslag för att anordna kurser
för arbetslösa. De särskilda krisanslagen har anvisats sent
och därmed skapat stor osäkerhet hos
utbildningsanordnarna. Folkbildningens behov av att i
rimlig tid kunna överblicka sina samlade resurser och
genomföra sin kurs- och personalplanering har åsidosatts.
Vänsterpartiet har svårt att se några som helst fördelar
med regeringens förfaringssätt. När därför regeringen nu
föreslår nya nedskärningar av det ordinarie statsbidraget
och samtidigt anmäler att man ämnar återkomma i
kompletteringspropositionen med förslag om ytterligare
statsbidrag är det svårt att inte se det som uttryck för
regeringens okunnighet om och ointresse för
folkbildningens och vuxenutbildningens verksamhet.
Folkhögskolorna och studieförbunden har tagit ett stort
samhällsansvar och visat stor flexibilitet när det gäller att
planera, organisera och genomföra meningsfulla kurser och
verksamhet för tusentals arbetslösa.
Det har i många fall varit fråga om nya initiativ och
snabba insatser av stort värde. Men det har inte kunnat ske
utan påfrestningar på den ordinarie verksamheten. Ibland
har arbetet att snabbt få fram ett stort antal tillfälliga kurser
inneburit att annan viktig verksamhet fått stå tillbaka.
Exempelvis avspeglar sig detta i stor minskning av
antalet deltagare i studieförbundens kulturprogram.
En annan effekt av regeringens förfaringssätt är att
antalet tillfälliga anställningar inom folkbildningen ökat.
Osäkerheten om anslagen har tvingat skolor och
studieförbund att i större utsträckning än organisationerna
önskat projektanställa lärare och studieledare. Många
tillfälligt anställda leder till svårigheter att hålla samman
verksamheten.
Genom att det ordinarie folkbildningsanslaget minskats
har få nya folkhögskolor kunnat starta trots att flera
ansökningar ligger hos Folkbildningsrådet. Det finns också
risk för att pedagogiskt utvecklingsarbete får stå tillbaka när
osäkerheten inför framtiden känns stor.
En jämn nivå i anslagsgivningen som ger möjligheter att
planera långsiktigt sparar resurser. I stället för att lägga
mycket tid och kraft på administration och hela året arbeta
med elev- och personalrekrytering -- för att i sista stund
kanske få inställa kurser p.g.a. brist på medel -- skulle
folkbildningen kunna använda resurserna mer konstruktivt.
Folkbildningen är viktig för de många människor som
har kort eller bristfällig basutbildning. Även regeringen
erkänner att folkbildningen, främst folkhögskolan, är ett
mycket viktigt alternativ när det gäller att ge
vuxenutbildning för såväl grundskole- som
gymnasiekompetens.
Folkbildningen är också viktig för
invandrarundervisningen och ger handikappade en
utbildning de inte kan få på annat håll. Den är också motorn
för många kulturaktiviteter och kan genom sina speciella
arbetsformer bibringa deltagarna ett demokratiskt sätt att
tänka och studera. För detta krävs arbetsro.
I budgetpropositionen konstaterar regeringen
folkbildningens stora betydelse. Folkbildningen har väl
fullföljt uppdraget att vara en ''verksamhet vars syfte är att
göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation
och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen''
(prop 93/94:100, bil 9, s. 76).
Folkbildningen, främst folkhögskolan, är också trots de
nya uppgifter man ålagts ett mycket viktigt alternativ när
det gäller att ge vuxenutbildning för såväl grundskole- som
gymnasiekompetens.
Inget tyder på att behovet av utbildningsplatser för
prioriterade grupper -- korttidsutbildade, invandrare och
handikappade -- kommer att minska. Inte heller tyder något
på att antalet arbetslösa skulle minska så drastiskt att
kursverksamheten för arbetslösa kan skäras ner för 1994/95.
Jämfört med andra typer av arbetslöshetsåtgärder
och/eller alternativet med helt öppen arbetslöshet så är
kurser för arbetslösa föga kostnadskrävande. Vinsterna för
den enskilde och besparingarna för samhället är betydande.
Därför är det anmärkningsvärt att regeringen nu
återigen använder sig av metoden att komma med konkreta
anslag först i kompletteringspropositionen (sid 15 och 80).
Särskilt som man vet av tidigare erfarenhet vilken osäkerhet
och administrativ oreda som det skapar för folkhögskolorna
och den kommunala vuxenutbildningen.
Vänsterpartiet anser att resurserna för budgetåret
1994/95 måste behandlas och anvisas samlat.
Samhället garanterar i dag gymnasieutbildning åt alla
ungdomar under 20 år. Samtidigt saknar ca 800 000 svenskar
grundskolekompetens och betydligt fler saknar
gymnasiekompetens. Många av dessa människor är
arbetslösa och löper stor risk att hamna i
långtidsarbetslöshet.
Både från rättvisesynpunkt och med tanke på såväl
nutida som framtida behov av väl utbildade människor, bör
korttidsutbildade vuxna ha möjlighet att skaffa sig
grundskole- och gymnasiekompetens.
I många jämförbara länder har en större andel av
arbetskraften gymnasieutbildning än i Sverige. Ska vi kunna
konkurrera med dessa länder är det viktigt att den allmänna
kunskapsnivån höjs.
Många människor som varit ute i arbeslivet ett antal år
har inte varit i kontakt med studier på länge. En del bär på
negativa erfarenheter från skoltiden och har ett svagt
självförtroende och dålig tilltro till den egna förmågan att
tillägna sig studier.
Omstruktureringen av arbetslivet gör att ett stort antal
människor behöver förnya sin utbildning för att kunna byta
arbete. Många saknar dock tillräcklig allmän kompetens för
detta och behöver först studera på grund- eller
gymnasienivå. Såväl folkhögskola som komvux erbjuder
sådana möjligheter.
Vinsterna för samhället med en allmän höjning av
baskunskaperna och kompetensnivån hos många
människor är uppenbara. Välutbildade människor är en
stor tillgång, oavsett om de är i arbete eller inte. En
vuxenutbildning kan dessutom frigöra dolda resurser hos
personer som aldrig tilltrott sig själva någon studieförmåga
och får dem att söka sig vidare till yrkesutbildning eller
högskolestudier.
Vi anser att det på sikt bör införas en vuxenstudiegaranti
för grundutbildning, motsvarande treårigt gymnasium.
Denna ska kunna erhållas på komvux eller folkhögskola.
Som ett steg mot en sådan utbildningsgaranti för vuxna
som saknar grundskole- eller gymnasiekompetens måste
antalet utbildningsplatser inom den kommunala
vuxenutbildningen och folkhögskolan öka.
För budgetåret 1994/95 föreslår vänsterpartiet att
statsbidraget till folkbildningen utgår med 650 miljoner
kronor utöver vad regeringen föreslår. Resurserna ska
kunna användas till kurser för arbetslösa i minst samma
omfattning som innevarande budgetår.
Platserna vid den kommunala vuxenutbildningen bör
öka nästa budgetår.
Vänsterpartiet har lagt förslag om förstärkning av
kommunernas ekonomi på sammantaget över 4 miljarder
kronor. 500 miljoner kronor bör användas för nya
utbildningsplatser inom komvux.
I annan motion (om folkhögskola som förberedande
skolform för högskolan) har vi beskrivit de problem som
kan uppstå när studerande från folkhögskolorna söker till
högskola eller universitet. Det är viktigt att dessa
studerande inte missgynnas vid antagningen. För att
förhindra det anser Vänsterpartiet att anvisningar för
omräkning av studieomdömen, som inte missgynnar
folkhögskoleelever, bör utarbetas.
Kontakttolkutbildningen
Regeringen föreslår att anslaget till de
kontakttolkutbildningar som i dag bedrivs av
folkhögskolorna -- under överinseende av Tolk- och
översättarinstitutet -- helt utgår.
Konsekvensen av ett sådant beslut skulle bli att i stort
sett all grundläggande tolkutbildning i invandrarspråk
skulle försvinna, med undantag för de universitetskurser
som kan bedrivas endast på ett begränsat antal språk och
med ett begränsat antal deltagare.
För Vänsterpartiet är detta oacceptabelt. En utbildning
som fungerar bra och som är av ovärderlig vikt för enskilda
individer ska läggas ned p.g.a. statsfinansiella orsaker, trots
att den besparing som detta innebär är försumbar och
förmodligen på sikt kommer att bidra till fördyrad
handläggning av asylärenden p.g.a. bristande tolkresurser.
Kontaktsvårigheterna mellan flyktingar och svenska
myndigheter är betydande. Utifrån ett demokratiskt och
humanitärt perspektiv är det av utomordentlig vikt att
kommunikationen mellan myndigheter och flyktingar
underlättas. Dessutom torde en god kommunikation vara
ekonomiskt berättigad eftersom den minimerar
missförstånd, felbedömningar och utdragna
utredningsprocesser.
Samhällets ansvar för att ge tolkservice är preciserat i
lagar och förordningar. Även efter många år i landet har de
flesta invandrare i vissa sammanhang stort behov av
tolkservice. Det gäller främst myndighetskontakter och
läkarbesök.
Utbildningen i sig fungerar dessutom bra. Den
högskoleutbildning som finns och folkhögskoleutbildningen
kompletterar varandra och medverkar till att tolk kan
erbjudas på allt fler språk.
Att spara 8 miljoner kronor på tolkutbildning när
budgeten för invandringspolitiken är över tusen gånger
större är inte särskilt meningsfullt.
Vi föreslår att det för budgetåret 1994/95 anvisas 8 474
000 kronor till TÖI -- vilket innebär en höjning av
nuvarande anslag med 5 procent -- att fördelas till
utbildningsanordnare av tolkutbildning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anslagstilldelningen till
folkbildningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vuxenstudiegaranti för
grundutbildning motsvarande treårigt gymnasium,1
3. att riksdagen till Bidrag till folkbildningen för
budgetåret 1994/95 anvisar 650 000 000 kr utöver
regeringens förslag på 1 865 328 000 kr, dvs. 2 515 328 000
kr,
4. att riksdagen för bidrag till kontakttolkutbildning för
budgetåret 1994/95 anvisar 8 474 000 kr.
Stockholm den 23 januari 1994
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Hans Andersson (v)
Bengt Hurtig (v)
Berith Eriksson (v)